Hemma!
Det har varit rätt hektiskt på sistone. Mycket jobb, prestationsångest, förvirring, många sjuka barn, starka viljor, behov och måsten.
Bland annat är Nöffes kalas/ halloweenfirande för 20 sjuåringar äntligen avklarat. ( som jag bävat inför det spektaklet!) ( Yeah, I made it, I´m the world´s greatest!)
Eeeh, scary ...
Vi firade välbehövligt höstlov med att åka tåg till Stockholm. (tyvärr tappades Snörpans älskade iller iförd ny resehalsduk bort någonstans mellan hemmet och Sundsvalls station, vilket ju färgat hela resan)
Medan mamman (alltså jag) varit ombord på stor tjusig båt, ätit trerätters middag, shoppat taxfree och sippat drinkar på akterdäck har barnen härjat med kusinerna och camperat hos kusinerna, Micke och syster yster.
Hos pappsen i Roslagen blev det mest promenader, fikapauser och viloläge.
Nu har jag just med varm hand lämnat de tre vildarna, vilka jag högt proklamerar att jag älskar över allt annat på denna jord, MEN som kan driva den mest härdade människa till vansinne då och då ( exempelvis under en bilfärd på sisådär 40 mil) hos deras far. De var alla överlyckliga att återse varandra och de får förhoppningsvis en fin helg tillsammans.
Gringos =)
Själv satte jag mig i bilen och kände mig ensam och ynklig, liksom övergiven efter denna vecka av febril samvaro och aktivitet, fruktade litet att komma hem till den gigantiska lägenheten i Norrland. Planerade att tacka ja till en väns inbjudan till fest, tänkte mota undan ensamheten med en snygg stass och pudrad nos.
Men tänk ändå hur ensamheten ibland kan vara så befriande och välbehövlig! Hur man i vissa stunder kan njuta av den, riktigt tänja på den till outhärdlighetens gräns och bara ÄLSKA den! ( Ni vet väl hur man gör; lyssnar på storslaget sorglig musik, sitter vid skrivbordet och stirrar på sin spegelbild i den svarta fönsterrutan, kluddrar osammanhängande tankar och känslor på ett linjerat blad, drar hastiga halsbloss i mörkret på balkongen och känner sig allmänt ensam och missförstådd. Eventuellt målar man också om en byrå eller åtminstone en pall) ( OBS! Allt detta iförd den där snygga stassen man tänkt ha på sig på galejet man aldrig gick på)
Men något händer med mig när jag låser upp och öppnar dörrarna till denna lägenhet. Doften, ljuset och hela atmosföären rusar mot mig, välkommnar mig med öppna armar. Mitt hem lever sitt eget sällsamma liv, det är jag fullt övertygad om.
Jag känner mig så hemma, fast jag just lämnat allt som är jag:
små, små skärvor av mitt hjärta på diverse ställen i Sverige. Alla som jag älskar är på annan plats och jag är här helt själv.
Ändå sitter jag i skrivandets stund nedkrupen i soffan, har gått mina varv i våningen och fått fart på elementen, ljusen och musiken.
Hällt upp ett glas rödtjut, rumsvärmt en ost och fällt upp datorn. På nattduksbordet ligger två böcker jag knappt kan bärga mig att kasta mig över och i dattan finns bloggar vars uppdateringar jag inte följt på en vecka.
Ensamheten är total. Och underbar.
Förslagsvis på spellistan på Spotify;
www.youtube.com/watch?v=VskUOPrkPqM
Bland annat är Nöffes kalas/ halloweenfirande för 20 sjuåringar äntligen avklarat. ( som jag bävat inför det spektaklet!) ( Yeah, I made it, I´m the world´s greatest!)
Eeeh, scary ...
Vi firade välbehövligt höstlov med att åka tåg till Stockholm. (tyvärr tappades Snörpans älskade iller iförd ny resehalsduk bort någonstans mellan hemmet och Sundsvalls station, vilket ju färgat hela resan)
Medan mamman (alltså jag) varit ombord på stor tjusig båt, ätit trerätters middag, shoppat taxfree och sippat drinkar på akterdäck har barnen härjat med kusinerna och camperat hos kusinerna, Micke och syster yster.
Hos pappsen i Roslagen blev det mest promenader, fikapauser och viloläge.
Nu har jag just med varm hand lämnat de tre vildarna, vilka jag högt proklamerar att jag älskar över allt annat på denna jord, MEN som kan driva den mest härdade människa till vansinne då och då ( exempelvis under en bilfärd på sisådär 40 mil) hos deras far. De var alla överlyckliga att återse varandra och de får förhoppningsvis en fin helg tillsammans.
Gringos =)
Själv satte jag mig i bilen och kände mig ensam och ynklig, liksom övergiven efter denna vecka av febril samvaro och aktivitet, fruktade litet att komma hem till den gigantiska lägenheten i Norrland. Planerade att tacka ja till en väns inbjudan till fest, tänkte mota undan ensamheten med en snygg stass och pudrad nos.
Men tänk ändå hur ensamheten ibland kan vara så befriande och välbehövlig! Hur man i vissa stunder kan njuta av den, riktigt tänja på den till outhärdlighetens gräns och bara ÄLSKA den! ( Ni vet väl hur man gör; lyssnar på storslaget sorglig musik, sitter vid skrivbordet och stirrar på sin spegelbild i den svarta fönsterrutan, kluddrar osammanhängande tankar och känslor på ett linjerat blad, drar hastiga halsbloss i mörkret på balkongen och känner sig allmänt ensam och missförstådd. Eventuellt målar man också om en byrå eller åtminstone en pall) ( OBS! Allt detta iförd den där snygga stassen man tänkt ha på sig på galejet man aldrig gick på)
Men något händer med mig när jag låser upp och öppnar dörrarna till denna lägenhet. Doften, ljuset och hela atmosföären rusar mot mig, välkommnar mig med öppna armar. Mitt hem lever sitt eget sällsamma liv, det är jag fullt övertygad om.
Jag känner mig så hemma, fast jag just lämnat allt som är jag:
små, små skärvor av mitt hjärta på diverse ställen i Sverige. Alla som jag älskar är på annan plats och jag är här helt själv.
Ändå sitter jag i skrivandets stund nedkrupen i soffan, har gått mina varv i våningen och fått fart på elementen, ljusen och musiken.
Hällt upp ett glas rödtjut, rumsvärmt en ost och fällt upp datorn. På nattduksbordet ligger två böcker jag knappt kan bärga mig att kasta mig över och i dattan finns bloggar vars uppdateringar jag inte följt på en vecka.
Ensamheten är total. Och underbar.
Förslagsvis på spellistan på Spotify;
www.youtube.com/watch?v=VskUOPrkPqM
Kommentarer
Postat av: Cecilia
Fina du!
Trackback
