SKRIVLUST

det är jag det. Lyckades blanda ihop dagarna på något vänster, varpå lärarkollegorna blev en aning förvånade när jag dök upp i personalrummet i morse. Det var visst i morgon jag skulle vara där... Tja, det var väl tur i oturen att jag inte tänkte tvärtom och missade ett pass, förstås.
I vanlig ordning hade vi stressat ner till byn, ( tänk att hur mycket tid vi än har på oss om mornarna så blir det alltid hektiskt spring till bilen och snabbgos vid lämningen på dagis )
så det känndes allt en smula snopet. Men jag fick tillfälle att uträtta några ärenden och dessutom bjuda in mig själv på glöggfika hos min vän Å som var hemma med en sjuk liten dotter. 

                       
                               Ja, ni ser ju hur hon har det, den otäckingen...
                         Trägolv, kakelugnar, par- och -innerdörrar i vackert smidat mönster.
                                                     Hövva.

                                        

Ja, nu sitter jag här och sliter mitt fula hår (jag tror aldrig att jag varit i större behov av klippning!) i förtvivlan över hur jäkla helskotta seeegt och långsamt det går att ladda upp bilder på vår dator.
Jag skall skicka in en hel del till förstoring och kopiering och dialogrutan talar just om för mig att en enda bild förväntas ta 2 timmar, 3 minuter och 18 sekunder att få till!!! Varför?
Nej, jag får helt enkelt lägga över dem på ett USB och snylta in mig hos någon med ett fungerande.... ja, vad det nu är som inte fungerar här.

                                             
         Det lutar åt frisyr i denna längd igen. Måste bli av med allt detta ris.

I övrigt har vi, som ni ser på bilderna nedan, en hel del snö. Äntligen, som jag har längtat efter den! Allra helst i söndags kväll då det var julskyltning här i Fränsta, vilket förmodligen är en av byns största händelser under året. Jag missade det ju sist, så nu var det bara att traska Fränsta runt och tindra med ögonen. Det var faktiskt rätt mysigt, trots trängseln. ( Ni vet ju vad jag tycker om stora, kompakta folkmassor.) Bara en endaste gång erfor jag en lättare känsla av panik. Det var på parkeringen utanför Ica, där en totalt tondöv karl framförde sina usla julsånger i mikrofon kopplade till omringande högtalare. Så att det fullkomligt dånade i öronen. Dessutom var där mörkt som i en grotta, bara kolbullselden lyste upp en smula, och knökfullt av folk.
Där skulle ungarna delta i leksaksutlottning och rida på ponnysar. Vi hade i alla fall trevligt sällskap, allt som allt var vi tio barn och sex vuxna som började vandringen med fika och lek hemma hos Å. Hundratals marschaller spred ett vackert sken längst hela bygatan, men vi saknade alla den obligatoriska snön. Överallt hörde man hur det klagades på det trista vädret och att detta var första året det julskyltades utan snö.

 Redan samma natt kom den dock. I stora ulliga tussar damp den ned här, bäddade in oss som i bomull och förgyllde våra liv. När jag gick och lade mig natten till tisdagen lät jag gardinerna vara undandragna och låg länge och betraktade snöflingornas dans därutanför, innan jag somnade, varm och nedkurad bland fridfullt snusande familj. Det var fint, det.

                     
Så här tjusigt var det nere vid kyrkfjärden i morse. I de fina små vinterbonade båthusen kan man få bo om man kommer hit och hälsar på. Gratis, eftersom jag känner ägaren. Bara så att ni vet.
   
Några bilder från gårdagen blir det också i dagboksfotandets syfte.
Kusinens lilla blåöga var här på lekvisit en stund, annars spenderade jag större delen av dagen inomhus, det vackra vädret till trots. Där ringde jag otäcka telefonsamtal (ja, alltså sådana som man går och bävar inför och helst inte vill ta tag i) och stökade med viktiga, lika otäcka papper. Jag försöker få till det så att jag kanske kan få någon slags ersättning från Alfakassan mellan mina arbetspass på hemtjänsten och i skolan. Men det är verkligen inte det lättaste, skall jag säga er. Det är nästan så pass bökigt att jag skulle kunna tänka mig att strunta i alltihop och leva på luft för att slippa besväret.


                                    
*Kan ju tänkas att detta är en av anledningarna att det blir bråttom om mornarna; det ritas vid frukostbordet då och då.
*Kusinens man röjer snö. Det känns som om jag måste lära mig att köra detta muskedunder i år för att kunna hjälpa till när det behövs.

                   

* Kusinens fina pojke. Go och glad mest hela tiden.
* LillNöffe tappade sin korv på backen. men det gjorde inte så mycket eftersom han "gillar ju snö!"
* Pojkarna lekte så fint och bra ute i snön, timmar åt gången!  Just därför har jag längtat efter snö; för att kunna sno åt mig litet "egentid" inne medan barnen kan bygga snögrottor och åka spark hela dagarna lång:)

                                                      
                                              

Snart kommer sambon hem från jobbet. Hämtar upp Snörpan hos en kompis på vägen. Den stackarn ska få påbörja operation storstäd så fort hon kommer innanför dörren. I nuläget går det knappt att öppna dörren till hennes rum, då den är barrikaderad av skolådor ombyggda till små hus och dylikt pyssel. Så det är dags nu. Pojkarna brukar jag få hota med en stor svart sopsäck innan de får tummen ur och röjer undan i sitt bombnedslag till rum. Självklart hjälper jag dem en aning, dammsugningen tar jag exempelvis hand om, men jag är stenhård med att de ska kunna plocka undan efter sig när det blir för bedrövligt. Snörpan brukar faktiskt vara riktigt duktig på det där och proklamerade snusförnuftigt för sina bröder häromsistens;
 " Vi är alla faktiskt en del av den här familjen, så vi måste hjälpas åt. Det är inte bara en person som ska göra allt." 
Ha ha, jag skulle inte kunna säga det bättre själv. När Nöffe försökte protestera pekade hon hotfullt på honom och frågade: 
 "Skulle du vilja vara den personen i sånna fall?" Nej, det ville han ju förstås icke.

                

                          Gamla bilder på världens bästa Snörpan.

                                                 



I morgon blir det arbete, alltså. Ska också försöka få en tid hos sköterska för en titt på LillNöffes haka. Den slog han i våningssängen för några veckor sedan, och kan inte låta såret vara ifred och läka. Nu har jag klistrat på honom en ordentlig kompress för att skydda, men ändå vill det sig inte riktigt. Det blir värre och värre.
Så kommer min mormor och min morfar på besök. Mormor har sytt förhängen till våningssängen, säkerligen också bakat något smarrigt om jag känner henne rätt. Så det besöket ser vi förstås fram emot:)
Nu skall jag börja med middag åt trollen. De måste väl ha något i magen innan de börjar arbeta däruppe. Falafflarna som jag gjorde igår och som räcker än i dag, duger visst inte. De åt bara bröden, salladen och tsatsikin, de små typerna.