SKRIVLUST

vad vi är förkylda här hemma!
Jag som trodde att jag motade Olle i grind i början av veckan
genom att varje kväll dricka c-vitamin och ta en ipren för halsontet.
Det verkade  ett tag som om det skulle hjälpa,
men nu är det verkligen totalt stopp i snoken och jag hör själv att jag låter precis som Rickard Wolf!

Ja,jag lyssnade på P3 häromdagen där han medverkade i ett program,
och jag faschinerades då ,som så många gånger tidigare,
av hans otroligt mörka,hesa stämma.
Det är inte lika fascinerande att själv,som kvinna,låta så,
kan jag säga...
Jag har en ganska dov röst i vanliga fall,dock inte att jämnföras med Wolf´s.



Och inte verkar björksaven ha fyllt sin uppgift som välgörande dryck,
för även barnen är bedrövligt snoriga och kraxiga.
Till och med sambon har åkt dit,denna gång.
annars lyckas han alltid klara sig helskinnad genom allt vad vi andra råkar ut för.
Vi måste ha fått på oss en riktigt elak bassellusk där nere i Stockholm förra helgen,
vi har väl blivit extra mottagliga efter att ha varit isolerade från folk och fä så länge :)

Vi börjar kanske bli litet som de gamla hemlighetsfulla indianstammarna i de djupa djunglerna vid Amazonas,
vars immunförsvar inte klarar av att bryta ner baciller från omvärlden.
Fast förhoppningsvis dör vi inte ut i alla fall.

Ja,sedan det senaste inlägget har jag hunnit med storshopping nere i sundsvall
och storstädning här på berget.
Nere i Birsta ,som det enorma affärsområdet heter straxt utanför Sundsvall,
rådde det ju såklart parkeringskaos och enorm trängsel på löningsfredagen.
Men jag lyckades få tag på en fin baddräkt till Storsnörpan
som hitills i sitt liv alltid badat antingen naken utomhus eller iförd badbyxor i pool.

Jag har verkligen ansett det vara onödigt och rent ofunktionellt med badkläder.
De där små rumporna blir ju så kalla och fulla med sand när de har våta kläder på
och springer upp och ner i vattnet.
Barnen har själva också varit nöjda med att vara nakna och fria,
men nu när Storsnörpan ju går i skolan och har bad varje onsdag så går det ju inte an.
Plötsligt duger det heller inte att bara ha ett par små byxor,
en bikini skall det vara,som alla andra flickorna har.
Nå,någon bikini blev det ju ICKE,det bär mig emot att klä henne så vuxet ,
men en jättesöt hel baddräkt valde Lillnöffe ut åt henne.
(Hon befann sig själv hos sin kompis nere i Fränsta
 och hämtades inte hem förräns klockan åtta,och då utan större protester,skönt nog!)


Jag letade desperat efter denna bralla på HM också,
men hittade den inte.
Hade gärna provat den och sett om den är lika snygg på mig som på modellen..he he.

Så skulle det handlas mat på ICA Maxi,
och det gick över förväntan bra.
Lillnöffe blev inte akut bajsnödig förräns vid kassan,
fast kanske hade det ändå varit bättre om han blivit det medan vi ännu varit inne i butiken,
då jag kunnat ställa undan vagnen i något hörn.
Nu blev jag ju tvungen att överge hela berget av varor på bandet,efter att ha betalat dem.
Rusade iväg med Lilla Hoppsan och väskan i ena handen och LillNöffe i den andra.
När jag kom tillbaka stod kassörskan och plockade i varor i min vagn
eftersom hon inte kunde rulla bandet för de kunder som stod i den långa kön bakom.

Så visst,
litet stressigt blev det ju på slutet när Lilla Hoppsan tröttnade på att sitta i kundvagnen
och Lill Nöffe på att stå snällt brevid.
Varorna kastades huller som buller ner i kassarna och så galoppperade jag efter den där förbaskade treårstrotsaren som sprungit ut på parkeringen för att hoppa i den uppblåsta hoppborgen de hade där.
Självklart vägrade han sedan att komma ut ur den när jag tyckte att det var dags att åka,
vilket resulterade i lättare nackspärr och allmän genans
när jag fick lov att röd av svett och ilska,
klämma mig in genom den minimala öppningen med en Lilla Hoppsan på armen,
och solglasögonen på trekvart,
för att boktavligen RYCKA ut ungen ur borgen.
PUH!

Men som vanligt måste jag skratta åt det i alla fall.
Kan man göra annat åt en stackars utschasad mamma från vischan som klätt upp sig med solglasögon,
röd skinnjacka och rysk schal för att gå på ICA Maxi?
Ja,för ett år sedan vore det ju vardagsklädsel,
men då jag oftast ikläder mig i sambons kofta från försvaret
och ett par trasiga gamla färgfläckade jeans om dagarna här hemma,
så kändes det väldigt uppsnofsat med något annat.
Uppsnofsat och en aning tillgjort,faktist.
Kanske håller jag på att växa fast i mina gummistövlar?

Jag sörjer ju ofta att jag antagligen aldrig mer kommer att ha användning för mina vackra kostymer och dräkter från "Day " och "Boss" som jag fått och använt i mitt tidigare yrke.
Jag brukar snegla på dem där de hänger i källaren
och kommer nog aldrig att skänka bort dem eller sälja dem,
för de är ju de finaste plaggen jag ägt.
Så ironiskt att jag nu kan sakna att klä mig oklanderligt och sminka mig i en timme varje morgon,
som jag ju var så innerligt trött på för ett år sedan!
Allra mest saknar jag ju hudvården,
och inser först nu hur dyrt det faktist är med alla dessa produkter som jag alltid annars fått gratis
och gjort mig mer eller mindre beroende av.
Det slog mig häromdagen att jag aldrig använt en foundation som kostat mindre än fyra hundra kronor!
Det är ju förstås omöjligt för mig att köpa något dylikt idag,
och jag får väl sucessivt vänja mig av med prestigehudvård nu (jag har ännu litet på lager)
och hitta billigare alternativ.


Endast  867 bagis på Strawberrynet för min favorit kräm från Rubinstein!
Som hittat!:(

Men ja,efter att ha stuvat hela bilen proppfull med matkassar och pojkarna,
for vi till sambons jobb för att hämta upp honom innan vi återvände hem för att pcka upp alla varor igen.
Jag undrar ibland (rätt ofta faktist) om jag kanske är litet udda,
eftersom jag finner en så stor tillfredsställelse och njuter i så stora drag
när jag fyllt alla skafferier,kylskåp och frys med mat.
Jag kan öppna dessa dörrar flera gånger under kvällen bara för att studera innehållet och humma belåtet.
Jag känner mig så rik och trygg och rofylld när jag proppat skåpen fulla.
Litet som någon slags primitiv grottmänniska som säkrat vinterförrådet.

Så hade vi ju litet besök igår.
Mormor och morfar och ett par som de umgås med var här på Lillmörtsjön och inspekterade.
Fast vi höll till hemma hos kusinen och åt god gryta och kladdkaka
som jag haft inne några minuter för länge i ugnen,men som var bra smarrig ändå.
En kolakaka blev det också,
men den skulle nog ha tagits ut ännu tidigare än vad receptet angav,för den blev rätt torr och trist.
Jag fick några vackra trasmattor av mormor som hon själv vävt och jag tycker att de gjorde sig riktigt bra här hemma.


Inget vidare trevligt ljus idag,kanske,
men det blev liksom litet mer ombonat i sovrummet,tycker jag.

För övrigt rännde jag och sambon runt som två torra skinn efter LillNöffe i går.
Han var omöjligare än omöjligast,
och vägrade lyssna vad man än sa åt honom.
På väg ner till sjön blev han brutalt stoppad av kusinens man,
vilket gjorde honom ytterst förnärmad.
Han kom grinandes till mig och kunde inte alls förstå hur någon som brukar vara så glad och snäll och rolig plötsligt kunde säga ifrån på skarpen.
Att det är förbjudet att vara på bryggan själv tycks han ha glömt alldeles.

En stund senare stod han inne hos hästarna i hagen,
trots att vi alla upprepade gånger talat om för honom hur farligt det är.
Att han inte själv har någon rädsla i kroppen vet jag ju,
men själv blir jag som bedövad av skräck,
 som förvandlas till någon sorts konstig ilska ,
och jag rusade  fram och drog honom i örat därifrån.
Ja,det gjorde jag faktist.

Nej,nog för att han brukar försöka göra som han vill nu för tiden,
men igår var han mer bedrövlig än vanligt!
På måndag skall jag ringa till kommunen igen och tjata litet om en plats på dagis,
och tills han börjar där
får vi väl helt enkelt promenera en mil om dagen med honom
så att han av ren utmattning ger fasen i att hitta på rackartyg.


Min otäcka lilla älskling..

Fast det här med att ringa till kommunen och tjata bär mig litet emot,skall jag säga.
Jag vet att alla brukar råda till det,
att det tydligen är så man skall göra,men jag tycker att det känns så obehagligt,jag.
Vad skall man säga?
"Ja hej,jag vet att du sa att det inte fanns en plats till honom förens i juni,
men nu vill jag ha en ändå,eftersom jag vet att ni sitter och håller på en!"
Varför skulle de göra det?
Varför skulle de säga att det inte finns platser om det nu gör det?
Problemet är ju bara att Lill Nöffe är så ensam  just nu
och att Storsnörpan ju ändå går på sommarlov  i juni och vi kan fara iväg på litet roligare saker.

Nej nu har min lilla snoris somnat en stund,
de stora bygger koja och äter pizzabullar däruppe,
och jag skall passa på att jobba litet i källaren när det ändå är en grå och trist dag.
(När våren äntligen kommit glömmer jag först att den innehåller sådana här dagar också,
att det inte BARA kommer att vara solsken och värme från och med nu.
Blir snopen och sur när det är molningt och dystert.)
Jag tänkte börja lägga golv där nere,
och så snart som möjligt hugga i med badrummet.
Jag vill verkligen få i ordning det ordentligt,
eftersom jag längtar efter ett badkar med tassar så jag kan gå åt!


Storsnörpan är en mycket proffsig kojbyggare,faktist.