SKRIVLUST

Magsjukan och febern är borta,
han äter fast föda och leker med sina syskon,
men nog fasen har han något nytt på gång?
Alldeles flammig och småprickig i sjok över hela kroppen.
Inte alltför tydligt,men ändå.
Vad kan väl detta vara?
Det är alltså inte vattkoppor,
de är alldeles för små för det och han har dessutom haft det riktigt ordentligt vid tre månaders ålder.
Ah,jag avvaktar och hoppas att de skall vara försvunna tills i morgon.
Sån är jag.


Litet glad har han varit idag i alla fall...

Sambon är sådan som gärna ringer doktorn direkt vid minsta lilla,
och det har han nog fått med sig hemifrån.
Där går man till doktorn när man är förkyld och åker till akuten om man har feber.
Ja,nästan så är det faktist!
Själv drar jag på dylika besök i det längsta.
Det skall bra mycket till för att jag skall ge mig i lag med sjukvården.
Jag vill vara alldeles säker på att jag verkligen är så dålig att det är värt att gå igenom hela proceduren.
Värt telefonkö,oändlig väntan,förödmjukande undersökningar
och oengagerade,trötta läkare som tycker att man är hypokondiker som ränner där stup i kvarten.

Ja det skall väl till typ barnafödande eller njurstensanfall om jag skall tycka att det är värt besväret.
Och visst har jag ont där  i mellan,
visst drabbas jag av sjukdom som alla andra,men jag orkar sällan rota i det.
Det går ju oftast över ändå.

Men det är klart,att när det gäller barnen kan man ju inte vara lika nonchalant.
Men som tur var har de hållt sig rätt friska hitills,tycker jag. *peppar peppar*

Men jag blir mer och mer rädd för sjukdomar,märker jag.
I dag var jag på bilpovningen för att besikta den gamla traktorn.
Satt då och tänkte på hur otroligt smart och smidigt det vore om man kunde göra detsamma med en människa.
Köra in ´na i en slags mätare som kollar igenom precis ALLT.
Ja,nu finns det ju avancerade hälsokontroller och prover att ta som kan utläsa det mesta,
men det är ju inte det lättaste att få göra dem.
Man måste ju liksom kvalificera sig för att testa sig för olika sorters cancer osv.
Vem som helst kan ju inte få för sig att testa lymfan exempelvis.
Och det förstår jag ju mycket väl att man heller inte kan begära.
Då skulle vi ju alla rusa runt och testa oss hej vilt,och det kostar ju förstås.
Både personal,utrustning,pengar och tid.


bröstcancer cell

Men visst får jag litet tvångstankar i ämnet ibland. 
Jag har rätt många överhuvudtaget nuförtiden,
men än så länge är de inte så stora och starka och jag tror inte att de kommer att bli det heller.
Kanske skall man inte ens kalla dem för tvångstankar,
det vore att underskatta de som verkligen lider av det,
kanske är det bara så att jag oroar mig mer och mer för saker ju äldre jag blir.
Jag kan få för mig något och ha en aning svårt att skjuta det ifrån mig.
Det är allt.

Som just att jag går omkring och är dödssjuk utan att veta om det
 och kommer att lämna ungarna moderslösa innan de vuxit upp.
Att jag är full i cancer och inte får  vara deras mamma länge till.

Säkerligen har ju denna oro något att göra med att jag själv förlorade en förälder så tidigt.
Jag tänker så klart väldigt mycket på min mamma och hennes sjukdom.
Hennes tankar och känslor kring alltihop.
Och det känns bara så fruktansvärt att sådant händer varenda dag.
Inte borde bara just mammor vara förskonade från att dö,
vi borde alla få leva tills vi är gamla och nöjda:)
Men eftersom jag själv är mamma så är tanken på  döden så oerhört vidrig.
Tanken på att måsta lämna mina barn,
i trygga händer förvisso,
men ändå utan min kärlek,får mig att vilja kräkas!
Tanken på att de skulle känna som jag känt när min mamma gick bort,
får mig nästan att bli sjuk!



Men inte tillräckligt sjuk för att gå till doktorn förstås; )
Men visst skulle jag bra gärna vilja genomgå en besikting,
skulle bra gärna vilja veta i tid om något var fel.


Nå, idag har jag som sagt besiktat bilen.
Den gick förstås inte felfri igenom.
Jag kan väl inte påstå att det förvånade mig,
den är ju ändå från stenåldern,
och då kan män väl inte begära att allt är som dell skall,antar jag.
Det var inga större problem,
kanske kan sambon åtgärda dem själv,till och med,om vi har tur.
Han utbildade sig ju ändå till bilmekaniker i gymnasiet,
men det skulle man minsann aldrig kunna tro ; )



Så fick jag litet bråttom med min ansökan till folkhögskolan.
Jag är nästan helt säker på att de måste ha flyttat datumet för inlämningen av arbetsproverna.
Plötsligt skall de in nu i slutet av april i stället för i maj.
Men jag är ju min vana trogen och gör det mesta i sista minut och i alla hast.

Jag bläddrar igenom alla bilder men blir så jäkla självkritisk,förstås.
Tycker inte att jag har något som duger att lämna in som ansökningsarbete.

Jag behöver:
1 st självporträtt
1 st bild på en nära vän eller familjemedlem
1 st bild som gestaltar  min hemort
1 st bild som gestaltar rörelse
1 st bild på många människor

Jag sprang upp till ungarna och fotade dem litet, i hopp om att få in något riktigt bra.
Men det ville sig inte riktigt.
Möjligtvis att jag fick till en hyfsad bild med temat rörelse,
men annars är det bra svårt att få dessa ungar att fastna på bild.
Storsnörpan poserar gärna en stund,
men de där små skall man nog vara en riktig paparazzi med tillhörande utrustning för att gestalta.


Jag har tänkt att försöka ta alla bilder i svartvitt.
Det gillar jag allra bäst,men just  "hemorten " kan bli litet svår då.
Jag tycker att det kan vara vanskligt att få utomhusbilder riktigt bra så.


Här hade vi exempelvis en så otroligt vacker marsmorgon
med små gnistrande kristaller i luften och bländande sol.
Och visserligen har jag ju ingen riktig kamera,
men nog borde det ha blivit bättre än så här,tycker jag.


Nej det är inte alltid det vill sig. : )
Jag förstår verkligen inte hur man kan få foton med fler än ett barn , riktigt bra.

Jag har i alla fall skickat en del möjliga kandidater till Syster Yster ,
för att få litet smakråd.
Och jag lovar att återkomma med de bilder det så småningom blir.
Det svåraste av allt är dock presentationen av mig själv som jag också skall ha med i ansökan.
En hel A4 sida skall beskriva mig och mitt liv och min önskan att bli journalist...
PUH,jag avskyr verkligen sådant här!
Vad,vad VAD skall jag skriva?!
Nej,det blir nog till att klura ordentligt på det.
Eventuellt dricka ett glas rödvin eller två och skriva på inrådan av det..; )

Nu har vi ätit tjockpannkaka och sett på Spöket Laban,
och det börjar bli hög tid att slockna.



Först skall jag bara rengöra ett äckligt sår jag fick när jag brakade genom en murken bro utanför förrådet idag.
Det gjorde rätt ont,
men jag var tvungen att skratta högt för mig själv där jag låg och sprattlade i snön
med mössan käckt på svaj
och allt det jag ämnat ställa undan i förrådet spritt runtomkring mig.
Tänk att man alltid instinktivt skäms och blir generad så fort man drattar omkull.
I alla fall blir jag det.
Kanske för att jag ofrivilligt utstöter löjliga små rop när jag faller,
men som tur är så finns ju ingen här som kunde se och höra mig i min penibla situation.
:)

Jag hoppas på sol i morgon så att det blir roligare att vistas utomhus.
Då skall det vårstädas litet mer  här på gården,
som ser lagom skojig ut efter renoveringen,som gör sig påmind nu i tö.
Och så skall jag jaga rätt på en riktigt bra bild av Lillmörtsjön.
Hur svårt kan det vara,så vackert som här är?


Om det inte vore för bakgrunden skulle jag vara nöjd med denna bild på Storsnörpan.
Tänk om jag kunde lära mig att photoshopa...