Klappat och klart
Ingen julstress här inte.
Än så länge flyter allt bara på och det verkar som om läget är under kontroll.
Antagligen beror det på att jag ju inte stannar hemma i år. Vi reser söderut och slipper tänka på att julputsa fönster, griljera skinka och räta upp granen. Nog för att jag som bekant älskar mitt hem och är en riktig innekatt, men det känns riktigt skönt att fara bort ett slag. Omväxling förnöjer ju, och det brukar vara alldeles lagom att kuska runt i kappsäck i en vecka, ungefär, för att uppskatta mitt egna krypin mer än vanligt.
I helgen/ veckan som gått har vi njutit av all snö, det är ju så lagom lätt att göra det när man numer slipper skotta. Jag hoppas innerligt att det hinner komma ett gigantiskt lass ner till Stockholmstrakten innan nyår, annars saknar jag nog Norrland för mycket.
Vi har inspekterat att slalombacken är i skick inför sänsongsstart.
Det var den.
Vi har ätit lördagstacos på Lillmörtsjön.
Så har det förstås pysslats en del, granen har fyllts på pö om pö, och lämpar sig just därför nog bäst för detaljbilder som dessa. Det är härligt att barn är så kreativa, visst, men någon stilfull hot couturegran resulterar det ju inte i precis. Och det gör mig verkligen detsamma, vore det inte för barnen skulle jag nöja mig med en stjärna i fönstret om jul.
Klart det är mysigt med jul, särskilt stämningen precis innan är magisk, men för mig har julglansen mattats en aning genom åren. Vissa behåller den där barnsliga entusiasmen för jul hela livet, och jag beundrar och avundas dem ibland. Innerst inne drömmer jag nog ännu om den perfekta storhelgen och romatiserar barndomens idylliska firande. Men hej, verkligheten ser annorlunda ut och man lär sig dra ner på förväntningarna och avdramatiserar det hela en smula, för allas trevnad.
I år firar jag min första julafton utan barnen, de tillbringar den helgen hos pappans familj, och jag är i det läget glad åt min slappa julhållning. Vore jag julivrare skulle det nog kännas tungt utan dem. Men på resande fot firas det ju litet grann hela veckan lång, så vi kommer nog att få vår dos. Jag är vid gott mod, bara helt harmonisk, tacksam, glad och varm just nu.
Nu ska barnen hämtas upp från julavslutet i skola / dagis och vinterns första sparktur bli av. Gäller bara att hitta en osandad backe att flänga i.
Hej så länge!
www.youtube.com/watch?v=3ZdMqziDPUU&feature=fvwrel
Än så länge flyter allt bara på och det verkar som om läget är under kontroll.
Antagligen beror det på att jag ju inte stannar hemma i år. Vi reser söderut och slipper tänka på att julputsa fönster, griljera skinka och räta upp granen. Nog för att jag som bekant älskar mitt hem och är en riktig innekatt, men det känns riktigt skönt att fara bort ett slag. Omväxling förnöjer ju, och det brukar vara alldeles lagom att kuska runt i kappsäck i en vecka, ungefär, för att uppskatta mitt egna krypin mer än vanligt.
I helgen/ veckan som gått har vi njutit av all snö, det är ju så lagom lätt att göra det när man numer slipper skotta. Jag hoppas innerligt att det hinner komma ett gigantiskt lass ner till Stockholmstrakten innan nyår, annars saknar jag nog Norrland för mycket.
Vi har inspekterat att slalombacken är i skick inför sänsongsstart.
Det var den.
Vi har ätit lördagstacos på Lillmörtsjön.
Så har det förstås pysslats en del, granen har fyllts på pö om pö, och lämpar sig just därför nog bäst för detaljbilder som dessa. Det är härligt att barn är så kreativa, visst, men någon stilfull hot couturegran resulterar det ju inte i precis. Och det gör mig verkligen detsamma, vore det inte för barnen skulle jag nöja mig med en stjärna i fönstret om jul.
Klart det är mysigt med jul, särskilt stämningen precis innan är magisk, men för mig har julglansen mattats en aning genom åren. Vissa behåller den där barnsliga entusiasmen för jul hela livet, och jag beundrar och avundas dem ibland. Innerst inne drömmer jag nog ännu om den perfekta storhelgen och romatiserar barndomens idylliska firande. Men hej, verkligheten ser annorlunda ut och man lär sig dra ner på förväntningarna och avdramatiserar det hela en smula, för allas trevnad.
I år firar jag min första julafton utan barnen, de tillbringar den helgen hos pappans familj, och jag är i det läget glad åt min slappa julhållning. Vore jag julivrare skulle det nog kännas tungt utan dem. Men på resande fot firas det ju litet grann hela veckan lång, så vi kommer nog att få vår dos. Jag är vid gott mod, bara helt harmonisk, tacksam, glad och varm just nu.
Nu ska barnen hämtas upp från julavslutet i skola / dagis och vinterns första sparktur bli av. Gäller bara att hitta en osandad backe att flänga i.
Hej så länge!
www.youtube.com/watch?v=3ZdMqziDPUU&feature=fvwrel
Morgonstund
Utelunch och snöängel
Terapifika häromsistens
Vardagsmagi, livsviktiga andningshål, vänner.
