SKRIVLUST

och på ett sätt värre.
Jag känner nästan litet skuld eftersom jag lyckas tänka på annat,
leva mitt liv och min vardag.
Min ångest över mordet på Engla har dämpats en aning,
och kommer ju att fortsätta göra så de kommande dagarna.
Men för Englas familj kommer ångesten vara bestående.
Livslång.
Jag vill inte glömma känslorna från igår,
det vore som ett svek mot Engla,tycker jag.
Jag skall minnas henne.


Idag skall jag verkligen ägna mig åt LillNöffe,har jag tänkt.
Han har fortfarande inte fått någon dagisplats,
och när jag ringt till rektorn för verksamheterna har hon varit stört omöjlig att få tag på.
Jag har så dåligt samvete för min fina stora pojke,
som bara är här hemma hela dagarna och bygger med sitt lego,
ser alldeles för mycket på tv
och vankar runt ute på gården litet på måfå.
Dessutom är jag så trött på att baka chokladbollar,
småkakor och bullar varenda dag.
Slabba i köket,
bara för att han skall ha något att göra.


Här ligger han i soffan och ser på Manne och clownen Coco,
vilket är ett av hans absoluta favorit program!
(Jag säger ju att ungen är litet knasig ;
slukar kyckling med hull och hår och ser på Manne!!!)

Trött på att slitas mellan de båda pojkarna.
Lilla Hoppsan sover fortfarande två gånger om dagen,
en timma eller två på förmiddagen,
och helst en timme på eftermiddagen.
Och när det är dags för honom att vila så måste ju storebror aktiveras på något sätt,
annars kommer han garanterat in och stör så att den lille vaknar.

Det känns jobbigt att neka storebror att vara med i sovrummet,
men också att neka lillebror sin sömn.:(
Jag har försökt minska ner på sovningen,men då blir dagen väldigt lång för Lilla Hoppsan,
och han blir tjurig så det förslår.
Nej,jag önskar verkligen att Lillnöffe hade något roligt att göra några timmar,
 ett par tre dagar i veckan,
och att han skulle få träffa andra barn!

I helgen skall vi i alla fall på litet äventyr.
först är det sambons kusin som skall döpa sin lilla Alma Cecilia.
Vi planerar att åka dit redan på fredag efter att sambon slutat jobba,
och sova över tills på lördagen,då dopet skall gå av stapeln.
Det blir härligt att få träffas efter så lång tid.

Efter dopfika och snicksnack så tänker vi fortsätta söderut till Märsta!
Det känns dumt att inte ta chansen när vi ändå "bara" är två timmar därifrån.
Det skall bli en överraskning för barnen,de tror att vi skall hemåt direkt efteråt.
De kommer att bli överlyckliga att få komma till kusinerna!
Och så roligt det skall bli när Storsnörpan börjar känna igen sig och inse vart vi är! =)
Ja,det blir litet blixtvisit, i snabbaste laget,
men så roligt och välbehövligt.
Förhoppningsvis får jag också träffa bästisen som för övrigt fyller år idag!
(Jag och LillNöffe ringde just och sjöng så vackert sååå!)

I helgen har vi varit hemma hela högen.
Sambon har lekt ute i snön med barnen medan jag jobbat i källaren.
(Jadå,snön ligger fortfarande kvar rätt tjockt,
och så fort det smält undan en smula,kommer nytt!)
Det börjar bli riktigt bra nu,
i alla fall om man betänker hur det såg ut innan..:)

Jag har fått upp glasfiberväven på väggarna,med livet som insats.
FY FANKEN vad ont det gör med det otyget!
Jag har skärsår på händerna och miljoner små glasfibrer över hela kroppen,känns det som.
Jag är inte särsklit förtjust i väv,
men det är nödvändigt att ha här i källaren för att förhindra att  det ömtåliga väggmaterialet
går sönder vid en stöt.
Det liksom håller väggen på plats litet,hur fult det än är.
Så skall ju väven målas så småningom.
Tills vidare har jag börjat måla väggarna i själva trappen och även utrymmet mellan trappstegen.
Och plötsligt tycker jag att den gröna korkmattan på trappstegen blivit litet charmig!


Här har jag ännu bara målat två gånger,så bortse från flammigheten.

Eftersom att slipa trappor är det absolut värsta jag vet,
så kommer den nog få ligga kvar ett tag tills jag uppbådat kraft nog att riva loss den..
Jag funderar att tills vidare göra det samma med trappan till övervåningen också.
Somliga tycker att den är så fin som den är,
och visst är den ju typisk för huset som byggdes på 50-talet,
men jag är inte helt nöjd med den.
Det är en väldigt bred trappa med stor avsats i mitten och högt till tak.
En riktig trappuppgång,
då detta ju var ett hus med två lägenheter förr,
och den undre hallen,trappen och övre hallen var gemensam.
Det bär mig dock hårt emot att försöka få loss denna plast som sitter på,
den lär vara värre att bli av med än den bruna nålfiltsmattan på Rymdgatan!
Jag försöker hellre hitta andra lösningar..


Den kanske inte är så tokig ändå,
bara det gråa på sidorna och det beiga mellan stegen blir vitt?

Ja,vad mer har hänt sedan sist?
Ni blir förstås förvånade om jag säger;
inte mycket. ; )

Storsnörpan har varit hemma hos en vän och lekt,
och blev som vanligt hemskt arg och sur och tjurig när jag kom för att hämta hem henne på kvällen.
Hon trilskades så dant att jag var tvungen att hota henne med att aldrig få gå bort till vänner mer,
om hon inte kunde bete sig som folk!
Jamen,Herregud,
hon tjöt och grinade och gömde sig.
Krävde att få sova över,
allt medan vännen i fråga mest verkade intresserad av att få gå och bada och krypa till sängs.
Nästa vecka är det hennes tur att komma hem till oss,
så då kanske även Lill Nöffe får vara med en stund!

Så har det har varit långa, ohälsosamma frukostar med scones och marmelad,
promenader med kusinen och snökrig.
Ungarna blir som galna när sambon springer efter dem med en spade i högsta hugg ute på gården.
Han vrålar och tjuter och kastar snö över dem,
knuffar omkull dem och gräver ner dem.
Ja,det hela ser MYCKET suspekt ut för en oinvigd.
Men ungarna älskar det och snart lyckas de få ner monstret på marken
 genom hänga och klänga omkull honom.
Ja,det är ju tur att någon uppskattar att snön ligger kvar än..

Nej,nu skall jag packa ner Lilla Hoppsan i vagnen så att han somnar skönt,
och så skall LillNöffe få bestämma vad vi gör härnäst ute i solen som faktist skiner idag.
Trevlig överraskning,
då det såg så här hopplöst ut  igår kväll när jag gömde mig i sängen med min bok:


Konstigt nog är klockan redan nio på kvällen här,
så vårligt ljust är det ju,trots snön som föll i flingor stora som lovikavantar!:)

Denna vecka läser jag en härlig,lättsam och litet annorlunda bok;
"Den bortglömda konsten att bevara en hemlighet" av Eva Rice.
Den utspelar sig i London på 50-talet och berättaren är en 18-årig kvinna
tillhörande en aristokratisk familj boendes på ett gammalt fort på landet,
med en smula exentriska vänner och familjemedlemmar.
Jag har kommit halvvägs igenom den,
och tycker verkligen att den är mysig och lätt att komma in i.
Den kräver inte alltför mycket eftertanke,vilket jag uppskattar just nu.


"Mig äger ingen" är alltså utläst och besinnad.
Jag tyckte väldigt mycket om den och rekomenderar den varmt.
Inte ett dugg självömkande,
utan ärlig och rak och mycket intressant om klasstillhörighet och ömsint kärlek mellan Åsa och hennes pappa.
Läs den,vettja!

Förresten har ju jag ,datasnillet i egen hög person,
äntligen kommit på hur jag skall länka saker till er,
utan att ni skall behöva sitta och kopiera och klistra.
(Jag har ju fått tillsägelse om det;))
Tänk att det var så svårt att bara ta bort de första tecknen innan www!!!
Så pinsamt att jag är så här....
Jag har naturligtvis varit inne på de gamla inläggen och rättat till det,så nu är det bara att klicka på!

Så stoppar jag in den här också som jag tycker är en passande låt idag.
Videon är ju bra,om än litet off topic.

www.youtube.com/watch?v=4N3N1MlvVc4

Syster  skickade mig en av sina favisar just nu,
som också känns aktuell i eländets tider.
Jag hade aldrig hört den förut,men det säger ju inte mycket,så omodern som jag är!:)

www.youtube.com/watch?v=e8cwIkSPFhE

Och så får ni en söt liten Hoppsan som avslutning.