SKRIVLUST

är till ända. De  har varit mycket händelserika och dragit fram i ett rasande tempo.
Det är så roligt att få träffa sina gamla godingar då och då, jag älskar verkligen det här arbetet.
I alla fall när det är på det här sättet. Jag vet inte hur det skulle vara att jobba så varje dag år efter år, men kan gissa att man nog slits en hel del.

                                               

För det tar ju på en, detta med andra människors liv och öden. Vissa vårdtagare tänker jag på om kvällarna sedan jag kommit hem från jobbet, och en del smyger sig till och med in i mina drömmar!
Det går inte att värja sig från att känna, det är oundvikligt när man kommer andra människor så nära som man gör inom hemvården. Jag har aldrig arbetat inne på ett serviceboende, sjukhem eller lasarett, men jag tror ändå att det är milsvida skillnader däremellan. Man kommer nära även där, på vårdinrättningarna, men att komma in i vårdtagarnas hem är något annat ändå. Jag kan bara se till mig själv och mitt eget hem; hur otroligt personligt, privat -för att inte säga heligt det är för mig. Det vore svårt att släppa främmande människor dit in, kanske till och med svårare än att utstå förnedringen av att bli torkad i baken. Inte för att personalen i hemtjänsten rotar i lådor, går i privata papper osv, men de är ändå där. I hemmets lugna, trygga vrå. I den privata sfären. Främmande människor som vårdtagaren oftast inte vet ett personligt dyft om. Men som vet det mesta om vårdtagaren.
 Jag försöker att tänka mycket på det när jag vistas hemma hos vårdtagarna. Försöker visa vördnand och respekt för den heliga marken jag beträder.
Och att ge mycket av mig själv. För även om jag för vårdtagaren bara är ännu en ur raden av hemsamariter som har betalt för att ge dem tillsyn och omvårdnand, så vill jag att de skall känna igen mig. Vill att de skall känna sig trygga med mig.
Och även om många, många gamla utan att blinka delar med sig av sina livsöden och historier för vem helst som kan tänkas lyssna, (en hel del verkar känna stora behov av att få lätta sina trötta hjärtan, att få avge bikt och bekänna gamla synder som tyngt dem i många långa år)  så känner jag mig ändå personligt utvald varenda gång jag får ta del av dem. Jag ser det verkligen som en stor ynnest.

                                                  
Tre härliga människor jag lärde känna och gjorde personporträtt på, då jag gick på Ålsta.

Just nu ligger en av våra äldsta vårdtagare för döden. Hon är hundra år gammal och jag tänker på henne mest hela tiden. Undrar om jag inte på något vis skulle känna på mig när hon gick bort. Om jag verkligen skärpte mina sinnen och öppnade upp för universum, så skulle jag nog visst veta när den stunden var kommen. För nog måste det ändå vara så?
Att när en männsika (allra helst en ett helt sekel gammal!) upphör att leva, försvinner bort från det jordiska, så förändras hela världen en smula? När ett helt långt liv tar slut är det ju så mycket som följer med. Alla de tankar hon tänkt, de känslor hon känt, allt som hon älskat och sörjt och varit. Det måste skapas ett tomrum där hon var. Det måste bildas ett slags vakuum, om så bara för ett slag, när ett liv släcks. Och lämnar plats för ett nytt att tändas.

Ja, jag vet att det är fullkomligt naturligt att detta sker. Och jag är så innerligt glad att just denna hundraåring inte har ett dugg ont någonstans, att hon får ligga i sin säng hon delat med sin make i många år, i sitt hem omgiven av anhöriga. Hon har bara lungt beslutat sig för att sluta leva, och kommer med allra högsta säkerhet att göra det nu när hennes dotter äntligen kommit hem från en lång utlandsvistelse. Hon berättade att det var det hon väntade på; att få ta farväl av sina älskade.
Men ändå...
Ändå är det så sorgligt att mitt hjärta vill brista. Det är liksom så...stort.
Likväl som det är stort och ofattbart att välkomna ett nytt liv till världen är det stort och ofattbart att ta adjö av ett gammalt. Och tanken på att den gamla en gång varit en ny är svindlande.

                           
                                 Sådana här vackra porträtt skulle jag vilja göra.
             Men jag undrar vem som skulle ställa upp,de flesta är för blyga, skulle jag tro.

Ja, det kan bli många funderingar. Och jag märker att jag inte är den enda som har dem. I går var jag hos en av mina "favoriter" och diskuterade just detta. Han är över nittio år och glasklar. Pratar gärna filosofi och har många egna, intressanta teorier kring det mesta. Vi enades om att det allra sorgligaste och hemskaste torde vara när ensamma människor dör. När det inte finns någon som kan minnas henne, tala om henne eller på något sätt föra henne vidare i tiden. Tanken på en gammal, ledsen människa utan anhöriga eller vänner, som dör ensam i sin säng är högst beklämmande. Lägg därtill en städfirma som systematiskt och helt utan känslor sorterar, packar, slänger och säljer hela denna människas hem och liv. Allt som den människan gjort och varit under sin levnad är plötsligt som ingenting värt i den stunden. Som om det aldrig någonsin funnits ens.

Annat som är sorgligt är när sjukdom trasar sönder.
Vi har fått en ny vårdtagare att ta hand om, som lider av någon slags demens.
Just demens är ju alltid hemskt, allra helst anhöriga sliter ju ont av det. Just denna man har drabbats så att han tidvis kan vara väldigt aggressiv. Han hade varit arg och otrevlig hela veckan, och det hela eskalerade i helgen då han levde rövare i hyreshuset en hel natt. Sprang naken och skrikandes och slog på dörrar och rör. Jagade ut nattpersonalen och skrämde fler av hemvårdarna så att de aldrig mer vill gå dit.
Förgäves sökte vi efter anhöriga som kunde komma och hjälpa till, men samtliga vägrade, vilket man ju hur tragiskt det än är måste ha förståelse för.
Visst blev jag hemskt arg på honom först, när han levde om som han gjorde och var fullkomligt oresonlig och dum då jag var där för att ge medicin och laga frukost i går morse.
Men sedan blev jag mest bara ledsen. Fy sjutton, vilket liv den mannen har. Är det verkligen värdigt att vissa skall behöva sluta på det sättet?


Nåja. I dag är jag ledig och försöker hinna ikapp med litet av varje. Tvättberget tillexempel.
Borde måla taket i tvättstugan en gång till och gå igenom några bilder jag tog igår efter jobbet på hemtjänsten. 
( Jag hade i uppdrag att fota två små barnbarn iförda full indianmundering och med myror i baken. Det var inte det lättaste. Med riktade skrivbordslampor och ett sänglakan nödtorftigt uppnålat på väggen... Förhoppningsvis kan det bli två eller tre dugliga förstoringar för farmorn och farfarn att ge bort i julklapp ändå:)
Men nej, det lutar nog mot att jag ändå lägger mig på sängen med en bok. Trött så in i norden.