Nytt år, då.
Har inte direkt reflekterat över det faktumet än. Kan hända struntar jag helt i att göra det. Allt känns ju faktiskt precis som vanligt. Det är lika bökigt att få datumet rätt när man skriver, som det varit i januari alla andra år. Vardagen är sig lik med sina oändliga tvättberg, trista räkningar och kokt ris kring Lilla Hoppsans stol, som klibbar fast under strumpan.
Vi är i alla fall hemma nu. Från vår jul -och nyårsturné i söder.
Det blev nyårsfirande i Märsta trots allt. Våra gäster som skulle komma hit ställde in, så det föll sig litet mer naturligt att stanna. Och det har faktiskt gått förvånansvärt bra.
Över förväntan bra, har jag klarat att hålla någon sånär ordning bland alla väskor och kappsäckar vi kuskat runt med.
Hur otroligt det än låter, verkar jag bara ha tappat bort en endaste liten vante under hela vår tiodagarsvistelse hos släkt och familj! Förvisso en ny och dyr, men ändå.. (Ni som känner er manade kan ju hålla ögonen öppna efter en liten röd thermo-tumvante i Lilla Hoppsans storlek)
Vi började med att fira jul hos svärmor med familj utanför Märsta. De bor väldigt fint bland hästhagar, små skogsbackar med slånbärsbuskar och gamla gårdar. Det var trångt vid sovdags, dock, och jag låg klarvaken med någons armar och fötter i ansiktet de flesta nätterna.
*Lilla Hoppsan tänder julljus med farmor.
*Som numer bor på landet i ett stort, vackert hus.
*Där många fick plats runt samma bord.
*Och sambons fina syster var tomtenisse.
Vi hade ju nyss haft pappa och styvmor på besök uppe på berget. Men det kändes bra dumt att inte åka ut till Roslagen och hälsa på dem i alla fall. När vi nu ändå befann oss nästgårds..
Lugnt och skönt var det.
Tyvärr var där ingen skridskois än, men det blev en och annan pulkatur i stället.
Utanför fönstret flockades mängder av fåglar vid fågelbordet. Pojkarna fick titta i fågelboken med morfar.
Jag tyckte att jag hunnit träffa SysterYster på tok för litet, kändes inte tillräckligt med en kväll, vilket påverkade beslutet att stanna. Nu fick vi mer tid tillsammans, och det fungerade ju riktigt smidigt ändå, stor klumpig hund i ett hus med kanin och katt, till trots. Ungarna sprag mellan gårdarna och till lekparken/pulkabacken som om de aldrig flyttat därifrån. Träffade gamla kompisar och bråkade högljutt som i forna dagar.
På det stora hela är jag väldigt nöjd mer vår lilla julsemester. Vissa kära hade jag gärna sett mer av, men tiden räckte som vanligt inte till. Det är ett evigt pusslande och ett ständigt dåligt samvete som plågar mig när jag väl är nere i hemtrakterna. Jag tänker att jag skall vara glad och tacksam för de fina stunderna jag ändå fick och är glad att vi åkte ( jag hade ju inte tänkt fara i väg någonstans överhuvudtaget på jul!) och stannade längre. Tänk att så många är beredda och villiga att öppna sina hem för en trebarnsfamilj och en enorm hund! Hemlängtan till mitt vackra norrland var stundtals svår, men uthärdlig.
Snörpan är litet extra kär i sin lilla...syssling, blir det kanske när mammorna är kusiner? Impad som bara den av att han minsann kan vissla! Världens bästa faster låg för ankar i sitt sovrum med magsjuka:( Men hennes fina J-O var i alla fall på benen och höll ställningarna. Och så kusin vitamin! Som jag saknar kolossalt. Ser fram emot en helg hos dig i Malmö inom en inte alltför avlägsen framtid!
Väl hemma, efter en långsam bilfärd genom ett snökaotiskt mellansverige, kändes det inget vidare att komma hem till mitt lilla hus. Jag blev själv alldeles förvånad, jag som ju brukar tycka att det bästa med att åka bort är att komma hem! Men det var mest bara kallt ( det hade varit strömavbrott på natten och halva dagen, så det var rätt utkylt) och tomt. Lade mig på sängen och grinade en skvätt. Funderade på om jag ändå inte borde flytta tillbaka till Stockholm. Ge upp Norrlandsdrömmen som ju ändå verkar vara ouppnåelig. Gömma undan allt jag känner för den här platsen och flytta in i en trea på Valstavägen. Gå tillbaka till Arlanda eller NK. På med sminket och kostymen, börja frilansa igen. Vore det verkligen hela världen? Var det livet verkligen så illa?
Men nej! Hur mycket jag än älskar och saknar de mina i Stockholm, så kan jag bara inte tänka den tanken fullt ut. Jag kan bara inte se det framför mig och mår dåligt när jag ändå försöker.
Jag kan inte förklara varför jag så gärna vill bo just här. Vad det är jag känner. Jag har försökt men misslyckats totalt.
Jag vill stanna här, och det vore väl själva fan om jag inte kan det!
Det vore väl själva fan om jag blev tvungen att flytta tillbaka till storstad för att det inte finns något att försörja sig på i glesbygd!
Varför skall det vara så här? Varför skall det vara så svårt och nästintill omöjligt att leva någon annanstans än kring större städer?
Nå, nu har det gått några sega dagar. Vi har packat upp, tvättat, städat undan granen och skottat ofantliga mängder snö. Dagen faller in i sin vanliga takt. Saker och ting blir som vanligt igen. På gott och ont. (Ringde Alfa-kassan idag för att höra hur jag låg till min väntan på ett beslut om ersättning. Fick höra att jag nog får vänta "några veckor till". Det är nu fem veckor sedan jag skickade in alla erfoderliga papper och handlingar. Suck)
Jag har ryckt upp mig någotsånär, är rätt bra på att stoppa huvudet i snön och låtsas som ingenting. Snyta och kamma till mig. Men det är klart att oron ligger där någonstans och gnager.
Vi är i alla fall hemma nu. Från vår jul -och nyårsturné i söder.
Det blev nyårsfirande i Märsta trots allt. Våra gäster som skulle komma hit ställde in, så det föll sig litet mer naturligt att stanna. Och det har faktiskt gått förvånansvärt bra.
Över förväntan bra, har jag klarat att hålla någon sånär ordning bland alla väskor och kappsäckar vi kuskat runt med.
Hur otroligt det än låter, verkar jag bara ha tappat bort en endaste liten vante under hela vår tiodagarsvistelse hos släkt och familj! Förvisso en ny och dyr, men ändå.. (Ni som känner er manade kan ju hålla ögonen öppna efter en liten röd thermo-tumvante i Lilla Hoppsans storlek)
Vi började med att fira jul hos svärmor med familj utanför Märsta. De bor väldigt fint bland hästhagar, små skogsbackar med slånbärsbuskar och gamla gårdar. Det var trångt vid sovdags, dock, och jag låg klarvaken med någons armar och fötter i ansiktet de flesta nätterna.
*Lilla Hoppsan tänder julljus med farmor.
*Som numer bor på landet i ett stort, vackert hus.
*Där många fick plats runt samma bord.
*Och sambons fina syster var tomtenisse.
Vi hade ju nyss haft pappa och styvmor på besök uppe på berget. Men det kändes bra dumt att inte åka ut till Roslagen och hälsa på dem i alla fall. När vi nu ändå befann oss nästgårds..
Lugnt och skönt var det.
Tyvärr var där ingen skridskois än, men det blev en och annan pulkatur i stället.
Utanför fönstret flockades mängder av fåglar vid fågelbordet. Pojkarna fick titta i fågelboken med morfar.
Jag tyckte att jag hunnit träffa SysterYster på tok för litet, kändes inte tillräckligt med en kväll, vilket påverkade beslutet att stanna. Nu fick vi mer tid tillsammans, och det fungerade ju riktigt smidigt ändå, stor klumpig hund i ett hus med kanin och katt, till trots. Ungarna sprag mellan gårdarna och till lekparken/pulkabacken som om de aldrig flyttat därifrån. Träffade gamla kompisar och bråkade högljutt som i forna dagar.
På det stora hela är jag väldigt nöjd mer vår lilla julsemester. Vissa kära hade jag gärna sett mer av, men tiden räckte som vanligt inte till. Det är ett evigt pusslande och ett ständigt dåligt samvete som plågar mig när jag väl är nere i hemtrakterna. Jag tänker att jag skall vara glad och tacksam för de fina stunderna jag ändå fick och är glad att vi åkte ( jag hade ju inte tänkt fara i väg någonstans överhuvudtaget på jul!) och stannade längre. Tänk att så många är beredda och villiga att öppna sina hem för en trebarnsfamilj och en enorm hund! Hemlängtan till mitt vackra norrland var stundtals svår, men uthärdlig.
Snörpan är litet extra kär i sin lilla...syssling, blir det kanske när mammorna är kusiner? Impad som bara den av att han minsann kan vissla! Världens bästa faster låg för ankar i sitt sovrum med magsjuka:( Men hennes fina J-O var i alla fall på benen och höll ställningarna. Och så kusin vitamin! Som jag saknar kolossalt. Ser fram emot en helg hos dig i Malmö inom en inte alltför avlägsen framtid!
Väl hemma, efter en långsam bilfärd genom ett snökaotiskt mellansverige, kändes det inget vidare att komma hem till mitt lilla hus. Jag blev själv alldeles förvånad, jag som ju brukar tycka att det bästa med att åka bort är att komma hem! Men det var mest bara kallt ( det hade varit strömavbrott på natten och halva dagen, så det var rätt utkylt) och tomt. Lade mig på sängen och grinade en skvätt. Funderade på om jag ändå inte borde flytta tillbaka till Stockholm. Ge upp Norrlandsdrömmen som ju ändå verkar vara ouppnåelig. Gömma undan allt jag känner för den här platsen och flytta in i en trea på Valstavägen. Gå tillbaka till Arlanda eller NK. På med sminket och kostymen, börja frilansa igen. Vore det verkligen hela världen? Var det livet verkligen så illa?
Men nej! Hur mycket jag än älskar och saknar de mina i Stockholm, så kan jag bara inte tänka den tanken fullt ut. Jag kan bara inte se det framför mig och mår dåligt när jag ändå försöker.
Jag kan inte förklara varför jag så gärna vill bo just här. Vad det är jag känner. Jag har försökt men misslyckats totalt.
Jag vill stanna här, och det vore väl själva fan om jag inte kan det!
Det vore väl själva fan om jag blev tvungen att flytta tillbaka till storstad för att det inte finns något att försörja sig på i glesbygd!
Varför skall det vara så här? Varför skall det vara så svårt och nästintill omöjligt att leva någon annanstans än kring större städer?
Nå, nu har det gått några sega dagar. Vi har packat upp, tvättat, städat undan granen och skottat ofantliga mängder snö. Dagen faller in i sin vanliga takt. Saker och ting blir som vanligt igen. På gott och ont. (Ringde Alfa-kassan idag för att höra hur jag låg till min väntan på ett beslut om ersättning. Fick höra att jag nog får vänta "några veckor till". Det är nu fem veckor sedan jag skickade in alla erfoderliga papper och handlingar. Suck)
Jag har ryckt upp mig någotsånär, är rätt bra på att stoppa huvudet i snön och låtsas som ingenting. Snyta och kamma till mig. Men det är klart att oron ligger där någonstans och gnager.
Kommentarer
Trackback
