SKRIVLUST

             

             

                             


                          

                              

                             

    
         

                                          


                           


                         


                             

          

Vet inte riktigt vad jag ska säga. Det lunkar på här. Jag jobbar mest hela tiden, men har tagit en och annan minisemester mellan varven. Fått miljöombyte och andra tankar. Haft underbara stunder med vänner och upplevelser mellan ensamma ångestkvällar med korsord och Billie Holiday.

 Har inte träffat mina barn på fyra långa veckor, men lever ändå, till min stora förvåning!
Det är för bedrövligt, rent ut sagt, men jag intalar mig att det också på något vis varit nyttigt och ...ja, jag vet inte rktigt..
Barnen har ett fantastiskt sommarlov med deras pappa i Stockholm, härligt och stärkande för dem alla.
Och jag har fått sjukt mycket egentid, vilat och varit totalt egocentrisk. 
Jag har ältat och landat och grubblat och skrivit tills jag står mig själv upp i halsen. Skulle kunna säga något klyschigt om att "finna sig själv efter alla småbarnsåren", men det vore kanske aningens överdrivet. Men någonting ditåt, kanske.

Snart är de hemma igen, snart får jag pussa dem tills de storknar, krama dem tills de blir irriterade och oja mig över hur mycket de växt över sommaren. Snart återgår mitt liv till vardagen, vad den nu innehåller, ännu vet jag ingenting om hur hösten ser ut för mig.
Snart är den här fasen över och jag måste vidare till nästa, vare sig jag vill eller ej.