Moa och jag.
Nu har lugnet äntligen lägrat sig och jag är redo för jul.
Bakar godis i mängder i kväll.
Sitter hemma och skriver idag. En uppsats om Moa Martinson ska det bli så småningom, men jag kommer av mig med jämna mellanrum. Kontrollerar att de frusna småfåglarna äter av brödet jag slängt ut på trappen, spanar efter de skygga men vackra blåskatorna.
Funderar och funderar. Först på Moa förstås, fladdrar så vidare till andra kvinnor, mödrar, systrar. Läser ömsinta, nakna och kärleksfulla skildringar av dessa, skrivna under en tid då mannen var norm. Då kvinnor var romantiserade, förföriska och strålande vackra i litteraturen som skrevs av män, men i verkligheten inte mycket mer än barnaföderskor. Och visst vördade man mödrar, men förkastade likväl också en torr och uttjänad kvinnokropp.
Men Moa älskade och hyllade dem, trots högljudda protester och hård kritik. Hon ansågs så vulgär och frisinnad i sin beskrivning av kvinnans kamp, intellekt och sexualitet, och man ville inte tro att det hon skrev var verkligt. Man kunde ännu inte tro att kvinnan skulle förändra sin tillvaro.
"Den smärta kroppen var som en flickas, var smäckrare än någon av döttrarnas när klänningen satt på. Liknade en livets egen runsten när käderna föll. Magen var ett enda ärr, knut vid knut, ärr vid ärr med stora, breda, skimrande strimmor här och där."
Läser om Moas hårda liv, hennes skildringar av samhället som det var då, hennes fantastiska personporträtt och jämför med det liv jag har. Tänker med kärlek och värme på de kvinnor jag känner, alla så olika i sina karaktärer, karriärer,förutsättningar och bakgrunder och ändå innerst inne så lika. Innerst inne starka, känsliga, sårbara, stolta, smarta och vackra kvinnor. Hurra för er! All heder åt dig som är kvinna.
Ville bara säga det...
"Äntligen tränger det fram ur en skälvande kvinnokropp, följt av blod och slem och fostervatten,
tränger fram och kräver plats: ett nytt liv.
Liv, ty en gäll liten stämma skriker vilt så fort jorden nås.
Sally reser sig till hälften, vänder om den lille nyfödde,
ty med ansiktet mot jorden föddes människan." - ur Kvinnor och äppelträd 1933
December månad
är bra jobbig tycker jag. Nu är jag inte den som jultressar med klappar och sillinlägg, minituös planering och menykomponering. Jag hetsar inte upp mig över själva julen i första taget. Men ungarnas alla aktiviteter denna månad gör mig rätt svettig, måste jag säga. Trots prydliga anteckningar och ständiga dubbelkollar i almanackan går jag runt med en konstant obehagskänsla av att ha glömt något viktigt. Det skall skaffas julklappar i olika prisstorlekar till adventskalendrar, lucialinnen och tomteluvor ligger inte kvar där jag packade ner dem förra året, julshower ska beskådas och bröd bakas till försäljning på skolmarknad och så vidare och vidare i all oändlighet. Nu går ju barnen på tre olika ställen, det var bra mycket enklare när de alla var samlade på dagis. Själv går jag på jullov i dag och har haft en hel del att färdigställa på min egen skola. Och ja, mycket riktigt kom jag i morse på att jag ju helt glömt bort att ställa mig utanför ICA och sälja strumpor till snörpans klasskassa igår!
I kväll är det öppet hus på de storas skola, tisdag julfest på dagis, men sen är det nog över. Då får det räcka
och bli ledighet för hela slanten.
Kanske kan den riktiga julstämningen då infinna sig och inspirera till knäckkok, tryffelrull och annat nödvändigt gott.
Annars har jag egentligen mest lust att krypa in under en gammal gran just nu. Gå i ide och bara sova tills vårsolen väcker mig med ett leende.
Men det går ju inte an. Ut och skotta snö i stället.
