Lägesrapport
Vi har haft fantastiskt vackra dagar här. Sådana som skimrar och gnistrar i vitaste vitt. Så vita att jag tror jag drömmer eller möjligtvis fått synfel.
Allt är klätt i kristaller, hela världen saknar konturer, alla skarpa kanter suddas ut. Allra vackrast var de dagarna då luftfuktigheten var hög; solens strålar nästlade sig in genom snörök och det liksom sprakade om luften! Som om den vore elektrisk.
Nu är här varmare, idag har vi haft knappa fem minusgrader. Även om det är trist att snön packas ihop och därmed minskar, är det skönt att kunna vara ute längre stunder. Skönt för barnen att kunna åka pulka på dagis och bygga snöfästningar på långrasten. ( " Fästning? Vad är det? Vi bygger faktiskt ett rum!")
Det blir halt på vägen också, men jag konstaterade förvånat häromdagen att jag ju ännu inte kört i diket en enda gång denna vinter!
Jösses, förra året hade jag nog hunnit med en sex, sju stycken i slutet av januari. Men jag har väl blivit försiktigare förstås, kanske det. Men så åker här knappt några timmerbilar alls nuförtiden. De var ju den vanligaste orsaken till avåk förra vintern, och liksom omöjliga att komma förbi. Tänk att jag vande mig vid det också; att lungt låta bilen glida ner i ett djupt dike fyllt av snö, gräva mig ut med bogserlina i högsta hugg, fästa den i timmersläpet och gestikulera till chauffören sedan jag klättrat på plats igen. Styra upp på vägen efter släpet, koppla loss linan och sedan glatt åka vidare. Denna procedur kunde upprepas fler gånger på en vecka, och visst tog det sin lilla tid, men jag vande mig vid det, likt förbannat.
Mindre snö har vi ju också. Sist snöade det mängder mest varenda dag, och det var tufft att köra utan att plogbilen varit före och banat väg.
Lilla Hoppsan avancerar på skridskor. Men helst spelar han hockey med skorna på.
Lillnöffe börjar bli riktigt skaplig, och Snörpan är snart en isprinsessa:)
Jag har jobbat denna vecka. Har en storstädning att utfärda i ett gammalt baptistkapell. Jag har varit där två dagar redan, men ännu inte tagit mig till övervåningen. Ägaren till huset hyser nämligen osannolika mängder prydnadsprylar där och samlar på det mesta som kommer i hans väg. Jag har dammtorkat in i absurdum och alltså bara kommit halvvägs. Men jag klagar egentligen inte. Är innerligt glad att ha något att göra och tar trevliga kaffepauser då och då. Doppar kardemummaskorpor i näskaffe och lyssnar på historier från förr. Och ni vet ju vad jag tycker om sådant. Måste ta mig i kragen och köpa en diktafon nu genast!
Så har jag varit i skolan också. Haft förskoleklassen, ettan och tvåan i Fria Aktiviteter. Vilket innebär att de får pyssla med litet av varje. En del målar vid stafflierna, bygger pärlplattor, tillverkar halsband till mammor och pappor och så vidare. En förbluffande majoritet av eleverna väljer frivilligt att räkna matte!
Ja, jag betraktar det som ett rent fenomen, jag.
En lustig pojke ritar teckningar på varenda FA-lektion. Alltid samma motiv, tre fyra stycken på en dag. Förställandes en streckgubbe med mycket detaljerade ärr i ansiktet, en ölburk i näven och en cigarett i munnen. De varieras en aning, det skall erkännas. Ibland har gubben två cigaretter i munnen, ibland en snusdosa i en hand och en vinflaska i andra. Ibland ritas gubben på ett extrastort hårt papperark (dyr-papper som måste användas mycket sparsamt) och ibland på flera små som sedan tejpas ihop till en enda bild, där gubben är nästan lika lång som konstnären själv.
Jag funderar en del på det här. Vad han gör av alla dessa supertuffa streckgubbar. Vad hans föräldrar tänker när de föräras teckning efter teckning med detta motiv. Vem är den där streckgubben egentligen, och varför har han blivit en sådan fix idé för den här pojken?
Annars är det Star Wars för hela slanten, pojkarna målar outtröttligt dessa pyttiga små figurer med gigantiska lasersvärd och extrema kanoner.
Jag trivs verkligen i lågstadiet, njuter av den överdådiga salladsbuffén i matan och matamatik som jag faktiskt kan hantera.
Jag hoppas att det blir fler dagar, men inser att det i längden är ohållbart att gå omkring och inte veta hur mycket jobb man kan förvänta sig ha på en månad.
Jag är trött i kväll. Trött så att ögonen nästan går i kors. Men så har jag ju detta bokpaket nyss uthämtat från Shellmacken. Och det är ju bara stört omöjligt att inte börja på någon nu genast. Frågan är bara vilken. Jag har haft lästorka ett tag nu. Ögnat igenom " Svampkungens son" av Marie Hermansson (enkelt och bekvämt, men redan som bortblåst ur mitt minne) förstrött bläddrat i "Dinas bok " av Wassmo som jag ju läst flera gånger och tycker så mycket om. "Katusen blommar om natten" av Shani Mootoo var en litet annorlunda och framförallt exotisk läsupplevelse. Men ändå inte riktigt gripande.
Så nu vill jag läsa något riktigt bra, tack. Brukar inte bli besviken på MajGull Axelsson, och John Ajvide Lindkvist är en av de få författarna jag läst som verkligen lyckast skrämma mig. På ett vackert och fullkommligt trovärdigt sätt. " En halv gul sol" har jag blivit rekomenderad av en vän, "Darling Jim" hade ett tilltalande yttre och lockande baksidetext. Men jag tror ändå att det blir "Dårens dotter" i kväll. Har inte läst något av Mian Lodalen förut, men måste erkänna att jag är litet svag för tragiska livsöden skildrade med varm humor och saklighet.
Vackra Marie Bonnevie i filmen "Jag är Dina" som jag faktiskt bara sett en enda gång.
Tänk den som kunde spela cello, ändå...
IDAG känns det litet bättre dock.
Jag skärpte till mig litet igår. Rev ut källarens grönmönstrade plastmatta och den mögliga underliggande pappskivan. Skrubbade betongen tills knogarna blödde och började lägga nytt klickgolv. Det kändes bra, om än kanske en smula martyraktigt ( ja, nästan som jag har fått för mig att en religiös späkelse skulle kunna vara om man var lagd åt det hållet) att såga plattorna för hand med en halvtaskig såg. Det kändes som om jag fick utlopp för både det ena och det andra genom att gå bärsärkargång där nere.
Tills jag insåg att klockan var nio och mina stackars barn ju skulle i säng i ordentlig tid inför första skol- och dagisdagen morgonen därpå. Snabbt i säng alltså, och konstigt nog var det inget större besvär med att få upp dem i morse.
Vi har kommit alldeles ur rutinerna under det långa vinterlovet, kan jag säga. Vi har haft ordentliga sovmornar nästan varje dag. Min pappa skulle bara veta att vi ätit frukost långt efter att han ätit lunch!
(Tänk att jag har någon konstig grej med det där, att jag liksom skäms när jag någon gång sover "för länge". Jag borde ju sannerligen vara tacksam och ta tillvara på denna lyx när den råkar komma an, men i stället känns det som om jag slösat bort värdefull tid och jag ursäktar mig stammande om någon morgonpigg råkar komma på mig. Löjligt.)
Som förväntat blev det plötsligt en aning lättare att andas och att faktiskt tänka i samma stund jag lämnat mina avkommor på skola, respektive förskola i dag. Jag kväste resolut det dåliga samvetet jag fick inför det faktumet och var i stället glad åt att de så otåligt och förväntansfullt rusade in till sina kompisar och fröknar de inte träffat på så länge. Det är skönt att vara tillbaka i vardagen igen. Det har varit ett sjujäkla långt lov, tycker jag nog.
Ja, nu skulle jag behöva förklara mig och bedyra min kärlek till mina barn, intyga att jag minsann är lycklig för att jag har ynnesten att få tillbringa så mycket tid med dem. Men det känns en smula överflödigt. Jag tror nog att de flesta förstår mig ändå.
Lilla, lilla rufs
Senare på dagen fick jag en pratstund med Thomas Lerner. En journalist på DN som ringt och lämnat meddelande på svararen för några dagar sedan. Så här två år efter Flytten kan man ju tycka att det här ämnet vore slutdiskuterat. Men det visar sig att den här karln arbetar med en bok han fått i uppdrag av ett förlag att skriva, sedan han publicerat en mycket uppskattad och intressant artikleserie i DN förra året.
Jag har nu läst igenom de flesta av artiklarna och tänker att jag nog skall medverka ändå. Jag känner igen mig i en hel del av det som avhandlas och inspireras dessutom.
Artiklarna och intervjuerna handlar i det stora hela om hur allt fler människor idag väljer att exempelvis arbeta, konsumera och äga mindre och mindre. Mycket spännande och tänkvärt, även om det i vårt fall främst var andra orsaker som gjorde att vi så drastiskt förändrade våra liv.
Läs serien "Hej då Ekorrhjulet!".
www.dn.se/insidan/jag-vill-slappa-taget-om-det-materiella-1.971205
Jag undrade i mitt stilla sinne vad jag möjligen skulle kunna ge för en bild av livet i Norrland just nu. När jag ju befinner mig i min lilla svacka och allt. Häromdagen satt jag ju och förbannade hela orten med dess inskränkta invånare, kommunalpolitikerna som inte fattar någonting och själva regeringen som omöjliggör ett liv på landet. Vi var ett gäng Stockholmare som satt och puttrade över kaffekopparna, frustrerade över att inte kunna leva och försörja oss som vi vill och behöver här. Utan i stället känna oss tvingade att söka oss tillbaka till Stockholm för att överleva. Vi planerade kupper i form av debattskapande insändare till tidningarna och - hör och häpna- uppsättning av en revy på temat!
Nåja, framförallt känns det skönt att vi är fler som upplever ungefär detsamma. Att man inte är ensam om att med näbbar och klor försöka klamra sig fast vid att bo i Norrland. Där man är utböling och Nollåtta och definitivt inte skall komma och tro att man är nå´t!
Ni vet att jag för tillfället är litet bitter. Bittrare än vanligt, alltså, men det finns faktiskt god grund till det.
Hur fanken hade Ånge kommun egentligen tänkt att de skulle få hit folk i samband med sin kampanj, när det inte finns några jobb att erbjuda ens de infödda?
Det är bara så motsägelsefullt när kommunpolitikerna gapar och gastar om en levande landsbyggd medan invånarna där ratar allt nytt och vägrar rucka på det invanda.
Ja, jag vet vad ni tänker, att jag rimligtvis borde ha insett detta innan jag flyttat. Varför flytta till när alla andra flyttar från?
Men jag pratar inte om mig själv nu i första hand, (jag är outbildad och allmänt onödig. Jag hade inga visioner om karriär och trodde aldrig att jag skulle få något serverat mig. Jag tänkte att "det måtte lösa sig" , och kan stå vid det beslutet), men jag känner med de som verkligen har alla förutsättningar för att lyckas, och ändå inte kan göra det. De som utbildat sig, arbetat hårt och lämnat ett ekonomiskt och materialistiskt rikt liv för att bosätta sig här. Som tagit sin kompetens med sig hit och rimligtvis borde kunna berika kommunen ytterligare, men får kalla handen. De som känner i sitt hjärta att de inte är stadsbor, utan längtar efter bergen, skogen, sjöarna och allt det andra som jag själv drömt så mycket om. För så enkelt är det; det finns stadsbor och det finns ..landsbor låter inte riktigt rätt, men ni fattar nog vad jag menar. (För att precisera finns det ju alltså också havsfolk, skogsfolk, bergsfolk, förortsfolk, etc. Vi kan och vill inte alla leva sammanklumpande i städer.)
Men ändå.
Här sitter jag, pank och bedrövlig. Utan så värst lysande framtidsutsikter. Men ändå innerst inne lycklig. Ändå innerst inne tacksam.
Sedan jag flyttade hit har jag verkligen hittat mig själv. Vuxit ikapp och förstått vem jag är och vill vara.
Jag kan förstå att mina närmaste där hemma kan ta illa vid sig av det jag skriver. Jag kan förstå att de någon gång känner att de minsann inte dög, så skulle jag själv känna. Och har känt. Övergiven.
Men jag hoppas och tror ändå att de ibland är glada för min skull. Mellan oron. Och att de faktiskt kan medge att det här nog är rätt för mig ändå. Att hur flummig och larvig man än kan avfärda mig som (" Ah, den där Johanna ska alltid vara så motströms och krånglig") så kanske jag ändå är hemma här.
Hur arbetslöst och allmänt komplicerat mitt liv än är så mår jag bättre nu.
Det låter så dumt, jag vet. Och jag tänker definitivt inte påstå att mitt liv är bättre än någon annans. Men jag är där jag vill vara.
Det är bara två år sedan jag lämnade hela mitt liv (och tro mig, det är verkligen ett slags svek. Jag känner att jag svikit min familj och på ett sätt mig själv, som ju tycker att familjen är det heligaste heliga. Som ju älskar min familj och är dem närmare än vad jag tror att gemene svensk är. Jag är ännu förvånad över att jag överhuvudtaget kan leva utan att vara dem geografiskt nära. ) men det känns som om ett halvt liv passerat. De där rastlösa drömmarna och det ständiga planerandet inför framtiden har stillnat. I Märsta och var jag än har befunnit mig i världen har jag alltid gått och väntat på något nytt. Otåligt och krävande förväntat mig förändringar. Här har jag accepterat så mycket för vad det är och koncentrerat mig på mig och på vad jag vill.
* Jag har blivit så kreativ - i alla fall i jämnförelse med vad jag var förr. Då var det verkligen all talk and no verkstad.
* Jag känner sådan otrolig inspiration och lust varenda dag, och har tid och möjlighet att göra något av det!
* Jag har träffat de mest fantastiska människorna och upplevt sådan innerlig vänskap! Det borde vara omöjligt att finna så mycket sådant på så kort tid och på sådant litet område!
* Jag är så medveten och intresserad om/ av hela världen, samtidigt som jag har en sådan sund distans till den. Förr var jag totalt omedveten och ändå beklämmande påverkad.
Självklart vill jag ha ett arbete, ett förvärv. Självklart vill jag göra rätt för mig, (det vore oerhört att bli anställd i morgon och kunna skita i den tradiga förhandlingen med Alfa-kassan rakt av!) och inte leva på min sambo. Känna mig skyldig till honom och andra välgörare.
Så klart har jag ännu drömmar och planer. Men de utspelar sig här. Och jag är samtidigt på ett sätt, trots den ekonomiska krisen, så glad att jag lever som jag gör.
Att mina barn inte förväntar sig leksaker och nya kläder på löpande band.
Då och då har jag dåligt samvete inför det, Snörpan är så snusförnuftig att man blir galen ibland! Säger upp sin veckopeng för att hon tror vi inte har råd, smusslar in sina pengar i min plånbok, försöker slingra sig ur klasskompisars kalas för att slippa köpa present!!
Men jag tycker ändå att det är bra att de redan något sånär fattar begreppet pengar. Att de förstår förloppet; jobba, tjäna pengar, betala räkningar, köpa mat och kläder, köpa annat eller vara tillsammans. Och att de lungt föredrar och accepterar att så här är livet för oss. Jag tror faktiskt att de redan inser att alla familjer är olika, att alla inte har samma ekonomiska förutsättningar, men ändå kan vara bra. I min enfald tror jag också att de inte alls suktar efter de där dyra grejorna som de andra har. Att de sett igenom det där materialistiska och inte tycker att de spelar någon större roll i deras liv.
Men hej,min äldsta är bara åtta, så jag fattar nog att jag kommer får ta den här striden på allvar i ett senare skede.
Jag är också mycket glad och en smula förundrad över allt jag hunnit göra på två år. Så mycket som jag annars aldrig hade fått möjlighet till. Och även om jag ännu har drömmar och planer om någonting annat så uppskattar jag just detta. Att få göra litet av varje. Så mycket roligt, (när det väl blir något) och förkovrande. Att hanka sig fram och lära sig så mycket nytt.
Jag skulle vilja och kunna fortsätta i oändlighet. Jag skulle skriva ett rekordlångt inlägg, föga intressant för er andra, men som min hyllning till norrland. Men inte idag. En annan gång skall jag verkligen försöka sätta ord på alla mina känslor inför detta fantastiska landskap. Men just nu väntar ofrånkomlig godnattsaga. Ritualen går inte att bryta, och det vore dumt att tro att jag snart kommer tillbaka efter en snabb nattning.
Så suss så sött....
Tills jag insåg att klockan var nio och mina stackars barn ju skulle i säng i ordentlig tid inför första skol- och dagisdagen morgonen därpå. Snabbt i säng alltså, och konstigt nog var det inget större besvär med att få upp dem i morse.
Vi har kommit alldeles ur rutinerna under det långa vinterlovet, kan jag säga. Vi har haft ordentliga sovmornar nästan varje dag. Min pappa skulle bara veta att vi ätit frukost långt efter att han ätit lunch!
(Tänk att jag har någon konstig grej med det där, att jag liksom skäms när jag någon gång sover "för länge". Jag borde ju sannerligen vara tacksam och ta tillvara på denna lyx när den råkar komma an, men i stället känns det som om jag slösat bort värdefull tid och jag ursäktar mig stammande om någon morgonpigg råkar komma på mig. Löjligt.)
Som förväntat blev det plötsligt en aning lättare att andas och att faktiskt tänka i samma stund jag lämnat mina avkommor på skola, respektive förskola i dag. Jag kväste resolut det dåliga samvetet jag fick inför det faktumet och var i stället glad åt att de så otåligt och förväntansfullt rusade in till sina kompisar och fröknar de inte träffat på så länge. Det är skönt att vara tillbaka i vardagen igen. Det har varit ett sjujäkla långt lov, tycker jag nog.
Ja, nu skulle jag behöva förklara mig och bedyra min kärlek till mina barn, intyga att jag minsann är lycklig för att jag har ynnesten att få tillbringa så mycket tid med dem. Men det känns en smula överflödigt. Jag tror nog att de flesta förstår mig ändå.
Lilla, lilla rufs
Senare på dagen fick jag en pratstund med Thomas Lerner. En journalist på DN som ringt och lämnat meddelande på svararen för några dagar sedan. Så här två år efter Flytten kan man ju tycka att det här ämnet vore slutdiskuterat. Men det visar sig att den här karln arbetar med en bok han fått i uppdrag av ett förlag att skriva, sedan han publicerat en mycket uppskattad och intressant artikleserie i DN förra året.
Jag har nu läst igenom de flesta av artiklarna och tänker att jag nog skall medverka ändå. Jag känner igen mig i en hel del av det som avhandlas och inspireras dessutom.
Artiklarna och intervjuerna handlar i det stora hela om hur allt fler människor idag väljer att exempelvis arbeta, konsumera och äga mindre och mindre. Mycket spännande och tänkvärt, även om det i vårt fall främst var andra orsaker som gjorde att vi så drastiskt förändrade våra liv.
Läs serien "Hej då Ekorrhjulet!".
www.dn.se/insidan/jag-vill-slappa-taget-om-det-materiella-1.971205
Jag undrade i mitt stilla sinne vad jag möjligen skulle kunna ge för en bild av livet i Norrland just nu. När jag ju befinner mig i min lilla svacka och allt. Häromdagen satt jag ju och förbannade hela orten med dess inskränkta invånare, kommunalpolitikerna som inte fattar någonting och själva regeringen som omöjliggör ett liv på landet. Vi var ett gäng Stockholmare som satt och puttrade över kaffekopparna, frustrerade över att inte kunna leva och försörja oss som vi vill och behöver här. Utan i stället känna oss tvingade att söka oss tillbaka till Stockholm för att överleva. Vi planerade kupper i form av debattskapande insändare till tidningarna och - hör och häpna- uppsättning av en revy på temat!
Nåja, framförallt känns det skönt att vi är fler som upplever ungefär detsamma. Att man inte är ensam om att med näbbar och klor försöka klamra sig fast vid att bo i Norrland. Där man är utböling och Nollåtta och definitivt inte skall komma och tro att man är nå´t!
Ni vet att jag för tillfället är litet bitter. Bittrare än vanligt, alltså, men det finns faktiskt god grund till det.
Hur fanken hade Ånge kommun egentligen tänkt att de skulle få hit folk i samband med sin kampanj, när det inte finns några jobb att erbjuda ens de infödda?
Det är bara så motsägelsefullt när kommunpolitikerna gapar och gastar om en levande landsbyggd medan invånarna där ratar allt nytt och vägrar rucka på det invanda.
Ja, jag vet vad ni tänker, att jag rimligtvis borde ha insett detta innan jag flyttat. Varför flytta till när alla andra flyttar från?
Men jag pratar inte om mig själv nu i första hand, (jag är outbildad och allmänt onödig. Jag hade inga visioner om karriär och trodde aldrig att jag skulle få något serverat mig. Jag tänkte att "det måtte lösa sig" , och kan stå vid det beslutet), men jag känner med de som verkligen har alla förutsättningar för att lyckas, och ändå inte kan göra det. De som utbildat sig, arbetat hårt och lämnat ett ekonomiskt och materialistiskt rikt liv för att bosätta sig här. Som tagit sin kompetens med sig hit och rimligtvis borde kunna berika kommunen ytterligare, men får kalla handen. De som känner i sitt hjärta att de inte är stadsbor, utan längtar efter bergen, skogen, sjöarna och allt det andra som jag själv drömt så mycket om. För så enkelt är det; det finns stadsbor och det finns ..landsbor låter inte riktigt rätt, men ni fattar nog vad jag menar. (För att precisera finns det ju alltså också havsfolk, skogsfolk, bergsfolk, förortsfolk, etc. Vi kan och vill inte alla leva sammanklumpande i städer.)
Men ändå.
Här sitter jag, pank och bedrövlig. Utan så värst lysande framtidsutsikter. Men ändå innerst inne lycklig. Ändå innerst inne tacksam.
Sedan jag flyttade hit har jag verkligen hittat mig själv. Vuxit ikapp och förstått vem jag är och vill vara.
Jag kan förstå att mina närmaste där hemma kan ta illa vid sig av det jag skriver. Jag kan förstå att de någon gång känner att de minsann inte dög, så skulle jag själv känna. Och har känt. Övergiven.
Men jag hoppas och tror ändå att de ibland är glada för min skull. Mellan oron. Och att de faktiskt kan medge att det här nog är rätt för mig ändå. Att hur flummig och larvig man än kan avfärda mig som (" Ah, den där Johanna ska alltid vara så motströms och krånglig") så kanske jag ändå är hemma här.
Hur arbetslöst och allmänt komplicerat mitt liv än är så mår jag bättre nu.
Det låter så dumt, jag vet. Och jag tänker definitivt inte påstå att mitt liv är bättre än någon annans. Men jag är där jag vill vara.
Det är bara två år sedan jag lämnade hela mitt liv (och tro mig, det är verkligen ett slags svek. Jag känner att jag svikit min familj och på ett sätt mig själv, som ju tycker att familjen är det heligaste heliga. Som ju älskar min familj och är dem närmare än vad jag tror att gemene svensk är. Jag är ännu förvånad över att jag överhuvudtaget kan leva utan att vara dem geografiskt nära. ) men det känns som om ett halvt liv passerat. De där rastlösa drömmarna och det ständiga planerandet inför framtiden har stillnat. I Märsta och var jag än har befunnit mig i världen har jag alltid gått och väntat på något nytt. Otåligt och krävande förväntat mig förändringar. Här har jag accepterat så mycket för vad det är och koncentrerat mig på mig och på vad jag vill.
* Jag har blivit så kreativ - i alla fall i jämnförelse med vad jag var förr. Då var det verkligen all talk and no verkstad.
* Jag känner sådan otrolig inspiration och lust varenda dag, och har tid och möjlighet att göra något av det!
* Jag har träffat de mest fantastiska människorna och upplevt sådan innerlig vänskap! Det borde vara omöjligt att finna så mycket sådant på så kort tid och på sådant litet område!
* Jag är så medveten och intresserad om/ av hela världen, samtidigt som jag har en sådan sund distans till den. Förr var jag totalt omedveten och ändå beklämmande påverkad.
Självklart vill jag ha ett arbete, ett förvärv. Självklart vill jag göra rätt för mig, (det vore oerhört att bli anställd i morgon och kunna skita i den tradiga förhandlingen med Alfa-kassan rakt av!) och inte leva på min sambo. Känna mig skyldig till honom och andra välgörare.
Så klart har jag ännu drömmar och planer. Men de utspelar sig här. Och jag är samtidigt på ett sätt, trots den ekonomiska krisen, så glad att jag lever som jag gör.
Att mina barn inte förväntar sig leksaker och nya kläder på löpande band.
Då och då har jag dåligt samvete inför det, Snörpan är så snusförnuftig att man blir galen ibland! Säger upp sin veckopeng för att hon tror vi inte har råd, smusslar in sina pengar i min plånbok, försöker slingra sig ur klasskompisars kalas för att slippa köpa present!!
Men jag tycker ändå att det är bra att de redan något sånär fattar begreppet pengar. Att de förstår förloppet; jobba, tjäna pengar, betala räkningar, köpa mat och kläder, köpa annat eller vara tillsammans. Och att de lungt föredrar och accepterar att så här är livet för oss. Jag tror faktiskt att de redan inser att alla familjer är olika, att alla inte har samma ekonomiska förutsättningar, men ändå kan vara bra. I min enfald tror jag också att de inte alls suktar efter de där dyra grejorna som de andra har. Att de sett igenom det där materialistiska och inte tycker att de spelar någon större roll i deras liv.
Men hej,min äldsta är bara åtta, så jag fattar nog att jag kommer får ta den här striden på allvar i ett senare skede.
Jag är också mycket glad och en smula förundrad över allt jag hunnit göra på två år. Så mycket som jag annars aldrig hade fått möjlighet till. Och även om jag ännu har drömmar och planer om någonting annat så uppskattar jag just detta. Att få göra litet av varje. Så mycket roligt, (när det väl blir något) och förkovrande. Att hanka sig fram och lära sig så mycket nytt.
Jag skulle vilja och kunna fortsätta i oändlighet. Jag skulle skriva ett rekordlångt inlägg, föga intressant för er andra, men som min hyllning till norrland. Men inte idag. En annan gång skall jag verkligen försöka sätta ord på alla mina känslor inför detta fantastiska landskap. Men just nu väntar ofrånkomlig godnattsaga. Ritualen går inte att bryta, och det vore dumt att tro att jag snart kommer tillbaka efter en snabb nattning.
Så suss så sött....
Varmt och skönt idag.
Idag är här rena rama vårvärmen med fem ynka minusgrader!
Hela helgen har varit blid och vi har kunnat vistas ute en del.
Ungarna har haft skidpremiär för i år. Själv har jag inga, men letar som bäst efter ett par vallningfria på blocket.
Annars har jag inte gjort många knop. Legat på sängen och läst bok, byggt legoslott, bakat bröd och fikat med energigivande vänner.
Har inte mycket mer att rapportera för tillfället. Tänkte bara visa upp mig litet, så ni inte tror jag gett upp i en snöhög eller styrt kosan mot främmande nejder.
Jag är här än. Och skall inte säga att det känns bättre, direkt, men det går an.
"Allt går, utom nyfödda barn" som det ju brukar sägas.
Hela helgen har varit blid och vi har kunnat vistas ute en del.
Ungarna har haft skidpremiär för i år. Själv har jag inga, men letar som bäst efter ett par vallningfria på blocket.
Annars har jag inte gjort många knop. Legat på sängen och läst bok, byggt legoslott, bakat bröd och fikat med energigivande vänner.
Har inte mycket mer att rapportera för tillfället. Tänkte bara visa upp mig litet, så ni inte tror jag gett upp i en snöhög eller styrt kosan mot främmande nejder.
Jag är här än. Och skall inte säga att det känns bättre, direkt, men det går an.
"Allt går, utom nyfödda barn" som det ju brukar sägas.
Innesittardagar
Det är så in i helskotta kallt att vi knappt vågar oss ut för att hämta posten ens en gång. Ungarna gjorde ett tappert försök till sparkåk i går, men kom hem snabbare än kvickt. Rödfrusna och griniga.
Det har blivit en hel del plockepinn och finnsisjön-turneringar. Stora pyssellådan är snart tömd och det har tittas på tv så det borde räcka i ett halvår eller så.
Läget börjar bli ytterst kritiskt. Inte nog med att ungarna ryker ihop som en skock vildhundar vid minsta lilla gruff, själv kokar jag av irritation mest hela tiden. När jag inte apatiskt stirrar på tv´n, det vill säga.
Fy fanken, vi måste verkligen ta oss för något vettigt snart, den stora frågan är bara vad!?
Snokade runt på platsannonserna i morse. Tog en närmare titt på utbildningar och kurser när jag ändå höll på.
Inte blev jag desto mindre deppig efter det, inte.
Och så har jag fortsatt min dag. Grottat ner mig ordentligt i misären. Dragit fram lådor med gamla foton, brev och minnen. Lyssnat på Velvet Underground, Lou Reed och annat dumt som inte gör annat än att förstärka den där oförklarliga, men allt starkare känslan av att jag är ett djur i bur. Den där obändiga känslan av att bara vilja dra dit pepparn växer. Packa kappsäcken och lifta till Paris. Athen. Tel Aviv. Santiago. Åtminstone Jokkmokk?
www.youtube.com/watch?v=4wNknGIKkoA&feature=related
Jaha ja, mina vänner. Det är nu som den omtalade trettioårskrisen börjar sätta in. Den jag så sturskt välkomnat men ändå aldrig riktigt trott på. Den jag minsann aldrig skulle uppleva.
Men jag får nog krypa till korset och erkänna.
Att jag känner mig gammal och utlevd. Trist och tråkig. Ful och rynkig. Värdelös och inkompetent.
Totally lost.
Ni kan tycka synd om mig eller låta bli :) Jag överlever i varje fall. Och inser att detta ju är ännu en helt naturlig, fullkomligt oundviklig och säkert på något sätt nyttig fas som vi alla skall ta oss igenom någon gång i livet.
Jag vet att det går över, men det känns bedrövligt just nu.
Det värsta är förmodligen alla dessa motstridiga känslor. Att känna sig trängd och fjättrad, och på samma gång en gränslös kärlek till dessa små liv jag själv skapat och som ju är det bästa i mitt liv.
Jag är så less men har ett så dåligt samvete för just det.
Jag har bara en sådan längtan efter något jag för mitt liv inte kan sätta fingret på. Jag känner mig så otroligt rastlös, det kryper i min kropp och jag kan inte sluta tänka på hur förunderligt det ändå är att jag är just jag. Att jag sitter här, i mitt pyttiga vardagsrum på ett snöklätt iskallt berg i norrland. Med tre små människor att sörja för. Att älska, att mätta, att klä att fostra. Att forma till människor.
Var hade jag annars kunnat hamna?
Alla smaker, dofter och känslor som fladdrar förbi när jag låter minnesbilder avlösa varandra, får mig att fantisera om ett annat liv.
Om hur det hade kunnat vara. Om hur det var.
Den jag var då syns så tydligt framför mig och plötsligt tycks mig det livet vara värt så mycket mer.
Nej, inte mer än mina barn, men mer än att sitta arbetslös och pank och Gud-vet-allt långt bort i skogen.
Jag kan inte säga vad det är jag vill eller drömmer om. Jag vet inte själv säkert.
Vet bara att jag ibland snöar in under isen och får för mig att jag är helt fel ute. Fel människa på fel plats, i fel tid.
Nu är ju inte alla "livskrisare" lika smått narcissistiska och egocentrerade som jag, men kan ni kanske ändå förstå mig i min hopplösa strävan efter att "göra" något?
Exempelvis så läser jag fantastiskt författade böcker och ser filmer (som litet väl invecklade men ändå rörande "Valkyria" i går kväll) och känner mig som skräp.
Bortkastad, slöseri på utrymme.
Skulle jag inte göra något? Var det inte meningen att jag skulle åstadkomma något mer än det här?
Jag ligger ju inte för döden än, (inte vad jag vet i alla fall, det kan man ju heller aldrig vara säker på) men det känns ändå rätt kört för min del.
Jag har på allvar spankulerat runt i den här trasan i dag. I ett hopplöst försök att känna mig bättre till mods bar jag min finstass i tvättstugan likväl som vid brödbaket. Det hjälpte föga, men jag gillar den här bilden som Snörpan tog. Om man inte visste bättre skulle man ta mig för en mycket glamorös hemmafru.
Ja, ni får ursäkta mig och kanske ha tålamod. Vem vet hur lång tid det här kommer att ta. Hur länge brukar man må såhär, ni som redan haft er trettioårskris?
Efter senaste tuppjucket på barnen känner jag mig extra överjävlig.
Dryper nu ner under täcket och drömmer om att ligga i skuggan av palmblad på en solstekt sandstrand. Eller kanske om att sitta vid ett rangligt bord och dricka frappé på en stökig trottoar mitt i Plaka, Athen. Ensam.
Nytt år, då.
Har inte direkt reflekterat över det faktumet än. Kan hända struntar jag helt i att göra det. Allt känns ju faktiskt precis som vanligt. Det är lika bökigt att få datumet rätt när man skriver, som det varit i januari alla andra år. Vardagen är sig lik med sina oändliga tvättberg, trista räkningar och kokt ris kring Lilla Hoppsans stol, som klibbar fast under strumpan.
Vi är i alla fall hemma nu. Från vår jul -och nyårsturné i söder.
Det blev nyårsfirande i Märsta trots allt. Våra gäster som skulle komma hit ställde in, så det föll sig litet mer naturligt att stanna. Och det har faktiskt gått förvånansvärt bra.
Över förväntan bra, har jag klarat att hålla någon sånär ordning bland alla väskor och kappsäckar vi kuskat runt med.
Hur otroligt det än låter, verkar jag bara ha tappat bort en endaste liten vante under hela vår tiodagarsvistelse hos släkt och familj! Förvisso en ny och dyr, men ändå.. (Ni som känner er manade kan ju hålla ögonen öppna efter en liten röd thermo-tumvante i Lilla Hoppsans storlek)
Vi började med att fira jul hos svärmor med familj utanför Märsta. De bor väldigt fint bland hästhagar, små skogsbackar med slånbärsbuskar och gamla gårdar. Det var trångt vid sovdags, dock, och jag låg klarvaken med någons armar och fötter i ansiktet de flesta nätterna.
*Lilla Hoppsan tänder julljus med farmor.
*Som numer bor på landet i ett stort, vackert hus.
*Där många fick plats runt samma bord.
*Och sambons fina syster var tomtenisse.
Vi hade ju nyss haft pappa och styvmor på besök uppe på berget. Men det kändes bra dumt att inte åka ut till Roslagen och hälsa på dem i alla fall. När vi nu ändå befann oss nästgårds..
Lugnt och skönt var det.
Tyvärr var där ingen skridskois än, men det blev en och annan pulkatur i stället.
Utanför fönstret flockades mängder av fåglar vid fågelbordet. Pojkarna fick titta i fågelboken med morfar.
Jag tyckte att jag hunnit träffa SysterYster på tok för litet, kändes inte tillräckligt med en kväll, vilket påverkade beslutet att stanna. Nu fick vi mer tid tillsammans, och det fungerade ju riktigt smidigt ändå, stor klumpig hund i ett hus med kanin och katt, till trots. Ungarna sprag mellan gårdarna och till lekparken/pulkabacken som om de aldrig flyttat därifrån. Träffade gamla kompisar och bråkade högljutt som i forna dagar.
På det stora hela är jag väldigt nöjd mer vår lilla julsemester. Vissa kära hade jag gärna sett mer av, men tiden räckte som vanligt inte till. Det är ett evigt pusslande och ett ständigt dåligt samvete som plågar mig när jag väl är nere i hemtrakterna. Jag tänker att jag skall vara glad och tacksam för de fina stunderna jag ändå fick och är glad att vi åkte ( jag hade ju inte tänkt fara i väg någonstans överhuvudtaget på jul!) och stannade längre. Tänk att så många är beredda och villiga att öppna sina hem för en trebarnsfamilj och en enorm hund! Hemlängtan till mitt vackra norrland var stundtals svår, men uthärdlig.
Snörpan är litet extra kär i sin lilla...syssling, blir det kanske när mammorna är kusiner? Impad som bara den av att han minsann kan vissla! Världens bästa faster låg för ankar i sitt sovrum med magsjuka:( Men hennes fina J-O var i alla fall på benen och höll ställningarna. Och så kusin vitamin! Som jag saknar kolossalt. Ser fram emot en helg hos dig i Malmö inom en inte alltför avlägsen framtid!
Väl hemma, efter en långsam bilfärd genom ett snökaotiskt mellansverige, kändes det inget vidare att komma hem till mitt lilla hus. Jag blev själv alldeles förvånad, jag som ju brukar tycka att det bästa med att åka bort är att komma hem! Men det var mest bara kallt ( det hade varit strömavbrott på natten och halva dagen, så det var rätt utkylt) och tomt. Lade mig på sängen och grinade en skvätt. Funderade på om jag ändå inte borde flytta tillbaka till Stockholm. Ge upp Norrlandsdrömmen som ju ändå verkar vara ouppnåelig. Gömma undan allt jag känner för den här platsen och flytta in i en trea på Valstavägen. Gå tillbaka till Arlanda eller NK. På med sminket och kostymen, börja frilansa igen. Vore det verkligen hela världen? Var det livet verkligen så illa?
Men nej! Hur mycket jag än älskar och saknar de mina i Stockholm, så kan jag bara inte tänka den tanken fullt ut. Jag kan bara inte se det framför mig och mår dåligt när jag ändå försöker.
Jag kan inte förklara varför jag så gärna vill bo just här. Vad det är jag känner. Jag har försökt men misslyckats totalt.
Jag vill stanna här, och det vore väl själva fan om jag inte kan det!
Det vore väl själva fan om jag blev tvungen att flytta tillbaka till storstad för att det inte finns något att försörja sig på i glesbygd!
Varför skall det vara så här? Varför skall det vara så svårt och nästintill omöjligt att leva någon annanstans än kring större städer?
Nå, nu har det gått några sega dagar. Vi har packat upp, tvättat, städat undan granen och skottat ofantliga mängder snö. Dagen faller in i sin vanliga takt. Saker och ting blir som vanligt igen. På gott och ont. (Ringde Alfa-kassan idag för att höra hur jag låg till min väntan på ett beslut om ersättning. Fick höra att jag nog får vänta "några veckor till". Det är nu fem veckor sedan jag skickade in alla erfoderliga papper och handlingar. Suck)
Jag har ryckt upp mig någotsånär, är rätt bra på att stoppa huvudet i snön och låtsas som ingenting. Snyta och kamma till mig. Men det är klart att oron ligger där någonstans och gnager.
Vi är i alla fall hemma nu. Från vår jul -och nyårsturné i söder.
Det blev nyårsfirande i Märsta trots allt. Våra gäster som skulle komma hit ställde in, så det föll sig litet mer naturligt att stanna. Och det har faktiskt gått förvånansvärt bra.
Över förväntan bra, har jag klarat att hålla någon sånär ordning bland alla väskor och kappsäckar vi kuskat runt med.
Hur otroligt det än låter, verkar jag bara ha tappat bort en endaste liten vante under hela vår tiodagarsvistelse hos släkt och familj! Förvisso en ny och dyr, men ändå.. (Ni som känner er manade kan ju hålla ögonen öppna efter en liten röd thermo-tumvante i Lilla Hoppsans storlek)
Vi började med att fira jul hos svärmor med familj utanför Märsta. De bor väldigt fint bland hästhagar, små skogsbackar med slånbärsbuskar och gamla gårdar. Det var trångt vid sovdags, dock, och jag låg klarvaken med någons armar och fötter i ansiktet de flesta nätterna.
*Lilla Hoppsan tänder julljus med farmor.
*Som numer bor på landet i ett stort, vackert hus.
*Där många fick plats runt samma bord.
*Och sambons fina syster var tomtenisse.
Vi hade ju nyss haft pappa och styvmor på besök uppe på berget. Men det kändes bra dumt att inte åka ut till Roslagen och hälsa på dem i alla fall. När vi nu ändå befann oss nästgårds..
Lugnt och skönt var det.
Tyvärr var där ingen skridskois än, men det blev en och annan pulkatur i stället.
Utanför fönstret flockades mängder av fåglar vid fågelbordet. Pojkarna fick titta i fågelboken med morfar.
Jag tyckte att jag hunnit träffa SysterYster på tok för litet, kändes inte tillräckligt med en kväll, vilket påverkade beslutet att stanna. Nu fick vi mer tid tillsammans, och det fungerade ju riktigt smidigt ändå, stor klumpig hund i ett hus med kanin och katt, till trots. Ungarna sprag mellan gårdarna och till lekparken/pulkabacken som om de aldrig flyttat därifrån. Träffade gamla kompisar och bråkade högljutt som i forna dagar.
På det stora hela är jag väldigt nöjd mer vår lilla julsemester. Vissa kära hade jag gärna sett mer av, men tiden räckte som vanligt inte till. Det är ett evigt pusslande och ett ständigt dåligt samvete som plågar mig när jag väl är nere i hemtrakterna. Jag tänker att jag skall vara glad och tacksam för de fina stunderna jag ändå fick och är glad att vi åkte ( jag hade ju inte tänkt fara i väg någonstans överhuvudtaget på jul!) och stannade längre. Tänk att så många är beredda och villiga att öppna sina hem för en trebarnsfamilj och en enorm hund! Hemlängtan till mitt vackra norrland var stundtals svår, men uthärdlig.
Snörpan är litet extra kär i sin lilla...syssling, blir det kanske när mammorna är kusiner? Impad som bara den av att han minsann kan vissla! Världens bästa faster låg för ankar i sitt sovrum med magsjuka:( Men hennes fina J-O var i alla fall på benen och höll ställningarna. Och så kusin vitamin! Som jag saknar kolossalt. Ser fram emot en helg hos dig i Malmö inom en inte alltför avlägsen framtid!
Väl hemma, efter en långsam bilfärd genom ett snökaotiskt mellansverige, kändes det inget vidare att komma hem till mitt lilla hus. Jag blev själv alldeles förvånad, jag som ju brukar tycka att det bästa med att åka bort är att komma hem! Men det var mest bara kallt ( det hade varit strömavbrott på natten och halva dagen, så det var rätt utkylt) och tomt. Lade mig på sängen och grinade en skvätt. Funderade på om jag ändå inte borde flytta tillbaka till Stockholm. Ge upp Norrlandsdrömmen som ju ändå verkar vara ouppnåelig. Gömma undan allt jag känner för den här platsen och flytta in i en trea på Valstavägen. Gå tillbaka till Arlanda eller NK. På med sminket och kostymen, börja frilansa igen. Vore det verkligen hela världen? Var det livet verkligen så illa?
Men nej! Hur mycket jag än älskar och saknar de mina i Stockholm, så kan jag bara inte tänka den tanken fullt ut. Jag kan bara inte se det framför mig och mår dåligt när jag ändå försöker.
Jag kan inte förklara varför jag så gärna vill bo just här. Vad det är jag känner. Jag har försökt men misslyckats totalt.
Jag vill stanna här, och det vore väl själva fan om jag inte kan det!
Det vore väl själva fan om jag blev tvungen att flytta tillbaka till storstad för att det inte finns något att försörja sig på i glesbygd!
Varför skall det vara så här? Varför skall det vara så svårt och nästintill omöjligt att leva någon annanstans än kring större städer?
Nå, nu har det gått några sega dagar. Vi har packat upp, tvättat, städat undan granen och skottat ofantliga mängder snö. Dagen faller in i sin vanliga takt. Saker och ting blir som vanligt igen. På gott och ont. (Ringde Alfa-kassan idag för att höra hur jag låg till min väntan på ett beslut om ersättning. Fick höra att jag nog får vänta "några veckor till". Det är nu fem veckor sedan jag skickade in alla erfoderliga papper och handlingar. Suck)
Jag har ryckt upp mig någotsånär, är rätt bra på att stoppa huvudet i snön och låtsas som ingenting. Snyta och kamma till mig. Men det är klart att oron ligger där någonstans och gnager.
