SKRIVLUST

                             
                                    Nu har lugnet äntligen lägrat sig och jag är redo för jul.
                                                   Bakar godis i mängder i kväll.


Sitter hemma och skriver idag. En uppsats om Moa Martinson ska det bli så småningom, men jag kommer av mig med jämna mellanrum. Kontrollerar att de frusna småfåglarna äter av brödet jag slängt ut på trappen, spanar efter de skygga men vackra blåskatorna.

Funderar och funderar. Först på Moa förstås, fladdrar så vidare till andra kvinnor, mödrar, systrar. Läser ömsinta, nakna och kärleksfulla skildringar av dessa, skrivna under en tid då mannen var norm. Då kvinnor var romantiserade, förföriska och strålande vackra i litteraturen som skrevs av män, men i verkligheten inte mycket mer än barnaföderskor. Och visst vördade man mödrar, men förkastade likväl också en torr och uttjänad kvinnokropp.
Men Moa älskade och hyllade dem, trots högljudda protester och hård kritik. Hon ansågs så vulgär och frisinnad i sin beskrivning av kvinnans kamp, intellekt och sexualitet, och man ville inte tro att det hon skrev var verkligt. Man kunde ännu inte tro att kvinnan skulle förändra sin tillvaro.

 
"Den smärta kroppen var som en flickas, var smäckrare än någon av döttrarnas när klänningen satt på. Liknade en livets egen runsten när käderna föll. Magen var ett enda ärr, knut vid knut, ärr vid ärr med stora, breda, skimrande strimmor här och där."

Läser om Moas hårda liv, hennes skildringar av samhället som det var då, hennes fantastiska personporträtt och jämför med det liv jag har. Tänker med kärlek och värme på de kvinnor jag känner, alla så olika i sina karaktärer, karriärer,förutsättningar och bakgrunder och ändå innerst inne så lika. Innerst inne starka, känsliga, sårbara, stolta, smarta och vackra kvinnor. Hurra för er! All heder åt dig som är kvinna. 
Ville bara säga det...
                                   
                                          

"Äntligen tränger det fram ur en skälvande kvinnokropp, följt av blod och slem och fostervatten,
 tränger fram och kräver plats: ett nytt liv.
Liv, ty en gäll liten stämma skriker vilt så fort jorden nås.
Sally reser sig till hälften, vänder om den lille nyfödde,
ty med ansiktet mot jorden föddes människan." - ur  Kvinnor och äppelträd 1933