SKRIVLUST

med vår dator.
Så vi får väl se om det går att göra något inlägg idag.
Hoppas att sambon skall ta sig an problemet idag när han är helt ledig,
för själv är jag skamligt okunnig i datakunkap.

Nu är samtliga ungar pigga och krya och sina vanliga jag igen.
(på gott och ont..)
I den oumbärliga barnläkarboken jag fick av några vänner när Storsnörpan föddes,
läste jag efter senaste inlägget,
 att utslag är en följd på tredagarsfebern.
Så där fick jag ro i själen för den gången.
Fast det kan ju vara litet jobbigt också med dessa böcker,
man kan lätt övertolka sitt barns symptom
och få för sig att de har något mycket allvarligare än man först trott.:)



Det har smält undan rätt bra här utanför,
Lillnöffe är överlycklig för de stora och djupa pölarna ute på gården.
Där badar han,leker med båtar,fiskar och lagar soppa.
Smältvattnet gräver fåror i vägens grus,
där det forsar fram,
och jag tänker mig att vi skulle kunna segla med barkbåtar ända ner till slakthuset i kröken.
Det skall vi pröva i morgon.
Lilla Hoppsan har också vistats utomhus på egna ben för första gången!
Trots att han ju började gå bra tidigt,
(han slog denna familjs rekord och började göra tappra försök redan vid åtta månader,
och behärskade tekniken fullständigt vid nio! Minsann.)
den här lilla pjatten,så har han inte fått spatsera utomhus.
Det har ju varit så mycket snö och så många otympliga ytterkläder.
Han var eld och lågor och full av förundran inför den stora världen utanför vagnens gränser.
Litet grin blev det ju när han druttade omkull i det blöta,
men desto mer när han sedan blev satt i vagnen.

I fredags åt vi luch ute,jag och pojkarna.
Vi tog med oss tjockpannkaka,sylt och saft
och satte oss i solen och i lä bakom det stora gula huset uppe på backen,
som jag  ju reserverat för bästisen med familj.; )
Det ägs ju av någon höjdare inom sjöfarstverket,tror jag att det var,
men de vistas bara här under höstarnas jaktdagar.
Slöseri med ett så vackert hus,tycker jag.
Det är ju faktist en hel liten gård,med ladugård,bakstuga,uthus och en hel del mark.
Och jag ser framför mig hur vackert där skulle vara med litet levande liv.


Tänk er att man målade huset beiget
 och byggde en vacker veranda här på baksidan,med massor av snickarglädje i vitt.

Och så en glasveranda  här på framsidan!

Sjön ligger just nedanför ägorna, och är en bra vacker syn att skåda från gårdsplanen.

Trots att jag trivs så bra med det lugna och tysta livet här
och tycker att det är härligt att här är så folktomt,
önskar jag att  de vackra byggnaderna skulle befolkas.
Om inte annat för att de skall slippa att falla samman utan omtanke,
men så skulle det ju vara bra med åtminstone EN barnfamilj till,tycker jag.
Och jag roar mig med att föreställa mig hur här sett ut och varit på den tiden detta var en levande bygd.
Med skola och affär och flera präktiga bondgårdar.
De flesta husen rymde ju minst två familjer,så här har nog funnits mycket folk.

När man googlar på Lillmörtsjön får man mest bara upp utdrag ur folkbokföringar från 1800-talet,
men jag hittade också små korta historier från förr,
bland annat berättade en kringresande filmvisare (eller vad det nu heter,en sådan som förr  i världen reste runt i byarna och visade film för invånarna)
hur han riggat upp filmduken i en lada här på Lillmörtsjön
och hur plötsligt hela golvet brakar samman under de dryga 50 biobesökarna
 som hamnade nere i halmboden!
Det känns roligt att tänka sig hur folk här i byn samlats i en av ladorna för att få uppleva film,
som säkert inte var så vanligt.
Undrar just vilken lada det var...
Annars kan man också läsa urlöjliga artiklar om mig och familjen, som skrevs inför vår flytt hit.
Det blev ju ett så himmelens ståhej då,
att man kunde tro att folk aldrig någonsin flyttat  _till_  kommunen,
bara _härifrån_.
Fast det är klart att det inte är så vanligt med inflyttare just här på Lillmörtsjön.


Det är kanske inte så tjusigt här i slasket,direkt,
men bra härligt att våren är på väg.


Lillnöffe var lycklig med såpbubblor.
Och ja,de har likadana jackor,
till och med Storsnörpan har en likadan!
Men så var de ju på superrea och är hemskt bra!:)
Fast det ser bra löjligt ut när de har dem på sig samtidigt..

Igår kväll fick jag en glad överraskning när en vän ringde!
Jag har gått med dåligt samvete för att jag inte hört av mig och knappt ens sade hejdå innan flytten.
Tyvärr är det flera jag önskar att jag fått träffa ordentligt innan vi reste,men tiden var knapp,
och som vi konstaterade igår;
alla har sitt med familjer och jobb och allt var det är.
Man tänker ofta på att höras av ,
men livet kommer hela tiden emellan och så har det gått ännu en månad..
Och som jag tidigare skrivit så är ju jag inte den bästa på att hålla telefon relationen igång.

Men det var så roligt att höra av henne,
och lustigt att hon ringde när hon gjorde,eftersom jag tänkt på henne tidigare på dagen!
Hon var i restagen,minsann.
Skulle fara iväg till Thailand med sin familj,för en välbehövlig paus i vardagen.
Jag blev så klart en smula avundjuk (dock inte missunnsam!)
och konstaterade att det är sju år sedan jag och sambon var utomlands på semester senast!

Vi var då i Chile och hade inga barn eller sådana stora utgifter som belastade ekonomin.:)
Jag har ju varit iväg utan familjen några turer,
men då på konferanser i yrket,och aldrig mer än en vecka åt gången.

Vi har faktist inte haft råd till det,helt enkelt!
Och jag kan inte förstå hur alla runt omkring mig har råd att resa som de gör.
När man har hus och barn och bilar och allt,
hur får man ihop till en semester utomlands som sällan kostar mindre än 30 000?
Jag tycker att jag och sambon tjänat bra,
men det lilla som inte har gått åt till att leva och bo,
det lilla som har kunnats sparas,
har rykt när bilen gått sönder,när tänderna måste lagas,
eller varit knappt tillräckligt för att möjliggöra en tur till Kolmården en långhelg under högsäsong!

Ja,skall jag vara riktigt gnällig
så förvånas jag ständigt över hur förskräckligt dyrt det är att göra något bara inom Sveriges gränser.
Jag tycker det är underligt att en vecka på exempelvis Öland,
skulle kosta mig lika mycket som en  hel månad i Grekland gjorde
när jag som sjuttonåring luffade där.
Har jag verkligen blivit SÅ gammal?!
Var det SÅ länge sedan?

Nej,jag är så glad för min väns skull,att de får uppleva något annat,
att de får sol och värme och vila.
Och egentligen är det kanske inte så konstigt att folk kan resa,
de tjänar väl mer,
har färre utgifter och är säkert mycket mer diciplinerade i sitt sparande än oss.
För tyvärr måste jag ju medge att vi unnar oss en del onödiga extavaganser som
exempelvis mina böcker , pizza på fredagskvällen
 och när vi bodde i Märsta brukade jag och sambon försöka komma iväg utan ungarna en gång i månaden
för att äta och se en film.
Inte på något flott ställe,direkt,
oftast hamnade vi på pastahaket i Kista galleria eller på någon tacobar.

Nej,jag är mest avunsjuk,det är därför jag gnäller.:)
Jag drömmer ju själv om att få åka iväg en sväng.
Det vore verkligen roligt att uppleva ett annat land tillsammans med barnen.
Fast igår när jag var på litet deppigt humör och livet känndes litet trist och tungt att gå och släpa på,
drömde jag mig bort på en alldeles egen resa.

Drömde jag om att ligga på en strand med en iskall öl och en trave böcker.
En vacker solnedgång över havet framför ett bord dukat med god mat
som jag  för en gångs skull inte själv lagat.
Ett enkelt rum med vita väggar som jag inte behöver gå och småstäda hela dagen.
Lata,kravlösa dagar i en hängmatta under palmerna och inte en unge så långt ögat kan nå.
Jag skulle vara alldeles ensam på den resan,
och njuta så det räckte för tio år!

Jo,du det vore något,det!
Men jag vaknade snabbt ur drömmen och gick och hängde tvätt.

Så gjorde jag som jag brukar när jag känner mig litet hängig;

Duschar med fintvålen,(som bara används vid speciella tillfällen för att den är exlusiv
från Victor & Rolf ,Armani eller något,
och som snart har blivit gammal och unken fast jag bara använt den en gång förut,fast för ett år sedan..)
Så rakar jag av mig vinterpälsen jag samlat på mig om benen,
smörjer mig med finbodylotion i matchande doft med tvålen,
lägger ansiktsmask,
filar fötterna,
sminkar mig,
 tar på mig finkläderna,
och rotar fram finörhängena  och armbandet jag fått av pappa.

Och även om det kändes en smula löjligt att dammsuga eller plocka ur disken iförd pennkjol,blus,strumpbyxor och klackskor,så mådde  jag bättre.
Inbillade mig att jag är snygg så det förslår::)
Tills kusinen ringde och annonserade att hon skulle komma över med fika,
och jag rev av mig grannlåten och tvättade bort spacklet i ett huj.

Men idag är det bättre.
Jag och Storsnörpan skall iväg på picknick aldeles för oss själva.
Hon har varit så jävrans argsint och bråkig på sistone
och jag har klagat högt över sexårs- trotset.
Men igår efter ett storbråk kom vi överens om att ägna oss mer åt varandra.
Hon har ju förstås gått och tyckt att jag bara bryr mig om Lilla Hoppsan och Lillnöffe som ju är hemma om dagarna när hon är i skolan.


Lilla snörpan,med så många tankar och grubblerier.

Åh,min stora lilla tjej,
jag har verkligen längtat efter att få umgås med henne på tu man hand,
men det är så sällan jag har tid.
Så svårt att räcka till för ala tre....
Nu skall jag skärpa mig,
och idag blir det mysigt.
Så har vi bokat att vi skall till simhallen nästa vecka.



Tjing!