SKRIVLUST

Jag skärpte till mig litet igår. Rev ut källarens grönmönstrade plastmatta och den mögliga underliggande pappskivan. Skrubbade betongen tills knogarna blödde och började lägga nytt klickgolv. Det kändes bra, om än kanske en smula martyraktigt ( ja, nästan som jag har fått för mig att en religiös späkelse skulle kunna vara om man var lagd åt det hållet) att såga plattorna för hand med en halvtaskig såg. Det kändes som om jag fick utlopp för både det ena och det andra genom att gå bärsärkargång där nere.
Tills jag insåg att klockan var nio och mina stackars barn ju skulle i säng i ordentlig tid inför första skol- och dagisdagen morgonen därpå. Snabbt i säng alltså, och konstigt nog var det inget större besvär med att få upp dem i morse.
Vi har kommit alldeles ur rutinerna under det långa vinterlovet, kan jag säga. Vi har haft ordentliga sovmornar nästan varje dag.  Min pappa skulle bara veta att vi ätit frukost långt efter att han ätit lunch!
(Tänk att jag har någon konstig grej med det där, att jag liksom skäms när jag någon gång sover "för länge". Jag borde ju sannerligen vara tacksam och ta tillvara på denna lyx när den råkar komma an, men i stället känns det som om jag slösat bort värdefull tid och jag ursäktar mig stammande om någon morgonpigg råkar komma på mig. Löjligt.)

 Som förväntat blev det plötsligt en aning lättare att andas och att faktiskt tänka i samma stund jag lämnat mina avkommor på skola, respektive förskola i dag. Jag kväste resolut det dåliga samvetet jag fick inför det faktumet och var i stället glad åt att de så otåligt och förväntansfullt rusade in till sina kompisar och fröknar de inte träffat på så länge. Det är skönt att vara tillbaka i vardagen igen. Det har varit ett sjujäkla långt lov, tycker jag nog.
Ja, nu skulle jag behöva förklara mig och bedyra min kärlek till mina barn, intyga att jag minsann är lycklig för att jag har ynnesten att få tillbringa så mycket tid med dem. Men det känns en smula överflödigt. Jag tror nog att de flesta förstår mig ändå. 

                
                        Lilla, lilla rufs

Senare på dagen fick jag en pratstund med Thomas Lerner. En journalist på DN som ringt och lämnat meddelande på svararen för några dagar sedan. Så här två år efter Flytten kan man ju tycka att det här ämnet vore slutdiskuterat. Men det visar sig att den här karln arbetar med en bok han fått i uppdrag av ett förlag att skriva, sedan han publicerat en mycket uppskattad och intressant artikleserie i DN förra året.
Jag har nu läst igenom de flesta av artiklarna och tänker att jag nog skall medverka ändå. Jag känner igen mig i en hel del av det som avhandlas och inspireras dessutom.

Artiklarna och intervjuerna handlar i det stora hela om hur allt fler människor idag väljer att exempelvis arbeta, konsumera och äga mindre och mindre. Mycket spännande och tänkvärt, även om det i vårt fall främst var andra orsaker som gjorde att vi så drastiskt förändrade våra liv.

Läs serien "Hej då Ekorrhjulet!".
www.dn.se/insidan/jag-vill-slappa-taget-om-det-materiella-1.971205

Jag undrade i mitt stilla sinne vad jag möjligen skulle kunna ge för en bild av livet i Norrland just nu. När jag ju befinner mig i min lilla svacka och allt. Häromdagen satt jag ju och förbannade hela orten med dess inskränkta invånare, kommunalpolitikerna som inte fattar någonting och själva regeringen som omöjliggör ett liv på landet. Vi var ett gäng Stockholmare som satt och puttrade över kaffekopparna, frustrerade över att inte kunna leva och försörja oss som vi vill och behöver här. Utan i stället känna oss tvingade att söka oss tillbaka till Stockholm för att överleva. Vi planerade kupper i form av debattskapande insändare till tidningarna och - hör och häpna- uppsättning av en revy på temat!
Nåja, framförallt  känns det skönt att vi är fler som upplever ungefär detsamma. Att man inte är ensam om att med näbbar och klor försöka klamra sig fast vid att bo i Norrland. Där man är utböling och Nollåtta och definitivt inte skall komma och tro att man är nå´t!
Ni vet att jag för tillfället är litet bitter. Bittrare än vanligt, alltså, men det finns faktiskt god grund till det.
Hur fanken hade Ånge kommun egentligen tänkt att de skulle få hit folk i samband med sin kampanj, när det inte finns några jobb att erbjuda ens de infödda?
Det är bara så motsägelsefullt när kommunpolitikerna gapar och gastar om en levande landsbyggd medan invånarna där ratar allt nytt och vägrar rucka på det invanda.

Ja, jag vet vad ni tänker, att jag rimligtvis borde ha insett detta innan jag flyttat. Varför flytta till när alla andra flyttar från?
Men jag pratar inte om mig själv nu i första hand, (jag är outbildad och allmänt onödig. Jag hade inga visioner om karriär och trodde aldrig att jag skulle få något serverat mig. Jag tänkte att "det måtte lösa sig" , och kan stå vid det beslutet), men jag känner med de som verkligen har alla förutsättningar för att lyckas, och ändå inte kan göra det. De som utbildat sig, arbetat hårt och lämnat ett ekonomiskt och materialistiskt rikt liv för att bosätta sig här. Som tagit sin kompetens med sig hit och rimligtvis borde kunna berika kommunen ytterligare, men får kalla handen. De som känner i sitt hjärta att de inte är stadsbor, utan längtar efter bergen, skogen, sjöarna och allt det andra som jag själv drömt så mycket om. För så enkelt är det; det finns stadsbor och det finns ..landsbor låter inte riktigt rätt, men ni fattar nog vad jag menar. (För att precisera finns det ju alltså också havsfolk, skogsfolk, bergsfolk, förortsfolk, etc. Vi kan och vill inte alla leva sammanklumpande i städer.)

    

Men ändå.
Här sitter jag, pank och bedrövlig. Utan så värst lysande framtidsutsikter. Men ändå innerst inne lycklig. Ändå innerst inne tacksam.
 Sedan jag flyttade hit har jag verkligen hittat mig själv. Vuxit ikapp och förstått vem jag är och vill vara.
 Jag kan förstå att mina närmaste där hemma kan ta illa vid sig av det jag skriver. Jag kan förstå att de någon gång känner att de minsann inte dög, så skulle jag själv känna. Och har känt. Övergiven.
Men jag hoppas och tror ändå att de ibland är glada för min skull. Mellan oron. Och att de faktiskt kan medge att det här nog är rätt för mig ändå. Att hur flummig och larvig man än kan avfärda mig som (" Ah, den där Johanna ska alltid vara så motströms och krånglig") så kanske jag ändå är hemma här.
Hur arbetslöst och allmänt komplicerat mitt liv än är så mår jag bättre nu.
Det låter så dumt, jag vet. Och jag tänker definitivt inte påstå att mitt liv är bättre än någon annans. Men jag är där jag vill vara. 

                      


Det är bara två år sedan jag lämnade hela mitt liv (och tro mig, det är verkligen ett slags svek. Jag känner att jag svikit min familj och på ett sätt mig själv, som ju tycker att familjen är det heligaste heliga. Som ju älskar min familj och är dem närmare än vad jag tror att gemene svensk är. Jag är ännu förvånad över att jag överhuvudtaget kan leva utan att vara dem geografiskt nära. ) men det känns som om ett halvt liv passerat. De där rastlösa drömmarna och det ständiga planerandet inför framtiden har stillnat. I Märsta och var jag än har befunnit mig i världen har jag alltid gått och väntat på något nytt. Otåligt och krävande förväntat mig förändringar. Här har jag accepterat så mycket för vad det är och koncentrerat mig på mig och på vad jag vill.
 
* Jag har blivit så kreativ - i alla fall i jämnförelse med vad jag var förr. Då var det verkligen all talk and no verkstad.
* Jag känner sådan otrolig inspiration och lust varenda dag, och har tid och möjlighet att göra något av det!
* Jag har träffat de mest fantastiska människorna och upplevt sådan innerlig vänskap! Det borde vara omöjligt att finna så mycket sådant på så kort tid och på sådant litet område!
* Jag är så medveten och intresserad om/ av hela världen, samtidigt som jag har en sådan sund distans till den. Förr var jag totalt omedveten och ändå beklämmande påverkad.

                       
 
Självklart vill jag ha ett arbete, ett förvärv. Självklart vill jag göra rätt för mig, (det vore oerhört att bli anställd i morgon och kunna skita i den tradiga förhandlingen med Alfa-kassan rakt av!) och inte leva på min sambo. Känna mig skyldig till honom och andra välgörare.
Så klart har jag ännu drömmar och planer. Men de utspelar sig här. Och jag är samtidigt på ett sätt, trots den ekonomiska krisen, så glad att jag lever som jag gör.

 Att mina barn inte förväntar sig leksaker och nya kläder på löpande band.
Då och då har jag dåligt samvete inför det, Snörpan är så snusförnuftig att man blir galen ibland! Säger upp sin veckopeng för att hon tror vi inte har råd, smusslar in sina pengar i min plånbok, försöker slingra sig ur klasskompisars kalas för att slippa köpa present!!
Men jag tycker ändå att det är bra att de redan något sånär fattar begreppet pengar. Att de förstår förloppet; jobba, tjäna pengar, betala räkningar, köpa mat och kläder, köpa annat eller vara tillsammans. Och att de lungt föredrar och accepterar att så här är livet för oss. Jag tror faktiskt att de redan inser att alla familjer är olika, att alla inte har samma ekonomiska förutsättningar, men ändå kan vara bra. I min enfald tror jag också att de inte alls suktar efter de där dyra grejorna som de andra har. Att de sett igenom det där materialistiska och inte tycker att de spelar någon större roll i deras liv.
Men hej,min äldsta är bara åtta, så jag fattar nog att jag kommer får ta den här striden på allvar i ett senare skede.

Jag är också mycket glad och en smula förundrad över allt jag hunnit göra på två år. Så mycket som jag annars aldrig hade fått möjlighet till. Och även om jag ännu har drömmar och planer om någonting annat så uppskattar jag just detta. Att få göra litet av varje. Så mycket roligt, (när det väl blir något) och förkovrande. Att hanka sig fram och lära sig så mycket nytt.

Jag skulle vilja och kunna fortsätta i oändlighet. Jag skulle skriva ett rekordlångt inlägg, föga intressant för er andra, men som min hyllning till norrland. Men inte idag. En annan gång skall jag verkligen försöka sätta ord på alla mina känslor inför detta fantastiska landskap. Men just nu väntar ofrånkomlig godnattsaga. Ritualen går inte att bryta, och det vore dumt att tro att jag snart kommer tillbaka efter en snabb nattning.

Så suss så sött....