Dilemma
med Storsnörpan.
Jag tror jag blir galen på ´na.
I huset brevid bor ju sommargäster i mina föräldrars ålder som är mycket trevliga.
Så trevliga att mina barn,
allra helst Snörpan,helst skulle vilja bo där permanent!
Jag har tjatat på grannarna att säga till när hon blir för närgången och det har de gjort nu några gånger.
MEN det hinner bara gå en 40 minuter eller så,så skall hon dit igen!
Till varje pris.
Än värre är det nu då deras lilla barnbarn har kommit på besök en vecka.
Hon är fyra år och Snörpan och hon leker fint ihop.
Men givetvis vill ju farmor och farfar ha litet egen tid med sin lilla tjej också.
Och för all del,även innan hon kom hit,
privatliv och semester för sig själva.
Ja,jag vet inte hur jag skall göra med detta.
Det spelar ingen roll vad jag säger eller gör;
det blir skrik och panik om hon inte får ränna där stup i kvarten.
Hur jag än försöker förklara att hon kan hålla sig på avstånd och låta folk få vara i fred en stund,
så verkar det inte gå in.
Nyss såg hon grannarna ute på sin gårdsplan och brast ut i okontrollerad gråt!
Helt hysterisk,
vad fasen är det som händer?!
Ja,jag blir så less ,så less på alltihop
och arg för att hon inte kan roa sig själv några timmar med alla de otaliga saker och pinaler hon har.
Ingenting jag erbjuder duger.
Nu sitter jag här med ruttet samvete och tänker att hon ju saknar vänner och lekkamrater,
att det är därför hon så desperat tar varje tillfälle i akt att leka.
Få omväxling.
Nu är det ju sommarlov,och folk är iväg på semester,
men till hösten får nog jag och sambon ta tag i detta med att skaffa vänner till vår dotter.
Det verkar vara svårt att göra det på egen hand,och allra helst när vi bor som vi gör..
Men vi är i alla fall båda helt inställda på att skjutsa både henne och pojkarna till vänner och aktiviteter,
så viljan finns ju.
Suck,det är bara sådana här gånger jag tvivlar på att vi gjort rätt som flyttat hit.
Lipsill
Å andra sidan tyckte jag att det var så stressigt och hopplöst där hemma på Rymdgatan också.
Särskilt om sommrarna,då såg man sällan röken av henne,
och visste allt som oftast inte ens vart hon tagit vägen.
Lillnöffe kunde ju inte dra runt som han ville och behövdes passas på hela tiden.
Lilla hoppsan behövde ju sitt
och helst ville man ju försöka få litet lugn och ro om dagarna med honom som var så liten då.
Att sova ute i vagnen var liksom aldrig att tänka på,
då väcktes han av lekande barn efter några minuter.
Och lade jag mig på sängen för att natta honom i en kvart
fantiserade jag om hur LillNöffe hann långt upp till Valsta Centrum på den stunden,
eller åtminstone bli påkörd av en bil.
Tänk att Lilla Hoppsan var så här liten,ful och skallig för ett år sedan!:)
När bebisen väl somnat var det ju inte läge att diska eller plocka undan,
laga mat eller Gud förbjude sitta vid datorn eller läsa en bok.
Nej då var det bara att ta babyradion i högsta hugg och rusa efter de två stora som ett torrt skinn.
Så var det gap och skrik för att få dem att komma in och äta,
efter att ha letat på varenda människas baksida
och ringt på alla tänkbara lekkamraters dörrar en halvtimme.
(Nåja,det där blev litet bättre med tiden,hon fattade snart att man MÅSTE berätta var man tar vägen)
Efter att de kastat i sig en minimal portion mat
så rusades det ut igen för att inte missa för mycket i leken som pågick därute
tills solen gick ner och jag nästan fick bända ner dem i sängarna för att orka med nästa dag...
Jag minns ju själv hur härligt det var med alla vänner på Rymdgatan...
Puh!
Jag tycker visst att Rymdgatan är ett idealiskt ställe för barn familjer.
Men pusslet med att vara ensam hemma med tre stycken ungar i olika små åldrar,
var inte det lättaste att lägga.
Ändå finns det sådant jag saknar så mycket...Picknick med storasyster..
Alltså är jag ändå glad nu när jag kan släppa ut dem utan att oroa mig för mycket om dylika saker.
Här ser jag dessutom så långt genom fönstren i alla vädersträck,
att jag har koll på dem hela tiden.
Möjligen oroade jag mig innan vi kom hit för att de skulle gå bort sig i skogen,
eller ramla i sjön,
men än håller de sig alltid i närheten.
Och så är de ju större nu.
Förstår mer.
Och den lilla kommer ju växa upp med detta naturligt inpå sig
och lära från början hur man beter sig och inte.
För mig som förälder känns det lättare att koppla av här.
Och jag inbillar mig att barnen mår bra av att leva i naturen
och av att leka mycket med varandra,sina syskon,
och för sig själva.
Ja,faktist,det kan ju låta dumt,
men jag har ofta tänkt på just det sedan Snörpan var liten skrutt;
hur viktigt det är att kunna roa sig själv också.
Att inte behöva vara så beroende av andra för att ha roligt.
Att fantasin skall räcka till,
så att de inte klättrar på väggarna när det inte finns en kompis i närheten.
Självklart är vännerna viktiga,
de betyder mer och mer ju äldre barnen blir förstås,
men jag önskar dem en fin balans i det.
Jag önskar och hoppas att mina barn kommer att ha många vänner,
eller i alla fall många tillfällen att umgås med jämnåriga,
det kommer jag själv att kämpa för.
Men jag tycker också att det är viktigt att de skall trivas hemma med sina föräldrar
och vilja bara vara här i lugn och ro.
Saknar så det gör ont ibland!
Och minns dagar som denna;
då det började störtregna just som vi kommit till Fysingen med piknick och badsug
och fann skydd under det stora täta trädet.
Där vi satt och åt äggmackor,badade och njöt och hade stranden för oss själva.
Saknar de jag älskar.
Nåja,litet har vi fått gjort i helgen i alla fall.
Trots att Snörpan helst lekt hos grannen.
Vi har promenarat längst Byforsen i väntan på att tivolit skulle öppna.
Det var flott så det förslog.
I helgen har nämligen "Fränsta-festivalen" gått av stapeln,
så barnen har fått åka litet hutlöst dyra karuseller.
Så har vi snokat runt i skolhuset igen,
denna gång hade jag med mig kameran och bjussar på litet spökiga bilder därifrån.
I själva skolsalen på nedervåningen var det tyvärr för mörkt för att få fram några hyfsade bilder,dock.
I sovrummet har tiden stått stilla,
lakanen ser ut att fortfarande vara varma
och eau de colognen nyss använd.....
En fin gammal radio,en vacker kakburk och en hel del andra prylar
ligger kvar i lärarbostaden på översta våningen.
Det mesta täckt av damm och svalskit.
Älggrässaften är färdigjäst,silad och upptappad på flaskor.
Riktigt gott blev det i år,
och jag delar förstås med mig av det enkla receptet.
FASTER MONIKAS ÄLGGRÄSSAFT
50 Klasar älggräsblommor
2 citroner
60 g citronsyra
2 kg socker
3 st kanelstänger
2 liter vatten
Skölj blommorna ordentligt och lägg i ett stort kärl.
Tvätta citronerna och skär i skivor.
Lägg dem sedan i kärlet tillsammans med citroncyra,socker,kanel och vatten.
Rör om och lägg på lock.
Låt stå kallt i en vecka och rör om litet grann varje dag,så att sockret löser sig.
Sila saften och slå upp på rena flaskor.
Förvara kallt eller frys in.
Jag silar i en vanlig kökshanduk,jag.
Lätt som en plätt,ju!
Och här är en liten bild på älggräsblommorna,om någon känner sig osäker på hur den ser ut.
De växer ofta i diken eller på ängar,gärna där det kanske är en aning sumpigt.
Och misströsta inte om de är fulla med små små pyttiga kusar,
de silas bort sedan!
Här växer de jag plockat,
precis vid Ödlehuset,i havet av Rallarrosor.
Nej,nu får det nog räcka för idag.
Tänker slänga mig på sängen och sträckläsa de sista kapitlen i Alex Haley´s "Rötter"
som jag av någon underlig anledning inte läst förens nu.
Inte ens i skolan,vilket ju nästan vore obligatoriskt,kan jag tycka,
sådan modern klassiker som den ju är.
Den har verkligen gripit mig ordentligt
och jag är glad att jag lade undan Bengt Liljegrens "Adolf Hitler"
för denna.
Jag glömde avbeställa "Adolf" från bokklubben och hoppades ändå litet på den,
eftersom ämnet ju är så intressant!
Hur fasen kunde denna man leda en hel nation så inihelskotta åt skogen,
och var kom galenskapen ifrån?
Men tyvärr kan jag återigen konstatera att hur spännande ämnet än må vara,
så är jag verkligen ingen älskare av historiska romaner.
När de ju gärna blir så bundna vid fakta och enkelt,stelt språk,
blir jag alldeles trött efter ett tag.
Det är väl just det som dess läsare uppskattar,tänker jag;
det koncisa språket.
Själv vill jag att språket skall vindla sig litet hit och dit ,
det skall vara utsvävningar
och finnas plats för mina egna föreställningar och inre bilder.:)
Köttbullskillarna hälsar !:)
Jag tror jag blir galen på ´na.
I huset brevid bor ju sommargäster i mina föräldrars ålder som är mycket trevliga.
Så trevliga att mina barn,
allra helst Snörpan,helst skulle vilja bo där permanent!
Jag har tjatat på grannarna att säga till när hon blir för närgången och det har de gjort nu några gånger.
MEN det hinner bara gå en 40 minuter eller så,så skall hon dit igen!
Till varje pris.
Än värre är det nu då deras lilla barnbarn har kommit på besök en vecka.
Hon är fyra år och Snörpan och hon leker fint ihop.
Men givetvis vill ju farmor och farfar ha litet egen tid med sin lilla tjej också.
Och för all del,även innan hon kom hit,
privatliv och semester för sig själva.
Ja,jag vet inte hur jag skall göra med detta.
Det spelar ingen roll vad jag säger eller gör;
det blir skrik och panik om hon inte får ränna där stup i kvarten.
Hur jag än försöker förklara att hon kan hålla sig på avstånd och låta folk få vara i fred en stund,
så verkar det inte gå in.
Nyss såg hon grannarna ute på sin gårdsplan och brast ut i okontrollerad gråt!
Helt hysterisk,
vad fasen är det som händer?!
Ja,jag blir så less ,så less på alltihop
och arg för att hon inte kan roa sig själv några timmar med alla de otaliga saker och pinaler hon har.
Ingenting jag erbjuder duger.
Nu sitter jag här med ruttet samvete och tänker att hon ju saknar vänner och lekkamrater,
att det är därför hon så desperat tar varje tillfälle i akt att leka.
Få omväxling.
Nu är det ju sommarlov,och folk är iväg på semester,
men till hösten får nog jag och sambon ta tag i detta med att skaffa vänner till vår dotter.
Det verkar vara svårt att göra det på egen hand,och allra helst när vi bor som vi gör..
Men vi är i alla fall båda helt inställda på att skjutsa både henne och pojkarna till vänner och aktiviteter,
så viljan finns ju.
Suck,det är bara sådana här gånger jag tvivlar på att vi gjort rätt som flyttat hit.
Lipsill
Å andra sidan tyckte jag att det var så stressigt och hopplöst där hemma på Rymdgatan också.
Särskilt om sommrarna,då såg man sällan röken av henne,
och visste allt som oftast inte ens vart hon tagit vägen.
Lillnöffe kunde ju inte dra runt som han ville och behövdes passas på hela tiden.
Lilla hoppsan behövde ju sitt
och helst ville man ju försöka få litet lugn och ro om dagarna med honom som var så liten då.
Att sova ute i vagnen var liksom aldrig att tänka på,
då väcktes han av lekande barn efter några minuter.
Och lade jag mig på sängen för att natta honom i en kvart
fantiserade jag om hur LillNöffe hann långt upp till Valsta Centrum på den stunden,
eller åtminstone bli påkörd av en bil.
Tänk att Lilla Hoppsan var så här liten,ful och skallig för ett år sedan!:)
När bebisen väl somnat var det ju inte läge att diska eller plocka undan,
laga mat eller Gud förbjude sitta vid datorn eller läsa en bok.
Nej då var det bara att ta babyradion i högsta hugg och rusa efter de två stora som ett torrt skinn.
Så var det gap och skrik för att få dem att komma in och äta,
efter att ha letat på varenda människas baksida
och ringt på alla tänkbara lekkamraters dörrar en halvtimme.
(Nåja,det där blev litet bättre med tiden,hon fattade snart att man MÅSTE berätta var man tar vägen)
Efter att de kastat i sig en minimal portion mat
så rusades det ut igen för att inte missa för mycket i leken som pågick därute
tills solen gick ner och jag nästan fick bända ner dem i sängarna för att orka med nästa dag...
Jag minns ju själv hur härligt det var med alla vänner på Rymdgatan...
Puh!
Jag tycker visst att Rymdgatan är ett idealiskt ställe för barn familjer.
Men pusslet med att vara ensam hemma med tre stycken ungar i olika små åldrar,
var inte det lättaste att lägga.
Ändå finns det sådant jag saknar så mycket...Picknick med storasyster..
Alltså är jag ändå glad nu när jag kan släppa ut dem utan att oroa mig för mycket om dylika saker.
Här ser jag dessutom så långt genom fönstren i alla vädersträck,
att jag har koll på dem hela tiden.
Möjligen oroade jag mig innan vi kom hit för att de skulle gå bort sig i skogen,
eller ramla i sjön,
men än håller de sig alltid i närheten.
Och så är de ju större nu.
Förstår mer.
Och den lilla kommer ju växa upp med detta naturligt inpå sig
och lära från början hur man beter sig och inte.
För mig som förälder känns det lättare att koppla av här.
Och jag inbillar mig att barnen mår bra av att leva i naturen
och av att leka mycket med varandra,sina syskon,
och för sig själva.
Ja,faktist,det kan ju låta dumt,
men jag har ofta tänkt på just det sedan Snörpan var liten skrutt;
hur viktigt det är att kunna roa sig själv också.
Att inte behöva vara så beroende av andra för att ha roligt.
Att fantasin skall räcka till,
så att de inte klättrar på väggarna när det inte finns en kompis i närheten.
Självklart är vännerna viktiga,
de betyder mer och mer ju äldre barnen blir förstås,
men jag önskar dem en fin balans i det.
Jag önskar och hoppas att mina barn kommer att ha många vänner,
eller i alla fall många tillfällen att umgås med jämnåriga,
det kommer jag själv att kämpa för.
Men jag tycker också att det är viktigt att de skall trivas hemma med sina föräldrar
och vilja bara vara här i lugn och ro.
Saknar så det gör ont ibland!
Och minns dagar som denna;
då det började störtregna just som vi kommit till Fysingen med piknick och badsug
och fann skydd under det stora täta trädet.
Där vi satt och åt äggmackor,badade och njöt och hade stranden för oss själva.
Saknar de jag älskar.
Nåja,litet har vi fått gjort i helgen i alla fall.
Trots att Snörpan helst lekt hos grannen.
Vi har promenarat längst Byforsen i väntan på att tivolit skulle öppna.
Det var flott så det förslog.
I helgen har nämligen "Fränsta-festivalen" gått av stapeln,
så barnen har fått åka litet hutlöst dyra karuseller.
Så har vi snokat runt i skolhuset igen,
denna gång hade jag med mig kameran och bjussar på litet spökiga bilder därifrån.
I själva skolsalen på nedervåningen var det tyvärr för mörkt för att få fram några hyfsade bilder,dock.
I sovrummet har tiden stått stilla,
lakanen ser ut att fortfarande vara varma
och eau de colognen nyss använd.....
En fin gammal radio,en vacker kakburk och en hel del andra prylar
ligger kvar i lärarbostaden på översta våningen.
Det mesta täckt av damm och svalskit.
Älggrässaften är färdigjäst,silad och upptappad på flaskor.
Riktigt gott blev det i år,
och jag delar förstås med mig av det enkla receptet.
FASTER MONIKAS ÄLGGRÄSSAFT
50 Klasar älggräsblommor
2 citroner
60 g citronsyra
2 kg socker
3 st kanelstänger
2 liter vatten
Skölj blommorna ordentligt och lägg i ett stort kärl.
Tvätta citronerna och skär i skivor.
Lägg dem sedan i kärlet tillsammans med citroncyra,socker,kanel och vatten.
Rör om och lägg på lock.
Låt stå kallt i en vecka och rör om litet grann varje dag,så att sockret löser sig.
Sila saften och slå upp på rena flaskor.
Förvara kallt eller frys in.
Jag silar i en vanlig kökshanduk,jag.
Lätt som en plätt,ju!
Och här är en liten bild på älggräsblommorna,om någon känner sig osäker på hur den ser ut.
De växer ofta i diken eller på ängar,gärna där det kanske är en aning sumpigt.
Och misströsta inte om de är fulla med små små pyttiga kusar,
de silas bort sedan!
Här växer de jag plockat,
precis vid Ödlehuset,i havet av Rallarrosor.
Nej,nu får det nog räcka för idag.
Tänker slänga mig på sängen och sträckläsa de sista kapitlen i Alex Haley´s "Rötter"
som jag av någon underlig anledning inte läst förens nu.
Inte ens i skolan,vilket ju nästan vore obligatoriskt,kan jag tycka,
sådan modern klassiker som den ju är.
Den har verkligen gripit mig ordentligt
och jag är glad att jag lade undan Bengt Liljegrens "Adolf Hitler"
för denna.
Jag glömde avbeställa "Adolf" från bokklubben och hoppades ändå litet på den,
eftersom ämnet ju är så intressant!
Hur fasen kunde denna man leda en hel nation så inihelskotta åt skogen,
och var kom galenskapen ifrån?
Men tyvärr kan jag återigen konstatera att hur spännande ämnet än må vara,
så är jag verkligen ingen älskare av historiska romaner.
När de ju gärna blir så bundna vid fakta och enkelt,stelt språk,
blir jag alldeles trött efter ett tag.
Det är väl just det som dess läsare uppskattar,tänker jag;
det koncisa språket.
Själv vill jag att språket skall vindla sig litet hit och dit ,
det skall vara utsvävningar
och finnas plats för mina egna föreställningar och inre bilder.:)
Köttbullskillarna hälsar !:)
Familjen är samlad.
Storsnörpan är hemma igen!=)
Svärföräldrarna kom upp med henne i tisdags och det blev ett härligt pusskalas.
Hon var helt nöjd med sin semester
och det var nog alldeles lagom att vara borta så länge som hon var;
nu började hon längta hem ordentligt.
Och det är ju bra,
skönt att veta att hon verkligen vill vara hemma och att slippa tjatet om kusinerna
-i alla fall för ett tag...:)
Vi hoppas ju att få se dem här uppe snart,
men vågar inte säga för mycket om den saken till barnen,
sådant liv som det blir då.
Vi har inte gjort något särskilt,direkt.
Varit hemma och hjälpts åt med att måla den nya byrån till Lillnöffes rum.
Jag köpte mig en sådan där typisk gammal 50-tals ...eh,vad skall man kalla den...
byrå,hurts,skåp...ja ni kanske vet vad jag menar.
En låg möbel med två lådor,ett skåp och två hyllor.
Jag har ju länge planerat att köpa en sådan där låg bokhylla på IKEA att ha leksaker och backar i,
men varför inte lika gärna handla på loppis för en femtiolapp?
Samtidigt som vi köpte den så förälskade jag mig handslöst i en bänk.
Jag föll för den alldeles pladask och släpade genast hem den.
Nu vet jag inte alls vart jag skall ha den!
Jag ångrar den inte,
även om den ju är helt fel för vårt hem.
Men jag vet bara inte vad jag skall göra av den....
Så otroligt fulsnygg och charmig,tycker jag att den är,
med sin klädsel i något plastaktigt material.
Jag älskar den fast den egentligen inte alls är min stil.
Här står den på loppisen och precis bakom skymtar byrån jag också köpte.
För tillfället står den i lekrummet,och Lilla Hoppsan gläds över att kunna stta i den och se ut genom fönstret,
men den passar egentligen inte något vidare in där heller...
Hå hå ja ja,dagens I-lands problem,va?
Så har vi promenerat i får fina,blomstrande och doftande lilla by.
Här är en hel del sommargäster nu,
så många av husen som oftast står tomma
lever upp nu på sommaren och det är härligt med liv och rörelse tycker jag.
Även om det innebär att Castor inte får springa lika fritt som vanligt.
Så har ju sommarstugeägarna också gäster i sin tur,
så här kan det plötsligt vara mycket folk,skall ni veta!:)
Härligt åskmoln rätt ovanför huset.
Igår var jag så fräck att jag grävde upp en buske från en ödetomt här i byn.
Inte hela,förstås,jag grävde upp några rötter och stammar bara,
och planterade om dem hemma hos mig.
Jag har alltid drömt om att he en egen Schersmin,eller varför inte flera?
De doftar ju så oerhört gott och är vackra att se på.
Så nu skall vi se om mitt liva tjyvprojekt lyckas.
Inför kuppen var jag ner till handelsträdgården här i Fränsta
och fick råd och tips av tjejen som arbetar där.
Jag ränner ju där stup i kvarten nuförtiden,och borde snart vara riktigt haj på detta med blommor.
Jag som alltid tvärtom varit urusel på att ta hand om växter.
Ja,det är allmänt känt att växter och gardiner är mina svaga punkter:)
Annars börjar jag bli rätt nöjd med mitt vardagsrum nu,
som är trångt och svårmöblerat.
Det fattas en golvlampa
och kanske en liten bordslampa till farmors gamla symaskin som tjänar som avlastningsbord.
En matta vill jag ha,men kan inte bestämma mig för vilken...
Och så detta med gardinerna...
Jag har bytt åtminstone fyra gånger på de månader vi bott här och är ännu inte nöjd!
Jag tycker inte att något passar,vad fanken skall jag ha?
Ja,nu sitter de gamla "disktrasorna" uppe igen,som mormor tyckte att de liknade,
men de är åtminstone enfärgade och rätt ljusa,
vilket jag tror är nödvändigt för detta rum.
Jag har nog ratat mönstrat i alla fall,
det blir rörigt i ett rum med en hel del färg och med mönster på kudder och filtar..
Jag är glad i min fina lampa för 149 kronor på IKEA.
Tips och råd kring detta med gardiner emottages tacksamt!
Nu har jag lovat mig själv att försöka,
på allvar _försöka_
att inte köpa något mer på loppis tills jag hittar den perfekta lösningen till datorn.
Jag börjar ju som sagt känna mig tillfreds med vardagsrummet,
men kan aldrig bli helt färdig med det förens jag löst detta problem;
Husets skamfläck;
tv och dator och miljontals sladdar som förfular.
Så alltså skall jag intensifiera jakten på den perfekta förvaringen av dessa.
Må det vara ett skrivbord,ett skåp eller vad som helst!
Nej hörrni,mer hinner jag inte nu,
jag skall få ett lass skifferplattor att lägga runt trädgårdslanden,
då jag tröttnat på alla brännässlor som bränner ungarna så fort de skall ta sig en jordgubbe.
Så har jag köpt mer tråd till trimmern
och tänker röja upp där hundgården snart skall byggas.
Tvätten skall hängas på tork,
gräset klippas och hunden rastas.
Men solen skiner så fint på oss idag och gör att hela livet käns lätt att leva!
Alltid nåt!
Lilla Hoppsan verkar glad och belåten i sin nya bärstol.
Svärföräldrarna kom upp med henne i tisdags och det blev ett härligt pusskalas.
Hon var helt nöjd med sin semester
och det var nog alldeles lagom att vara borta så länge som hon var;
nu började hon längta hem ordentligt.
Och det är ju bra,
skönt att veta att hon verkligen vill vara hemma och att slippa tjatet om kusinerna
-i alla fall för ett tag...:)
Vi hoppas ju att få se dem här uppe snart,
men vågar inte säga för mycket om den saken till barnen,
sådant liv som det blir då.
Vi har inte gjort något särskilt,direkt.
Varit hemma och hjälpts åt med att måla den nya byrån till Lillnöffes rum.
Jag köpte mig en sådan där typisk gammal 50-tals ...eh,vad skall man kalla den...
byrå,hurts,skåp...ja ni kanske vet vad jag menar.
En låg möbel med två lådor,ett skåp och två hyllor.
Jag har ju länge planerat att köpa en sådan där låg bokhylla på IKEA att ha leksaker och backar i,
men varför inte lika gärna handla på loppis för en femtiolapp?
Samtidigt som vi köpte den så förälskade jag mig handslöst i en bänk.
Jag föll för den alldeles pladask och släpade genast hem den.
Nu vet jag inte alls vart jag skall ha den!
Jag ångrar den inte,
även om den ju är helt fel för vårt hem.
Men jag vet bara inte vad jag skall göra av den....
Så otroligt fulsnygg och charmig,tycker jag att den är,
med sin klädsel i något plastaktigt material.
Jag älskar den fast den egentligen inte alls är min stil.
Här står den på loppisen och precis bakom skymtar byrån jag också köpte.
För tillfället står den i lekrummet,och Lilla Hoppsan gläds över att kunna stta i den och se ut genom fönstret,
men den passar egentligen inte något vidare in där heller...
Hå hå ja ja,dagens I-lands problem,va?
Så har vi promenerat i får fina,blomstrande och doftande lilla by.
Här är en hel del sommargäster nu,
så många av husen som oftast står tomma
lever upp nu på sommaren och det är härligt med liv och rörelse tycker jag.
Även om det innebär att Castor inte får springa lika fritt som vanligt.
Så har ju sommarstugeägarna också gäster i sin tur,
så här kan det plötsligt vara mycket folk,skall ni veta!:)
Härligt åskmoln rätt ovanför huset.
Igår var jag så fräck att jag grävde upp en buske från en ödetomt här i byn.
Inte hela,förstås,jag grävde upp några rötter och stammar bara,
och planterade om dem hemma hos mig.
Jag har alltid drömt om att he en egen Schersmin,eller varför inte flera?
De doftar ju så oerhört gott och är vackra att se på.
Så nu skall vi se om mitt liva tjyvprojekt lyckas.
Inför kuppen var jag ner till handelsträdgården här i Fränsta
och fick råd och tips av tjejen som arbetar där.
Jag ränner ju där stup i kvarten nuförtiden,och borde snart vara riktigt haj på detta med blommor.
Jag som alltid tvärtom varit urusel på att ta hand om växter.
Ja,det är allmänt känt att växter och gardiner är mina svaga punkter:)
Annars börjar jag bli rätt nöjd med mitt vardagsrum nu,
som är trångt och svårmöblerat.
Det fattas en golvlampa
och kanske en liten bordslampa till farmors gamla symaskin som tjänar som avlastningsbord.
En matta vill jag ha,men kan inte bestämma mig för vilken...
Och så detta med gardinerna...
Jag har bytt åtminstone fyra gånger på de månader vi bott här och är ännu inte nöjd!
Jag tycker inte att något passar,vad fanken skall jag ha?
Ja,nu sitter de gamla "disktrasorna" uppe igen,som mormor tyckte att de liknade,
men de är åtminstone enfärgade och rätt ljusa,
vilket jag tror är nödvändigt för detta rum.
Jag har nog ratat mönstrat i alla fall,
det blir rörigt i ett rum med en hel del färg och med mönster på kudder och filtar..
Jag är glad i min fina lampa för 149 kronor på IKEA.
Tips och råd kring detta med gardiner emottages tacksamt!
Nu har jag lovat mig själv att försöka,
på allvar _försöka_
att inte köpa något mer på loppis tills jag hittar den perfekta lösningen till datorn.
Jag börjar ju som sagt känna mig tillfreds med vardagsrummet,
men kan aldrig bli helt färdig med det förens jag löst detta problem;
Husets skamfläck;
tv och dator och miljontals sladdar som förfular.
Så alltså skall jag intensifiera jakten på den perfekta förvaringen av dessa.
Må det vara ett skrivbord,ett skåp eller vad som helst!
Nej hörrni,mer hinner jag inte nu,
jag skall få ett lass skifferplattor att lägga runt trädgårdslanden,
då jag tröttnat på alla brännässlor som bränner ungarna så fort de skall ta sig en jordgubbe.
Så har jag köpt mer tråd till trimmern
och tänker röja upp där hundgården snart skall byggas.
Tvätten skall hängas på tork,
gräset klippas och hunden rastas.
Men solen skiner så fint på oss idag och gör att hela livet käns lätt att leva!
Alltid nåt!
Lilla Hoppsan verkar glad och belåten i sin nya bärstol.
Några regniga dagar
har det varit här.
Regnet har varvats med åska och dunder samt strålande sol.
Jag gillar sådant väder,jag.
Det där underliga ljuset det för med sig.
Varmt och skönt har det varit också.
Tryckande,förvisso,
men med det där löftet om förlösande regn och friska vindar.
Jag gillar det med,
den där tryckande,spända atmosfären.
Jag har ju ingen gammal ond tå som det spänner i,
och inte får jag huvudvärk heller,
så jag kan kosta på mig att njuta av det där ovanliga och spännande vädret.
Vi har hållt oss inne när det mullrat som värst.
Hur mysigt jag än tycker att det är så har jag också respekt för de där makterna.
Inte drar jag ut ungarna mitt i det värsta ovädret och sladdar dras noggrant ur.
Det har blivit en del _försök_ till stillsam lek på rummen,
och till och med de skojiga "bara vid speciella tillfällen"-slotten har plockats fram,
för att sysselsätta de små liven inomhus.
I detta fall är det två helt vanliga plast slott
som av någon anledning ställts undan högt upp på hyllor där barnen inte själva når dem.
För att de tar för stor plats antagligen,
vilket resulterat i att de ofta glöms bort och blir desto mer attraktiva då de plötsligt koms ihåg.
Jag är mycket nöjd med detta,
de leker längre,mer koncentrerat och mer samspelt med dessa slott då de ibland plockas fram,
än vad de gör med alla de andra ziljarder leksaker de har.
Men det säger ju sig själv,
det som man har tillgång till varje dag förlorar ju sin tjusning efter ett tag.
Roligast är ju de leksaker man stöter på hemma hos andra ,
på dagis eller just sådana som man inte kan lägga vantarna på precis när man vill.
Alltså åker det rosa plastslottet med vindlande trasiga trappor och små tinnar och torn
och den vita borgen med fängelsehålor och sjutdörrar
bara fram vid tillfällen som dessa.
Då regnet och åskan hållit barnen inne hela dagen och det börjat krypa i deras små kroppar av tristess.
Eller kanske till och med då vuxna vill vara ifred en timma eller så!
Trist att leka inne hela dagen...
I torsdags hade jag fint besök av min kusin från Örebro.
Ja,nu var hon ju och hälsade på sin vän utanför Bollnäs,
bodde hos henne en vecka och passade på att komma hit som ju praktist taget är nästgårds!:)
(Endast 20 mil enkel resa!!)
Vi hade det mysigt i solen och hade mycket att prata om då det var så jäkla länge sedan vi sågs sist.
Som vanligt gick tiden och dagen alltför fort,
de var ju tvugna att komma iväg i skaplig tid inför den långa resan hem igen,
och inte ens hälften av allt man hade velat tala om,blev avhandlat.
Men det var härligt att se henne igen,min kära kusin,
och på kvällen när jag skulle sova låg jag länge och tänkte på henne och mina andra familjemedlemmar
som jag saknar mycket och som jag önkar att jag kunde träffa oftare.
Tänk om det vore så enkelt att man aldrig behövde skiljas från de man älskar.
Att man alltid kunde leva nära och finnas till för varandra.
Men så har vi ju alla våra egna små liv att streta med,
våra egna livsöden som drar oss ut på äventyr ut i vida världen.
Vi har alla egna vägar att vandra på,
som för oss bort från det vi känner och är vana i.
Jag fick inte blogga några bilder på gästerna,inte de mänskliga ialla fall,
men på dessa håriga snyggingar! :)
I går lekte vi i Ljungaparken med pojkarna ett tag.
Det var länge sedan vi var där nu och vi hade mycket skoj.
Linbanan verkar vara den skojigaste uppfinningen
och sambon funderar allvarligt på om vi kanske skulle skaffa oss en sådan i vår egen trädgård.
Tja, det vorde väl kanske inte omöjligt,men det var ju det där med nyhetens behag...
Det är nog roligare att få åka till parken ibland och få släppa loss i den,
misstänker jag.
Vad annars har vi haft för oss?
Jag har satt en omgång älggrässaft på jäsning en vecka.
Efter ett recept jag fått av min faster(så klart)
blir det hemskt god läskande sommarsaft med många välgörande egenskaper.
Exempelvis innehåller den salicylsyra som verkar smärt och febernedsättande.
50 klasar älggräsblommor att tvätta ordentligt...
Så har jag fejat med Snörpans bord.
Jag börjar tycka att det gott kan få vara som det är,utan att byta handtag.
Tänker mig att jag målar eller trycker på med hjälp av en schablon,något fint staxt under spegeln.
Jag har litet tid på mig ännu,att få den klar,
då det inte verkar som om min älskade stortjej kommer hem riktigt än.
Det var ju tänkt att vi skulle mötas halvvägs till Märsta för att hämta upp henne,
men sedan ville farmor komma hit en sväng,och tänkte då ta tåget hit med Snörpan.
Men eftersom hon inte bokat bra tid i förväg ligger biljetterna högt i pris och hon avvaktar några dagar...
Jag vet inte just om jag är så nöjd med det arrangemanget.
Eller brist på.
Jag vill ha min dotter NU,
och snart har hon varit borta i två veckor.
Nåja,det verkar inte gå någon vidare nöd på henne,
även om hon sade till mig igår i telefon;
"Mamma,varje gång jag tänker på dig så börjar jag att gråta!"
Åhhhhhhhhhhhhhhhhhhh.....AJ aj ajajaj.
Nej,nu skall jag ner till vårdcentralen och låta en sköterska ta en titt på Lilla Hoppsans hand som ser litet ful ut.
Han ramlade och skrubbade sig i handflatan för ett tag sedan,
och trots att jag tvättat och stått i
har jag inte lyckats hålla det helt rent,verkar det som.
Inte det lättaste,kanske,att hålla händerna rena hela tiden...
Nu har det lilla såret läkt,men blivit hårt och infekterat.
Stackars lilla skrutt verkar inte lida för det,men det kostar ju inget att få det undersökt ändå..
Så skall jag äntligen ta mig i kragen och börja storkoket nu.
Alla dessa förbenade rabarber måste ju tjäna något syfte,känner jag,
och tänker börja med några burkar marmelad.
Saft och chutney skall det också bli så småningom,är det tänkt.
Återkommer med spännande info kring detta...
Tjolahopp!
Åter på berget.
Efter en vecka i söder.
Söder och söder,vete fasen,
men i alla fall sydligt från vårt håll sett.
Först hämtade vi ju upp den hett efterlängtade LillNöffe hos farmor och farfar
och tillbringade sedan några hektiska dagar i Märsta hos syster yster med familj,
där vi försökte hinna med att träffa så många som möjligt.
Jag har ju varit beredd på detta,
förberett mig på att gå med dåligt samvete
för att jag inte hunnit med alla man vill se på de korta stunderna man är i stan.
Ändå känns det tungt och stressigt..
Storasyster
Det var härligt att få sitta här och dricka vin om kvällarna ,
på gamla fina rymdgatan.
Vi hann i alla fall träffa bästisen,hennes man och deras underbara lilla gryning...
Och hos min faster och hennes man ute på Lindholmen
passade dessa två sysslingar på att ta ett gemensamt bad i en minimal plastbalja.
Trots att det fanns en stor pool precis brevid,skulle de promt sitta just här!=)
(Systers fyraåring och kusinens två åring)
Världens finaste faster var också lycklig mormor
som fick ha sin lilla prins hos sig i en vecka.
(kusinen min och hennes lille skrutt for ju direkt från mig till dem efter midsommar)
Sedan blev det några lugnare dagar i Norrtälje skärgård hos pappsen.
Innan det var Storsnörpans tur att avlämnas hos farmor och farfar
och fara till Öland på husvagnssemester en vecka.
(Alltså ännu en vecka med saknad och längtan!!)
Vi avslutade vår lilla semestervecka med att hälsa på sambons kusin med familj på vägen hem.
Deras lilla tjej hade just fyllt ett år,
och turligt nog fanns det kvar en hel del godsaker från kalaset :)
Överhuvudtaget har det svullats och frossats hemskt mycket dessa dagar.
Nu ser jag fram emot att äta grönt igen,
då det blivit grillat kött var och varannan kväll.
Det blev långa dagar på stranden ,klappning av fåren,
sovning i husvagnen och roddtur till kyrkfjärden.
Viktigast av allt ; ut på havet!
Morfar och Lintott på havet.
Tankning av glass och bensin i Gräddö marina.
Tyvärr blev det en del skrik och grin från Lilla Hoppsan
som var förbi av trötthet och inte kunde komma till ro i båten,
men jag lyckades njuta ändå.
Det är det bästa som finns; att sitta längst fram i fören och susa fram över det blå.
Alla dessa vackra hus och tomter vid vattnet...
Ena riktiga sommarparadis.
Vi har haft det jättebra och mysigt och solen har värmt oss mest hela tiden.
Ändå var det bra skönt att komma hem till Lillmörtis.
Att få sova i min egen säng,duscha i min egen dusch,
sitta i tystanden på trappan och njuta.
Lillnöffe var glad att återse sitt älskade lego och sina kära vänner grannfarbrorn och granntanten.
Han sprang genast dit och åt litet oliver:)
Tyvärr har min lilla mobilkamera tidvis strejkat,så bara några få bilder blev tagna.
Jag gör det enkelt för mig och pular bara in dem här utan mycket mer till inlägg idag.
Den var ju rätt fin som den var innan också,
en liten nätt 50-tals möbel.
Men nu blir den målad och schablonad och får nya handtag ändå.
Jag har nämligen ett nytt litet loppisfynd att pyssla med,
och måste hinna klar med det innan veckan är slut och Snörpan kommer hem.
Det är ett litet toalettbord till hennes rum.
Jag har ju jagat efter en sekretär eller ett skrivbord länge nu,
och detta jag nu köpt är väl kanske inte precis vad jag egentligen tänkt mig,
men jag tror nog att det kan bli riktigt bra ändå.
Efterbilder kommer senare.
Så var det dags att längta ihjäl sig efter den här också....SUCK
Söder och söder,vete fasen,
men i alla fall sydligt från vårt håll sett.
Först hämtade vi ju upp den hett efterlängtade LillNöffe hos farmor och farfar
och tillbringade sedan några hektiska dagar i Märsta hos syster yster med familj,
där vi försökte hinna med att träffa så många som möjligt.
Jag har ju varit beredd på detta,
förberett mig på att gå med dåligt samvete
för att jag inte hunnit med alla man vill se på de korta stunderna man är i stan.
Ändå känns det tungt och stressigt..
Storasyster
Det var härligt att få sitta här och dricka vin om kvällarna ,
på gamla fina rymdgatan.
Vi hann i alla fall träffa bästisen,hennes man och deras underbara lilla gryning...
Och hos min faster och hennes man ute på Lindholmen
passade dessa två sysslingar på att ta ett gemensamt bad i en minimal plastbalja.
Trots att det fanns en stor pool precis brevid,skulle de promt sitta just här!=)
(Systers fyraåring och kusinens två åring)
Världens finaste faster var också lycklig mormor
som fick ha sin lilla prins hos sig i en vecka.
(kusinen min och hennes lille skrutt for ju direkt från mig till dem efter midsommar)
Sedan blev det några lugnare dagar i Norrtälje skärgård hos pappsen.
Innan det var Storsnörpans tur att avlämnas hos farmor och farfar
och fara till Öland på husvagnssemester en vecka.
(Alltså ännu en vecka med saknad och längtan!!)
Vi avslutade vår lilla semestervecka med att hälsa på sambons kusin med familj på vägen hem.
Deras lilla tjej hade just fyllt ett år,
och turligt nog fanns det kvar en hel del godsaker från kalaset :)
Överhuvudtaget har det svullats och frossats hemskt mycket dessa dagar.
Nu ser jag fram emot att äta grönt igen,
då det blivit grillat kött var och varannan kväll.
Det blev långa dagar på stranden ,klappning av fåren,
sovning i husvagnen och roddtur till kyrkfjärden.
Viktigast av allt ; ut på havet!
Morfar och Lintott på havet.
Tankning av glass och bensin i Gräddö marina.
Tyvärr blev det en del skrik och grin från Lilla Hoppsan
som var förbi av trötthet och inte kunde komma till ro i båten,
men jag lyckades njuta ändå.
Det är det bästa som finns; att sitta längst fram i fören och susa fram över det blå.
Alla dessa vackra hus och tomter vid vattnet...
Ena riktiga sommarparadis.
Vi har haft det jättebra och mysigt och solen har värmt oss mest hela tiden.
Ändå var det bra skönt att komma hem till Lillmörtis.
Att få sova i min egen säng,duscha i min egen dusch,
sitta i tystanden på trappan och njuta.
Lillnöffe var glad att återse sitt älskade lego och sina kära vänner grannfarbrorn och granntanten.
Han sprang genast dit och åt litet oliver:)
Tyvärr har min lilla mobilkamera tidvis strejkat,så bara några få bilder blev tagna.
Jag gör det enkelt för mig och pular bara in dem här utan mycket mer till inlägg idag.
Den var ju rätt fin som den var innan också,
en liten nätt 50-tals möbel.
Men nu blir den målad och schablonad och får nya handtag ändå.
Jag har nämligen ett nytt litet loppisfynd att pyssla med,
och måste hinna klar med det innan veckan är slut och Snörpan kommer hem.
Det är ett litet toalettbord till hennes rum.
Jag har ju jagat efter en sekretär eller ett skrivbord länge nu,
och detta jag nu köpt är väl kanske inte precis vad jag egentligen tänkt mig,
men jag tror nog att det kan bli riktigt bra ändå.
Efterbilder kommer senare.
Så var det dags att längta ihjäl sig efter den här också....SUCK
