Idag var jag litet duktig igen.
Arbetet i källaren har ju legat nere ett tag nu,
och jag kan tycka att det är svårt att komma igång igen efter en paus.
Jag fastnar ju lätt här framför datorn,
eller i sängen bland böcker och gosig bebis.
Men idag fick jag tummen ur och tillfälle att spackla klart väggarna,
måla taket en sista gång,
och framförallt dammsuga och rengöra alla ytor för att kunna måla i morgon.
Jag tänkte på en viss vän jag har som nog skulle ha dånat om hon såg alla spindelnät
med innehållande fångst som fanns i vartenda skrymsle och hörn. :)
Jag är själv ingen älskare av småkryp,
men jag kan i alla fall uppbåda tillräckligt med mod att fånga dem
och kasta ut dem genom fönstret när jag stöter på dem.
Nog för att de säkert dör därute i snön,
men det känns bättre att de fryser ihjäl än att jag själv tar kål på dem.
Så har jag och ungarna varit en sväng till Ånge för att handla mat.
Prisskillnaden mellan den lokala ICA handlaren och den större butiken i Ånge är avsevärd.
För att inte tala om hur mycket man spar om man åker ända ner till Sundsvall,
även om man då får räkna med bensinåtgången!
Ja,man är ju bortskämd från Märsta ,
med att ha så många konkurrerande butiker brevid varandra som pressar priserna ganska rejält.
Samma varor som jag skulle handla för 2000 på ICA maxi på Eurostop
skulle nog kosta mig åtminstone 700 kronor mer här i Fränsta.
Kanske mer!
Jag vet faktist inte,för jag skulla aldrig få för mig att storhandla här på orten.
Dessutom är ju utbudet mycket,mycket mindre här.
Så saknar jag möjligheten att åka och handla sent på kvällen,utan barn och utan köer.
I Märsta åkte jag gärna och handlade innan stägning vid nio.
Eller hade de öppet till tio,till och med?
Minns inte riktigt.
Jag hade suttit och klurat på den fiffiga internet- sidan där man söker upp recept man gillar,
lägger in dem i veckomatsedlar,
och klickar för det i receptet som man behöver handla hem.
Slutresultatet blir en exakt inköpslista och en underlättande matsedel att följa.
Alldeles perfekt för sådana som mig som sällan har någon aaaning om vad vi skall ha till middag.
Fast en smula tantigt känns det ju förstås att planera måltider flera veckor i förväg.:)
Här har ni adressen i alla fall,om det vore något för dig;
www.inkopslistan.com
Vi tog med oss en färdiggrillad kyckling hem,eftersom det blev så pass sent.
Jag äter själv nästan uteslutande vegetarisk mat och fisk,
men kycklingfilé brukar gå ner ibland också.
Nu satt jag och blev illamående då LillNöffe smaskade i sig precis _allt_ på kycklingen.
Jag är ju så klart glad att han äter bra,det kan han vara dålig på,
men det där knastret... FY!
Han gnagde benen helt rena och smackade i sig både sitt och syskonens skinn.
Jag var tvungen att titta bort.
Gav honom min bit och tog en smörgås i stället.
Min lilla äckelpott,
kan ju inte låta bli att pussas med honom förstås,
hur mycket kycklingskinn han än sätter i sig!
Jag vet inte själv varför jag har blivit så känslig för kött på de senaste åren.
Jag önskar att jag kunde säga att jag är vegetarian för djurens skull,
men faktum är att jag mest bara tycker att det är så ...ofräscht med kött,på något vis.
Det känns på något vis mycket renare och sundare med vegetarisk mat.
Nu är jag ju ingen nyttighetsminister,direkt,
långt därifrån,tyvärr,
men det känns som att jag vet vad jag får i mig när jag äter grönt.
Knäppt,jag vet.
Men visst äter vi kött här hemma.
Falukorv går an,
även om jag börjar tycka att kvaliteten på dessa inte är vad de varit,
nu är de också full med små knastrande fettbitar allt som oftast.
Köttfärs blir det i alla fall en gång i veckan,
och riktigt gott är det med fläskfilé tycker jag.
Fast det blir inte mycket kvar av den när jag putsat den färdigt,förstås.
Mest äter vi i alla fall fisk ,potatis och all möjlig veggo.
Sambon gruffar litet ibland,
han har fått för sig att i alla fall _han_ behöver äta kött varenda dag för att må bra.
Men eftersom han äter ute på jobbet har jag bestämt att han gott kan passa på att äta kött då.
För _två_ gånger om dagen kan han ju rimligtvis inte behöva det.
Förresten känner jag för egen del att min mage fungerar och mår mycket bättre utan för mycket kött,
och det tror jag gäller för de flesta.
Skall jag vara riktigt äcklig så här på torsdagskvällen
så kan jag berätta att jag en gång för länge sedan har fått berättat för mig hur lång tid det tar för kött av nöt respektive gris att smälta i magsäcken.
Och hur länge det kan ligga i tarmarna och i princip ruttna!
Ja,nu har jag ju förträngt just hur lång tid det faktist tog,
men det går ju bra mycket snabbare för magen att "bryta ner" vegetarisk kost.
Så skall man ju också tänka på miljön,för Guds skull!
Häromkvällen satt jag framför nyheterna
och häpnade över de enorma mängder miljöfarligt utsläpp som genererades av Sveriges köttproduktion.
All vår boskap som går till slakt och hela skötseln av dem släpper ut mer växthusgaser
än vad bil och flygtrafiken gör TILLSAMMANS
enligt rapporter från FN`s jordbruksavdelning!
Chockerande,minst sagt,
och ännu en anledning att minska ner på köttintaget,tycker jag.
Jag fick en liten bekräftelse från Ålsta idag också,på att de tagit emot min ansökan.
Tydligen skall jag snart bli kontaktad av någon från bildjournalist utbildningen
och komma på intervju om jag fattade det rätt.
Läskigt..
Jag längtar ju efter att få göra det här,
men våndas verkligen över hur snabbt tiden flyger fram.
Snart skall Lilla Hoppsan till dagis och bli alldeles stor!
Det är så underligt det där med barnen.
Jag tänker,
när jag ligger i sängen med dem i högar omkring mig,
att så här kommer jag alltid att minnas dem.
Den här stunden kommer jag alltid att minnas i minsta detalj.
När Lilla Hoppsan skrattar så han kiknar och visar upp hela garnityret och är så söt så det gör ont i mig,
tänker jag att för mig kommer han alltid att se ut just så här.
När jag studerar dem ingående och tycker att de är det vackraste jag någonsin sett,
så tror jag att jag skall se dem så framför mig så länge jag lever.
Men så är det ju inte.
Vissa speciella eller kanske inte ett dugg speciella tillfällen och situationer
etsar sig ju fast i våra minnen för evigt,
men långt ifrån allt man vill.
När jag nu ser Storsnörpan och LillNöffe på bebisbilder eller på hemfilm
så känns det så fruktansvärt overkligt.
Har de verkligen sett ut så där,varit så där,låtit så där?
Har jag glömt så snabbt?!
Jag som skulle minnas varenda sekund jag spenderat med dem!
De forsätter ju att vara mina underbara barn,
de kommer ju alltid vara det finaste jag någonsin har skådat.
Men det är förbryllande och faschinerande hur himla mycket i nuet man lever.
Vi lever just nu,
ser,känner,hör och andas just nu.
Gårdagen och morgondagen är så avlägsna ändå.
och jag kan tycka att det är svårt att komma igång igen efter en paus.
Jag fastnar ju lätt här framför datorn,
eller i sängen bland böcker och gosig bebis.
Men idag fick jag tummen ur och tillfälle att spackla klart väggarna,
måla taket en sista gång,
och framförallt dammsuga och rengöra alla ytor för att kunna måla i morgon.
Jag tänkte på en viss vän jag har som nog skulle ha dånat om hon såg alla spindelnät
med innehållande fångst som fanns i vartenda skrymsle och hörn. :)
Jag är själv ingen älskare av småkryp,
men jag kan i alla fall uppbåda tillräckligt med mod att fånga dem
och kasta ut dem genom fönstret när jag stöter på dem.
Nog för att de säkert dör därute i snön,
men det känns bättre att de fryser ihjäl än att jag själv tar kål på dem.
Så har jag och ungarna varit en sväng till Ånge för att handla mat.
Prisskillnaden mellan den lokala ICA handlaren och den större butiken i Ånge är avsevärd.
För att inte tala om hur mycket man spar om man åker ända ner till Sundsvall,
även om man då får räkna med bensinåtgången!
Ja,man är ju bortskämd från Märsta ,
med att ha så många konkurrerande butiker brevid varandra som pressar priserna ganska rejält.
Samma varor som jag skulle handla för 2000 på ICA maxi på Eurostop
skulle nog kosta mig åtminstone 700 kronor mer här i Fränsta.
Kanske mer!
Jag vet faktist inte,för jag skulla aldrig få för mig att storhandla här på orten.
Dessutom är ju utbudet mycket,mycket mindre här.
Så saknar jag möjligheten att åka och handla sent på kvällen,utan barn och utan köer.
I Märsta åkte jag gärna och handlade innan stägning vid nio.
Eller hade de öppet till tio,till och med?
Minns inte riktigt.
Jag hade suttit och klurat på den fiffiga internet- sidan där man söker upp recept man gillar,
lägger in dem i veckomatsedlar,
och klickar för det i receptet som man behöver handla hem.
Slutresultatet blir en exakt inköpslista och en underlättande matsedel att följa.
Alldeles perfekt för sådana som mig som sällan har någon aaaning om vad vi skall ha till middag.
Fast en smula tantigt känns det ju förstås att planera måltider flera veckor i förväg.:)
Här har ni adressen i alla fall,om det vore något för dig;
www.inkopslistan.com
Vi tog med oss en färdiggrillad kyckling hem,eftersom det blev så pass sent.
Jag äter själv nästan uteslutande vegetarisk mat och fisk,
men kycklingfilé brukar gå ner ibland också.
Nu satt jag och blev illamående då LillNöffe smaskade i sig precis _allt_ på kycklingen.
Jag är ju så klart glad att han äter bra,det kan han vara dålig på,
men det där knastret... FY!
Han gnagde benen helt rena och smackade i sig både sitt och syskonens skinn.
Jag var tvungen att titta bort.
Gav honom min bit och tog en smörgås i stället.
Min lilla äckelpott,
kan ju inte låta bli att pussas med honom förstås,
hur mycket kycklingskinn han än sätter i sig!
Jag vet inte själv varför jag har blivit så känslig för kött på de senaste åren.
Jag önskar att jag kunde säga att jag är vegetarian för djurens skull,
men faktum är att jag mest bara tycker att det är så ...ofräscht med kött,på något vis.
Det känns på något vis mycket renare och sundare med vegetarisk mat.
Nu är jag ju ingen nyttighetsminister,direkt,
långt därifrån,tyvärr,
men det känns som att jag vet vad jag får i mig när jag äter grönt.
Knäppt,jag vet.
Men visst äter vi kött här hemma.
Falukorv går an,
även om jag börjar tycka att kvaliteten på dessa inte är vad de varit,
nu är de också full med små knastrande fettbitar allt som oftast.
Köttfärs blir det i alla fall en gång i veckan,
och riktigt gott är det med fläskfilé tycker jag.
Fast det blir inte mycket kvar av den när jag putsat den färdigt,förstås.
Mest äter vi i alla fall fisk ,potatis och all möjlig veggo.
Sambon gruffar litet ibland,
han har fått för sig att i alla fall _han_ behöver äta kött varenda dag för att må bra.
Men eftersom han äter ute på jobbet har jag bestämt att han gott kan passa på att äta kött då.
För _två_ gånger om dagen kan han ju rimligtvis inte behöva det.
Förresten känner jag för egen del att min mage fungerar och mår mycket bättre utan för mycket kött,
och det tror jag gäller för de flesta.
Skall jag vara riktigt äcklig så här på torsdagskvällen
så kan jag berätta att jag en gång för länge sedan har fått berättat för mig hur lång tid det tar för kött av nöt respektive gris att smälta i magsäcken.
Och hur länge det kan ligga i tarmarna och i princip ruttna!
Ja,nu har jag ju förträngt just hur lång tid det faktist tog,
men det går ju bra mycket snabbare för magen att "bryta ner" vegetarisk kost.
Så skall man ju också tänka på miljön,för Guds skull!
Häromkvällen satt jag framför nyheterna
och häpnade över de enorma mängder miljöfarligt utsläpp som genererades av Sveriges köttproduktion.
All vår boskap som går till slakt och hela skötseln av dem släpper ut mer växthusgaser
än vad bil och flygtrafiken gör TILLSAMMANS
enligt rapporter från FN`s jordbruksavdelning!
Chockerande,minst sagt,
och ännu en anledning att minska ner på köttintaget,tycker jag.
Jag fick en liten bekräftelse från Ålsta idag också,på att de tagit emot min ansökan.
Tydligen skall jag snart bli kontaktad av någon från bildjournalist utbildningen
och komma på intervju om jag fattade det rätt.
Läskigt..
Jag längtar ju efter att få göra det här,
men våndas verkligen över hur snabbt tiden flyger fram.
Snart skall Lilla Hoppsan till dagis och bli alldeles stor!
Det är så underligt det där med barnen.
Jag tänker,
när jag ligger i sängen med dem i högar omkring mig,
att så här kommer jag alltid att minnas dem.
Den här stunden kommer jag alltid att minnas i minsta detalj.
När Lilla Hoppsan skrattar så han kiknar och visar upp hela garnityret och är så söt så det gör ont i mig,
tänker jag att för mig kommer han alltid att se ut just så här.
När jag studerar dem ingående och tycker att de är det vackraste jag någonsin sett,
så tror jag att jag skall se dem så framför mig så länge jag lever.
Men så är det ju inte.
Vissa speciella eller kanske inte ett dugg speciella tillfällen och situationer
etsar sig ju fast i våra minnen för evigt,
men långt ifrån allt man vill.
När jag nu ser Storsnörpan och LillNöffe på bebisbilder eller på hemfilm
så känns det så fruktansvärt overkligt.
Har de verkligen sett ut så där,varit så där,låtit så där?
Har jag glömt så snabbt?!
Jag som skulle minnas varenda sekund jag spenderat med dem!
De forsätter ju att vara mina underbara barn,
de kommer ju alltid vara det finaste jag någonsin har skådat.
Men det är förbryllande och faschinerande hur himla mycket i nuet man lever.
Vi lever just nu,
ser,känner,hör och andas just nu.
Gårdagen och morgondagen är så avlägsna ändå.
Kommentarer
Trackback
