SKRIVLUST

Nu har jag äntligen litet tid över att skriva,
men saknar förstås något vettigt ämne att dryfta!

Lilla Hoppsan sover,och de andra två är ute på gården med kompisarna.
Idag är det sol och mycket frost,så mycket att det nästan kan tas för snö,
så jag hoppas att de stannar ute ett bra tag nu.
Tänker att de skall passa på att leka med vännerna nu,för snart kommer de inte att ha några!
Nej,vad hemskt det låter,men litet sanning ligger det allt i det.
Eftersom vi kommer att flytta till en liten liten skogsby i januari,med endast fem bofasta personer förutom vi,
kommer det nog att bli litet si och så med umgänget för barnen.

Av de fem som bor där är det enda barnet endast ett halvår gammalt,resterande befolkning består av hans mamma och pappa (min kusin och hennes man)
och ett äldre par i sjuttioårsåldern utan barn och barnbarn,
som förstås är väldigt glada över att få fler barn till Lillmörtsjön!
Kan tänka mig att Lillnöffe kommer att installera sig hos dem,han tycker om att umgås med äldre människor,äta bullar och spela kort.
Kanske han kan lära sig sticka,det vore just likt honom! :)
Så honom oroar jag mig förstås inte för,han trivs som sagt bäst under sin lilla korkek (mamma?) där han får sitta i lugn och ro.
Klart att han är ute och far runt på äventyr ibland,han har visst en hel del bus i sig också,
men han är inte lika beroende av kamrater som Storsnörpan är och var i hans ålder.

Då tänker jag mer på henne,att det skall bli långtråkigt för henne, i början innan hon kanske kommit in i klassen ordentligt och fått vänner.
Visserligen är hon en väldigt öppen och framåt liten person,tar för sig dit hon kommer,och får snabbt vänner vart hon går.
Men nu krävs det ju kanske mer planering och inblandning av oss föräldrar för att det skall funka.
Det blir väl till att skjutsa henne till vänner eller kanske göra upp med andra föräldrar i förväg om att ta med sig någon hem,eller följa med någon annan hem efter skolan osv.
Så blir det ju mer aktiviteter på fritiden,har jag nog tänkt mig.
Hitills har jag inte kännt att jag önskat dem en fulltecknad agenda med olika aktiviteter var och varannan dag.
Storsnörpan gick en termin på dans,men det är allt än så länge.
Jag tycker att vi rett oss rätt bra ändå,med egna turer till simhallen,teatrar,och framförallt lek med kompisar på gården.



Men är hon ju större  nu och behöver kanske litet mer stimulans tror jag,särskilt om vi bor litet avskilt.
Jag hoppas på att hon kan börja simma eller fortsätta dansa,som hon ju tyckt mycket om.
Sedan blir de väl riktiga hellylle friluftsmänniskor vare sig vi vill eller inte.
Är inte alla norrlänningar det? Ha ha.
Med skidor och skridskor och skoter och Gud vet allt!
Det är just det jag ser fram emot;
att skapa en naturlig närhet till naturen.
Att de skall få bättre kunskap och respekt för djur och natur än vad jag tror att många barn har i tätorts områden.
Att de skall få glädje av  den storslagna och fantastiska naturen och inse vilken tillgång den är.


Jag tycker själv att jag har det inom mig,just natur betyder väldigt mycket för mig.
Och det intresset är jag övertygad om att jag fått efter min pappa,
för tyvärr har det inte direkt odlats särskilt under skolåren,av lärarna där och den miljön.
Här plockar ungarna några löv och klistrar upp på papper,efter sina promenader till närmsta park eller skogsdunge inklämd bland höghusen.
Kanske ser de en ekorre eller spår av ett rådjur,annars blir det älgar och apor på ett fullpackat Skansen om sommaren.

Vintrarna i Sverige är ju långa som bekant,
och här nere där vi inte har lika kallt och lika mycket snö som i norrland verkar det som att många kryper i ide de där månaderna.
Man drar sig för att gå ut i slasket,vilket ju är helt förståeligt.
I norrland finns litet av en annan kultur,skulle jag nästan vilja säga!
Där finns snön,och man utnyttjar de resurserna helt naturligt.
Tar sparken till ICA,skidar bort till grannen tvärs över sjön och ja litet så..Ha ha.
Ja,jag kan ha fel.
Det kan vara så att jag förskönar tillvaron i norrland för att jag längtar dit så pass.:)








Ja,jag längtar verkligen upp nu.
Även om jag också ju närmare flytten vi kommer,kan få små ångestanfall och undra vad fasen det är jag håller på med!
Här har jag ju bott och levt i hela mitt liv
 och även om jag inte är helt nöjd med det så vet jag i alla fall vad jag får.
I mitt nya liv är allt nytt och ovant
och även om jag nu tycker att det verkar alldeles underbart,så vet jag ju ingenting om hur min vardag kommer att se ut där!
Huset vi skall bo i älskar jag redan,och omgivningen har jag ännu inte utforskat till fullo,men är väldigt förtjust i det jag hitills sett;
En gammal vacker norrländsk skogsby,
tyvärr nu helt avbefolkad och öde,liksom de flesta små byar blev på 60-talet.
Jag har så svårt att förstå hur man kan äga ett vackert hus på ett så vackert ställe på jorden och sedan bara lämna allt utan minsta ansvar.
Hur kan man låsa dörren till sitt fina hus och aldrig någonsin komma tillbaka,låta det stå där ensamt i storm och i snö,i regn och i sol och sakta vittra sönder?
Nåja,det finns kanske många skäl som jag inte kan veta om,som gör att man inte kan stanna,
inte sörja för huset man äger.
Men synd är det,
det står många vackra byggnader där i Lillmörtsjön.
Mer eller mindre gömda och glömda och nötta av tidens tand.






Nu var det ju sagt att min familj skulle hyra detta hus av min kusin och hennes man tills den dagen vi hittar vårt alldeles egna drömboende.
Vi har varit på jakt så länge efter det,
och haft stort sjå med att åka på visningar och leta däruppe i norr,härifrån söder.
Många vackra ställen har vi besökt och förälskat oss i och många gånger blivit besvikna när vi insett att det inte varit rätt för oss.

Jag har inte alltid,under resans gång,varit hundra på att jag verkligen vågar flytta.
Har kännt att jag inte varit riktigt redo för det stora steget,men ändå inte kunnat släppa drömmen.
Ändå  alltid längtat.
Så när jag gick på ännu en mammaledighet med Lilla Hoppsan och Storsnörpan började förskoleklassen med sjukt många barn,
så bestämde vi oss för att ta chansen,att det var dags nu.
Och vi resonerade som så att det vore enklare att hitta både jobb och boende om vi var på plats.
Det har inte funkat att sitta 40 mil bort och letat på nätet,
nu provar vi att söka på plats.

Och det är i dessa krokar vi vill bo.
Så flytten från vårt hyreshus till vårt eventuella drömboende kommer inte att bli lång eller innebära för stora förändringar för barnen.
Men så skulle det heller inte förvåna mig stort om vi fastnar i Lillmörtsjön.
För min del är jag säker på att jag kommer att trivas.
Och för barnen tycker jag att det är idealiskt,
trots att det blir skjuts hit och dit.
Mitt inne i en ort ,om än aldrig så liten,vill jag inte bo.
För våra hundar blir det ett paradis,
de kan fara fram bäst de vill,nästan, och behöver väl bara passa sig för att springa vilse.



Det är i sådana fall sambon som jag kan ha mina tvivel om.
Vi bor ju inte i storstan i dag,
men jämnfört med Lillmörtsjön så kan det nog kännas så ibland.
Och det livet har han trivts med väldigt bra.
Han älskar sin fotboll och sitt lag där han spelat i mer än tio år.
Han älskar sina ISS turneringar hemma hos polarna och pokerkvällarna.....
Men han har själv valt detta och vill det lika mycket som jag.
Jag vet nog att folk som känner oss tror att jag tvingat honom till denna isolering,ha ha!
De tror väl att jag fått nog av stan och att han bara har att snällt komma med.
Men det orkar jag ärligt talat inte bry mig om.
Jag ids inte tänka på vad andra människor tycker och tänker,och det har jag aldrig gjort.
Sådant kan man liksom aldrig styra,tankar vandrar alltid som de vill.


Nej,nu väller de fram här;
storisarna utifrån och Lilla Hoppsan har sovit klart och kräver mat,mat mat.
Sliter mig från datorn och mina funderingar nu.

Här är Lilla Hoppsan uppe i Lillmörtsjön och lägger golv. Glad att bli norrlänning.