SKRIVLUST

För att motivera mig en aning och inte slappa efter med fotot alltför mycket hade jag tänkt börja föra någon slags bilddagbok. Det är så roligt och utmanande att försöka se sin vardag och omgivning i potentiella bra bilder.
Än så länge har det gått sådär. Svårt att fota under arbetstid, även om det är där jag skulle kunna ta de bästa bilderna. Nu har sambon dessutom tagit kameran med sig på hundresa till Norge över helgen. Självklart fick jag genast abstinens, trots att jag knappt annars tagit i kameran under veckan som gått. Hur skall jag klara mig utan en hel helg?!

En regntung och deppig dag kan kanske se ut så här.

                  

    Tidigt ute på väg till dagis, fritids och hemvården. Sömnigt och fruset i bilen, men barnen lättar upp stämningen med favoritlåten som skall höras om och om igen tills vi är framme. 
                      www.youtube.com/watch?v=MX9hRco1I-g&feature=related
Den och "Polaren Pär är kärlekskrank".  Så lämpligt för ungar, va.


                                      
Litet less blir jag ibland. På allt. Bakar jag några pepparkakor med ungarna då, så kan det ju kännas bättre.

                        
                              Men fönstret är strimmat av regn likväl.


I går var  exempelvis en bra dag som jag önskar att jag hade kunnat fota. Jag vickade i skolan där vi tjyvstartade litet med första advent som ju infaller nu på söndag. Talade om dess mening och läste julrelaterad saga i ljusstakars sken. Målat tomtenissar och lekt charader.
De där ungarna är så gulliga och jag hoppas innerligt att jag kan få fler dagar med dem.

Efter arbetspasset svängde jag tveksamt förbi de små indianernas farmor med några utkast av bilderna jag tog häromsistens. Till min lycka var hon nöjd och ville ha fler förstoringar än jag förväntat. Självkritisk som jag ju är tyckte jag att det var aningens genant att komma dragandes med fyra halvbra bilder, men börjar så sakteligen tro att jag kanske visst kan, mer än jag tror, och att jag är min egen bödel helt i onödan allt som oftast.

                          
                                En vanlig syn på Å´s bro.

Sedan jag hämtat upp barnen på skola och dagis for vi till min vän Å där det lektes en hel del. Det är livat med sex ungar, kan jag lova. Å´s minsta lilla skrutt trillade nerför trappen men klarade sig undan med en fläskläpp och var lika glad som vanligt efter en liten tuttsnutt:) Tänk att det kan läka det mesta, den där intima närheten och totala tryggheten som ammningen kan ge när den är som bäst.

Jag kan innerligt sakna de där nästan magiska stunderna då man stängde resten av världen ute. Då bara vi två fanns, tätt tätt intill varandra, nästan som sammanväxta. Det är snart exakt ett år sedan jag helt slutade amma Lilla Hoppsan och jag var rätt less där på slutet. Men lätt att sluta var det inte. Inte att ta beslutet, och inte att förvägra honom den där goda vanan. 
Faktiskt så har jag med alla tre barnen avslutat ammningen i samband med att jag rest bort. Snörpan var nästan två och ett halvt år då jag reste till Geneve på konferens i fyra dagar. När det var LillNöffes tur var han ett och ett halvt och jag var i Istanbul i fem dagar. (Jag var iväg en sväng då han var nio månader också, men då var ingen av oss redo att sluta och kom snabbt in i mönstret igen då jag kom hem) 
LillaHoppsan avvandes på bara en helg förra året i februari. Han skulle just fylla två år och jag for till Malmö och firade min kusin som fyllde trettio. Det gick smidigt, alla tre gångerna, barnen accepterade faktum helt lungt och jag kan inte minnas att de ens envisades med att försöka. Det svåraste var förstås att själv inte falla tillbaka, att stoppa undan vemodet som kröp i mig och inse att tiden var kommen. Så var det ju förstås en pärs rent fysiskt, även om ingen av dem då ammade särskilt mycket. Produktionen var ju inte hög, direkt, men tillräckligt för att brösten skulle spränga, läcka och ömma. Jag minns så väl vilket besvär det var att släpa med sig den där förbaskade pumpen i handväskan och smyga undan på toaletten mitt i ett seminarium för att lätta på trycket. Hur jag tyckte att alla måste undra vad fanken jag gjorde på toa så länge. I Istanbul delade jag rum med en kollega från Frankrike och tyckte att det var genant att ens ta fram pumpen. Då blev jag i stället en hejare på att handmjölka;)

                 
                 Jag och Lilla Hoppsan sover straxt innan det var slutsnuttat för hans del.

Nåja, det var en fröjd att se Å´s lilla pojke så nöjd och harmonisk i sin mammas varma famn, och Lilla Hoppsan, som ännu har för vana att sticka handen i mitt dekoltage och krafsa runt, tyckte att det var mycket faschinerande.
Till middagen vankades det älg och pommes och en hederlig gammal marängswisch till efterätt. Det var en så enkel, mysig och avslappnad kväll även om tankarna och samtalen kretsade kring Å´s man som just då satt och vakade vid sin fars dödsbädd nere i Stockholm. Tänk att sjukdom och olyckor kommer så plötsligt och att döden hela tiden står och går vid vår sida. Den finns här i vardagens bestyr, då vi oftast är alltför upptagna med annat för att ens ägna den en tanke. Det är bara ibland vi tvingas stanna upp och se den mitt framför oss. Känna att den är en ofrånkomlig del av våra liv.

               

Stoppade som korvar begav jag och barnen oss sedan till badhuset. Jag hade nog mest lust att slänga mig i säng bums, men hade lovat ungarna ett bad. Det har blivit något av en fredagstradition och de måste ju hållas hårt. Det var bra härligt med bubbel och bastu innan vi for hem till berget och somnade fortare än kvickt.

Och idag har vi inte åstadkommit mycket mer än julpynt.
Jag har aldrig riktigt lust när det väl är dags för sådant. Tycker att det mest bara är besvärligt med gardinstryk och allt ståhej. Vi har ett litet hus och små mängder pynt, ändå har det tagit större delen av dagen att få stämningen rätt. Emellanåt blev jag tvungen att lägga mig på soffan och sucka högt. Eller hamna på villospår i något skåp som behövde sorteras och städas ur. Nu är vi i alla fall rätt nöjda med ståten och har det finfint i det pyttiga lilla vardagsrummet, med tända ljus, godis, popcorn, femdagarssega ostbågar (det är då de är som bäst) och lilla melodofestivalen. Nå, pojkarna far mest omring och busar, men Snörpan är djupt imponerad av alla duktiga ungdomar som uppträder. Hon är mycket för musik och dans överhuvudtaget och var i extas häromkvällen då sambon kom hem med en dubbelcd Michael Jackson åt henne. Vi fick nästan bända ner henne i sängen den kvällen, och sedan dess är det bara The King of Pop för hela slanten här hemma. På riktigt hög volym.
Höftjuck och moonwalk på vardagsrumsbordet iförd svarta kläder och mina gamla bilhandskar i skinn.
Jag protesterar inte direkt. Det är så mycket igenkänning och minnen i den musiken. Jag kan inte låta bli att ryckas med, och tänker på den där förunderliga människan som skapade allt detta. Som så många andra genier var han väl skvatt galen, stackarn, men berörde en hel värld som ingen annan.



Nu är det nog färdigt för idag ändå. Har svårt att hålla korpgluggarna öppna, och dråsar nog omkull nu.
Sov så gott ni också.