Sitter hemma och ugglar idag.
Det verkar ha hänt något mysko med ena bilen under natten. Vi har haft 32 grader kallt, så det ligger nära till hands att misstänka förfrysning.
Så jag och barnen blev strandade här, vilket ju inte är något vi sörjer direkt. Vi har suttit nerbökade under några täcken i soffan mest hela dagen. Tittat på tv, läst sagor, och spelat spel. Några små avbrott har det kanske blivit. Jag förärades till exempel en sång och dansföreställning uppe i lekrummet, och Snörpan har bakat bullar alldeles själv! (Nja, alltså, jag instruerade henne litet från min plats i värmen, och hjälpte till med de heta plåtarna) Och visst har jag suttit framför datorn ett slag också, när jag väl fick igång internet, det vill säga, det var omöjligt att komma ut på nätet under förmiddagen. Jag skyller allt på snön och kylan just nu, börjar nästan bli litet led på den!
Visst är det vackert, och jag är glad att slippa slask när det nu ändå dröjer tills man kan förvänta sig vår. Men denna förbannade kyla tar ju kål på en!
Inte kan man åka skidor, skridskor eller ens ta en sparktur... Trist.
Känns litet skönt ändå att inte behöva ge sig ut på vägara. Jag har hållt mig på rätt köl, inte en enda liten vurpa har jag lyckats med än, men i stället är här fullt av älg. De pulsar ju i högsnö, stackarna, så de har inte världens högsta fart när de kommer skumpandes ut ur skogen, över diket och upp på vägen.
Man hinner stanna om man har bra hastighet. Men ändå. Blir lika skärrad och uppspelt varenda gång jag råkar ut för dem. Vilket har blivit rätt ofta nu på sistens. Just denna ko var synnerligen nyfiken, kom nästan obehagligt nära bilen och hade inte vett att dra vidare fören jag drog ner rutan för att försöka ta ett bättre kort. Denna är alltså tagen genom smutsig bilruta, men troligen det bästa älgkortet jag någonsin fått till.
Förra veckan var det mycket jobb för mig. Mest blev det som vikarie i skolan, vilket alltid är lika roligt. Jag har avklarat min första dag på högstadiet, och konstaterat att det ju gick förvånansvärt smärtfritt.
Hade gruvat mig mycket inför kemi med störiga hormonstinna nior och otäck geometri med uppkäftiga sjuor. Och visst fanns där en del slynglar man hade lust att dra i örat, men i det stora hela fungerade det riktigt bra. De flesta var ju nyfikna på nya vikarien ( mig) och tyckte att bekanta sig med mig var viktigare än skolarbete. Men det får väl vara så första dagen, helt enkelt.
Ja, jag är bara glad att jag slapp slänga ut någon, vilket en kollega rekomenderade mig att göra, när jag aningens nerös och förvirrad tog mig en kopp kaffe i personalrummet innan skoldagens början. Planeringen var minst sagt rörig och jag hade egentligen ingen aning om vad jag skulle syssla med eller i vilka salar jag skulle vara. Tyckte det kändes litet läskigt när jag fick höra att nian minsann var riktigt stökig och bråkig, men att jag bara skulle stå på mig och "kasta ut" den som tjafsade för mycket. Kunde inte riktigt se det framför mig och undrade i mitt stilla sinne om jag nu inte tagit mig vatten över huvudet när jag tackade jag till högstadieundervisning.
Korvgrillning, härliga fyror och Snörpan´s Michael Jackson- show på klassens timme.
Man får vara med på litet av varje:)
Jag har hunnit socialisera litet också. Haft fina, fina vänner på middag och dockteater, exempelvis.
Tänk att en enkel liten måltid kan smaka så gott och bli till en hel fest när man har rätt sällskap! Så anspråkslöst att käka tillsammans en kväll ( äta skall man ju ändå göra) och få pladdra om högt och lågt, omöjligt och möjligt, sorgligt och glatt. Rena rama terapin.
I helgen hade jag en föredetta klasskompis från Ålsta på besök. Vi har länge planerat en fika men aldrig lyckats få till det. Nu fick vi en ordentlig uppdatering över en middag här uppe på berget, där hon aldrig varit förut. Hon var som de flesta andra som kommer hit på besök för första gången, en smula brydd över hur jäkla långt ute till skogs vi faktiskt bor:) Själv har man ju vant sig och reflekterar inte så mycket över det. Förutom när jag brustit i rutinerna och blir utan mjölk, eller möjligtvis blir akut chokladkakesugen någon afton. Skulle jag mot förmodan orka masa mig ner till byn har suget gått över när jag är framme på affärn.
Men jag blir bättre och bättre på det. På att se till att alltid ha det nödvändigaste hemma. Och försöker förstås se det positiva i att inte okynnneshandla i onödan, vilket jag tenderar att göra när jag bor närmare butiker.
Nej, idag blev det just ingenting gjort. Även om jag vet att sådana dagar kan vara nog så nödvändiga känner jag mig litet illa till mods nu när det är kväll. Hela dagen har gått för att aldrig komma åter. Vad har jag gjort av mig själv hela denna tid som passerat? Känner mig som en sömngångare, stirrar på fönstrets frostrosor på tok för länge. De är vackra, men blicken söker färg också, har vant sig vid allt detta vita.
Sätter mig och försöker skriva, försöker skapa, verka konstruktivt, men lyckas inte. Krystar fram några få meningar att spara till senare. Ord som tycks så tomma på det tunna pappret, så intetsägande skrivna med min slängiga handstil. Men kanske, kanske kan de mogna någonstans och vävas in i något sammanhang.
Jag lyssnar på något fint jag råkade pejla in i bilen häromdagen. Den gjorde sådant intryck på mig och passade så bra in i livet just då.( paradoxalt nog, eftersom sången framförs på något afrikanskt språk av någon som sannolikt inte ser norrlandsskogarna framför sig varje dag) Utanför föll snön i stora, tunga flingor och den röda solen höll just på att gå ner bakom bergen och skogarna. En älgko med två kalvar stannade förvånat upp framför mig på vägen och jag stannade till uppe på "utkiket" tills musiken tystnat.
Jag fullkomligt älskade Ravels "Bolero" när jag var yngre. Tycker att det är fantastiskt att denna Angelique Kidjo kommit sig för att sätta ord till ett så pampigt och mäktigt musikstycke.Jag har tidiga men ändå klara minnen av att den spelades i mammas bil när jag var liten. Jag ser insidan av bilen framför mig, och det gråa kasettbandet jag alltid fiskade upp ur handskfacket och krävde att få lyssna på. "Bolero" doftar svagt av violpastiller som mamma ofta åt, men som jag själv blev åksjuk av när jag gav mig på.
Den var det första klassiska musiken jag uppmärksammade, och den öppnade dörren för mycket annat fint i den genren. Bolero har liksom alltid varit min, antagligen var det därför jag berördes så av denna när den spelades på P2 häromdagen. Om ni är nyfikna och vill lyssna, får ni lova mig att inte se på videon som någon seriefanatiker komponerat och besudlat den vackra musiken med. Ställ er i fönstret och titta ut i stället.
www.youtube.com/watch?v=oeOrXmOJGfQ
Så jag och barnen blev strandade här, vilket ju inte är något vi sörjer direkt. Vi har suttit nerbökade under några täcken i soffan mest hela dagen. Tittat på tv, läst sagor, och spelat spel. Några små avbrott har det kanske blivit. Jag förärades till exempel en sång och dansföreställning uppe i lekrummet, och Snörpan har bakat bullar alldeles själv! (Nja, alltså, jag instruerade henne litet från min plats i värmen, och hjälpte till med de heta plåtarna) Och visst har jag suttit framför datorn ett slag också, när jag väl fick igång internet, det vill säga, det var omöjligt att komma ut på nätet under förmiddagen. Jag skyller allt på snön och kylan just nu, börjar nästan bli litet led på den!
Visst är det vackert, och jag är glad att slippa slask när det nu ändå dröjer tills man kan förvänta sig vår. Men denna förbannade kyla tar ju kål på en!
Inte kan man åka skidor, skridskor eller ens ta en sparktur... Trist.
Känns litet skönt ändå att inte behöva ge sig ut på vägara. Jag har hållt mig på rätt köl, inte en enda liten vurpa har jag lyckats med än, men i stället är här fullt av älg. De pulsar ju i högsnö, stackarna, så de har inte världens högsta fart när de kommer skumpandes ut ur skogen, över diket och upp på vägen.
Man hinner stanna om man har bra hastighet. Men ändå. Blir lika skärrad och uppspelt varenda gång jag råkar ut för dem. Vilket har blivit rätt ofta nu på sistens. Just denna ko var synnerligen nyfiken, kom nästan obehagligt nära bilen och hade inte vett att dra vidare fören jag drog ner rutan för att försöka ta ett bättre kort. Denna är alltså tagen genom smutsig bilruta, men troligen det bästa älgkortet jag någonsin fått till.
Förra veckan var det mycket jobb för mig. Mest blev det som vikarie i skolan, vilket alltid är lika roligt. Jag har avklarat min första dag på högstadiet, och konstaterat att det ju gick förvånansvärt smärtfritt.
Hade gruvat mig mycket inför kemi med störiga hormonstinna nior och otäck geometri med uppkäftiga sjuor. Och visst fanns där en del slynglar man hade lust att dra i örat, men i det stora hela fungerade det riktigt bra. De flesta var ju nyfikna på nya vikarien ( mig) och tyckte att bekanta sig med mig var viktigare än skolarbete. Men det får väl vara så första dagen, helt enkelt.
Ja, jag är bara glad att jag slapp slänga ut någon, vilket en kollega rekomenderade mig att göra, när jag aningens nerös och förvirrad tog mig en kopp kaffe i personalrummet innan skoldagens början. Planeringen var minst sagt rörig och jag hade egentligen ingen aning om vad jag skulle syssla med eller i vilka salar jag skulle vara. Tyckte det kändes litet läskigt när jag fick höra att nian minsann var riktigt stökig och bråkig, men att jag bara skulle stå på mig och "kasta ut" den som tjafsade för mycket. Kunde inte riktigt se det framför mig och undrade i mitt stilla sinne om jag nu inte tagit mig vatten över huvudet när jag tackade jag till högstadieundervisning.
Korvgrillning, härliga fyror och Snörpan´s Michael Jackson- show på klassens timme.
Man får vara med på litet av varje:)
Jag har hunnit socialisera litet också. Haft fina, fina vänner på middag och dockteater, exempelvis.
Tänk att en enkel liten måltid kan smaka så gott och bli till en hel fest när man har rätt sällskap! Så anspråkslöst att käka tillsammans en kväll ( äta skall man ju ändå göra) och få pladdra om högt och lågt, omöjligt och möjligt, sorgligt och glatt. Rena rama terapin.
I helgen hade jag en föredetta klasskompis från Ålsta på besök. Vi har länge planerat en fika men aldrig lyckats få till det. Nu fick vi en ordentlig uppdatering över en middag här uppe på berget, där hon aldrig varit förut. Hon var som de flesta andra som kommer hit på besök för första gången, en smula brydd över hur jäkla långt ute till skogs vi faktiskt bor:) Själv har man ju vant sig och reflekterar inte så mycket över det. Förutom när jag brustit i rutinerna och blir utan mjölk, eller möjligtvis blir akut chokladkakesugen någon afton. Skulle jag mot förmodan orka masa mig ner till byn har suget gått över när jag är framme på affärn.
Men jag blir bättre och bättre på det. På att se till att alltid ha det nödvändigaste hemma. Och försöker förstås se det positiva i att inte okynnneshandla i onödan, vilket jag tenderar att göra när jag bor närmare butiker.
Nej, idag blev det just ingenting gjort. Även om jag vet att sådana dagar kan vara nog så nödvändiga känner jag mig litet illa till mods nu när det är kväll. Hela dagen har gått för att aldrig komma åter. Vad har jag gjort av mig själv hela denna tid som passerat? Känner mig som en sömngångare, stirrar på fönstrets frostrosor på tok för länge. De är vackra, men blicken söker färg också, har vant sig vid allt detta vita.
Sätter mig och försöker skriva, försöker skapa, verka konstruktivt, men lyckas inte. Krystar fram några få meningar att spara till senare. Ord som tycks så tomma på det tunna pappret, så intetsägande skrivna med min slängiga handstil. Men kanske, kanske kan de mogna någonstans och vävas in i något sammanhang.
Jag lyssnar på något fint jag råkade pejla in i bilen häromdagen. Den gjorde sådant intryck på mig och passade så bra in i livet just då.( paradoxalt nog, eftersom sången framförs på något afrikanskt språk av någon som sannolikt inte ser norrlandsskogarna framför sig varje dag) Utanför föll snön i stora, tunga flingor och den röda solen höll just på att gå ner bakom bergen och skogarna. En älgko med två kalvar stannade förvånat upp framför mig på vägen och jag stannade till uppe på "utkiket" tills musiken tystnat.
Jag fullkomligt älskade Ravels "Bolero" när jag var yngre. Tycker att det är fantastiskt att denna Angelique Kidjo kommit sig för att sätta ord till ett så pampigt och mäktigt musikstycke.Jag har tidiga men ändå klara minnen av att den spelades i mammas bil när jag var liten. Jag ser insidan av bilen framför mig, och det gråa kasettbandet jag alltid fiskade upp ur handskfacket och krävde att få lyssna på. "Bolero" doftar svagt av violpastiller som mamma ofta åt, men som jag själv blev åksjuk av när jag gav mig på.
Den var det första klassiska musiken jag uppmärksammade, och den öppnade dörren för mycket annat fint i den genren. Bolero har liksom alltid varit min, antagligen var det därför jag berördes så av denna när den spelades på P2 häromdagen. Om ni är nyfikna och vill lyssna, får ni lova mig att inte se på videon som någon seriefanatiker komponerat och besudlat den vackra musiken med. Ställ er i fönstret och titta ut i stället.
www.youtube.com/watch?v=oeOrXmOJGfQ
Kommentarer
Trackback
