SKRIVLUST

Är ansökan till Ålsta Folkhögskola inlämnad.
Jag var där igår och stoppade den själv i brevlådan.
Känns roligt och nervöst.
Och jobbigt,
eftersom jag skrivit ett så töntigt brev om mig själv,
jag skulle gärna sluppit just det momentet i ansökan.
Nåja,vi får väl se vad som händer härnäst.
Jag skall skicka arbetsproverna nästa vecka,
de skall inte vara inne förens i maj,
så jag hoppas att jag hinner ta de bilder jag vill ha.
Så väntar jag också på mitt avgångsbetyg från gymnasiet i Märsta.
Jag ringde dit och skall få det skickat hem till mig,men det verkar dröja..
Det betyget är ju verkligen inget att hurra för,
men det skall tydligen inte ha någon större betydelse för att få studera på folkhögskolan.

Ja idag blir det ingen plåtning,jag hade ju önskat mig sol för det projektet,
men just nu ser det ut så här utanför mitt fönster:



Det blir till att skotta idag igen.
LillNöffe skall väl ut och rulla snöbollar,tänker jag,
han har just lärt sig den konsten,
och tycker nog att det bara är bra med ytterligare snöfall.
Vet inte om jag håller med precis.
Jag börjar bli litet less på snön nu faktist.
Det kanske jag inte vore om jag inte fått en försmak på våren förra veckan.
Men när solen låg på så varmt som den gjorde och det droppade så härligt från taken,
så började jag ju längta efter mer,förstås.
En aning bättre känns det nu när pappa ringt och berättat även de har snö och slask och trist  aprilväder.

Igår var det utvecklingssamtal för Storsnörpan  på hennes skola.
Pojkarna var ju tvugna att följa med,men de skötte sig rätt bra faktist.
Lillnöffe är ju så in i bomben avundsjuk på storasyster som får gå i skolan,
och helst vill han hoppa över dagis och börja genast där hon går.:)
Stackarn,det är nog inte så roligt att hänga mamma sin i kjolarna hela dagarna lång.
Vilket påminner mig om att jag måste ringa kommunen i dag
och jaga på dem angående en liten 15-timmars plats på dagis åt honom.




Samtalet gick bra tyckte jag,
det känns så skönt att hon komit in så bra i skolan och i klassen och att hon trivs som hon gör.
Lärarna tyckte att det var roligt med en unge som det var så mycket fart i,
hon är tydligen en riktig idéspruta även i skolan.
Hon anordnar dansuppvisningar med de andra tjejerna på rasten,
lär ut teckenspråk på samlingarna
(jag oroade mig för hur riktig den teckenspråksläran var,
det var ju länge sedan nu som hon gick på Ragna förskola och fick lära sig tecken för att kunna kommunicera med de barn som var icke hörande,
men en av lärarna som  kunde teckenpråk intygade att det var rätt och riktigt det hon visade,
så hon har väl bra minne,då!)
spelar teater och sjunger egenkomponerade sånger.
"Experiment -timmen " tycker hon väldigt mycket om,
vilket jag ju vet mycket väl,
då jag suckat och pustat över alla framrivna grejor som det skall experimenteras med ständigt och jämt.
Så tycker hon ju hemskt mycket om gympan och badet,
fast allra roligast tycker hon ju att det är att måla,teckna och rita.

Jag blev mäkta stolt när jag hörde att de ofta häpnade över hennes färdigheter i ämnet,
detaljrikedomen och de annorlunda infallsvinklarna.
Och hur hon till och med får lov att  rita på uppdrag av sina klasskamtrater,
som kanske inte får till sin prinsessa riktigt ordentligt,
eller inte riktigt vet hur en luftballong ser ut. =)

Så är det ju pyssel också,som hon helst ägnar sig åt här hemma framför allt.
Jag vet att jag borde uppmuntra henne i det,
men jag kan bli så evinnerligt trött på allt smått som ligger och skräpar överallt.
Allt som skall klippas sönder och tejpas ihop och rivas fram och stökas ner...
Så lagom roligt om jag till exempel hade hittat denna lilla potatisfamilj
 i hennes garderob om någon månad eller två,
vilket skulle kunna vara mycket möjligt.




Nej,i det stora hela var allt bra med Storsnörpans skolgång.
Hon klagade litet över en andraklassare som tydligen retades på rasterna,
men som jag egentligen tror att hon var litet smickrad av.

Mycket mer än så hände inte igår.
Jag fick äntligen hem en kjol jag beställt på La Redoute rean.
Billig och väldigt vacker,
och jag vill ha den på mig genast!
 

Ingen vidare bra bild kanske,men den är hemskt fin i verkligheten!

Så pratade jag med kusinen om otäcka föräldrar som man har lust att anmäla till socialen,
men som ju i mångas ögon inte alls gör något fel!
Hon hade nämligen läst ett nummer av "Vi föräldrar"
 eller någon liknande tidning
där de har reportage och intervjuer med olika småbarnsfamiljer i varje nummer.
Här hade de träffat ett ryskt par i trettioårs åldern med en flicka på 8 eller 9 månader.
De beskrev att en matning vanligtvis tog ungefär en halvtimme,
men "om hon var okoncententrerad" kunde matningen pågå i EN OCH EN HALV TIMME!!
Sitter man verkligen och trugar i en bebis mat ,
som den uppenbarligen inte vill ha,så länge?!
Familjen hade också en vän eller släkting med "erfarenhet av barn"
som påstod att ett barn vid 8 månader skall kunna  trä ringar på en pinne
( ni känner ju till den där leksaken som man har för bebisar) 
och att den vid 9 månader skall kunna göra det i rätt storleksordning!
Klarar inte barnet det så är det något som inte stämmer.



Åh,ARG!
Vad hemskt att det finns barn som växer upp och uppfostras på det här viset.
Och att det finns föräldrar som på allvar tror att barn måste följa en viss mall i sin utveckling
och att det annars är något fel på dem som föräldrar eller på barnen själva!
Tänk vilken ångest det måste skapa att ha dessa mått att mäta med!
Jag blir irriterad över att tidningen inte på något sätt kommenterat detta,
över att de överhuvudtaget har en sådan artikel med i tidningen.

Jag är verkligen så less på alla dessa jämnförelser och bedömningar av barn.
Är det inte konstigt att alla människor ännu inte ,år 2008,har fattat att vi alla är olika?!
Att en del är så fast övertygade om att just  _deras _ sätt är det enda rätta,
alla andra sätt att vara och uppfostra är att förkasta!

Själv tror jag ju förstås att jag har den rätta inställningen,
att jag har hittat en väg som passar vår familj bäst,
men accepterar att andra tycker olika.
Respekterar att andra gör annorlunda.
Så länge det inte skadar barnet förstås.
Och tror verkligen på att alla familjer och framför allt alla barn behöver sina egna,
skräddarsydda metoder.
Det som fungerar för oss kan omöjligt fungera för alla!

Men jag tror att det finns förvånansvärt många föräldrar som i första hand  _inte_ tänker på barnens bästa,
utan sitt eget.
Som de tror automatiskt blir barnets bästa.
Jag tror att det finns så himla många föräldrar där ute
som har en så klar bild av hur det är att ha barn,
redan innan de fått några,
och som vägrar att inse att den bilden kanske inte alltid överrens stämmer med verkligheten.
Jag tror att många har så orimliga förväntningar och planer på föräldraskapet och livet i en familj.
Och jag tror att för dem så blir hela alltihopa en lång kamp.
En kamp med barnet som inte reagerar och är som den förväntas
och en kamp med sig själv och sina egna principer.

Som exempel kan jag ta en ytlig bekant (som jag nämt tidigare)
och hennes familj.
Där hon och hennes man inte alls egentligen har samma syn på barnuppfostran,
vilket just här skapar problem.
( behöver det ju inte göra jämt )
Det märks så tydligt hur pappan i familjen har sina regler och uppfattningar om hur det minsann skall gå till,
och hur jobbigt det är för honom när det inte blir så som han tänkt.
Mamman som tagit det största ansvaret för den lilla har hittat ett fungerande sätt att vara med sitt barn,
som de båda trivs med,
men störs i det då maken inte tycker att det går rätt till.
Han tycker nog inte att barnet skall ta sådan plats som det gör,
att det skall kunna anpassa sig till föräldrarnas sätt att vara och deras rutiner.
Jag har själv sett det som hon också säger;
att han verkar tro att när barnet trilskas och bökar så är det för att "jävlas" med sina föräldrar.
Och att det då inte skall få sin vilja fram.



Och visst,det är ju så ofantligt svårt!!!
För visst testar våra barn sina gränser ibland,
försöker ta reda på vad som kan tänkas gå igenom med litet skrik och gråt.
De har ju sina järnhårda viljor och önskar sig saker som faktist inte är möjliga ibland.
Men på det stora hela så är ju skrik och grin och dylikt det enda sättet för ett litet barn att säga ifrån.
Att berätta att h*n inte är nöjd.
Och varför skall man inte tillmötesgå barnet då,
varför skall det var så omöjligt att se över situationen och göra sitt barn till viljes?
Nu pratar jag ju förstås inte om att ge ungen en påse godis vid nattningen,
en glass före maten eller att låta honom ha på sig en klänning och sandaler i snöoväder,
men det förstår ni nog.

Nej jag menar saker som matning osv.
Som det ryska paret ovan,att de kanske borde rannsaka sig själva;
"Varför äter inte flickan?
Är hon ´okoncentrerad´ ( löjligt att ens säga om ett barn överhuvudtaget,det är väl ingen elitgymnast heller!)
eller helt enkelt inte i så stort behov av mat just nu?
Skulle världen gå under om hon fick äta litet senare i stället,
eller _måste_ jag sitta här i en och en halv timme och tvinga i henne maten?"

Överhuvudtaget så tror jag att folk skulle slippa så mycket bråk och oro om de bara var beredda att
följa sitt barns instinkter och vägar mer.
Jag tror att livet skulle bli så mycket lättare för dem om de lade undan sina fasta övertygelser
och insåg att alla barn har olika behov och personligheter.
Redan från födseln är de ju alldeles unika små människor
och inte alls någon lerklump man kan forma till sin avbild.
"De blir ju som man uppfostrat dem till!"
Hör jag ofta,
men det är ju inte riktigt så enkelt.

Och man behöver inte alls känna att man resignerar,ger upp eller skämmer bort,
när man låter det lilla barnet styra mer.
Man skall  tänka att man gör sitt bästa för sitt barn,att man vill det väl.
Och om det ändå känns jobbigt;
att det är för en kort tid.
Man skulle hellre vilja sova ensam i sin säng,utan en snuttande bebis,
men kanske är det ändå bättre att ha det så
än att höra barnet skrika och gråta och vara olycklig hela natten.
Kanske är det värt att ligga trångt ett tag för att åtminstone få sova,
i stället för att ständigt gå upp och titta till sitt oroliga barn som saknar värme och närhet.
Eller ja,varför inte tvärtom;
man kanske får acceptera att barnet behöver mer utrymme i sin sömn
och lägga undan sin egoistiska besvikelse över att inte få ha barnet nära hos sig! =)
Snart nog växer de upp,
och att de varit trygga och blivit lyssnade till av föräldrarna i sin tidigaste ålder,
gör dem inget ont!
Gör dem inte till bortskämda snorungar ,
som andra tycker skulle ha behövt en fast hand i stället för en öm famn!
De kommer inte att ligga hos mamma och krafsa för evigt!



Nå,nu har jag sagt mitt i ämnet:)
Såhär gör jag och det fungerar för mina barn.
Jag kan inte säga att alla borde göra likadant,
men jag önskar verkligen att alla föräldrar  inventerar sig själva litet.
Att alla ser hur olika barn kan vara.
Ett syskon kanske sover som en stock natten igenom,
medans ett annat håller föräldrarna vakna varenda natt i två år.
De har olika behov,
enklare än så kan det väl inte vara?


För övrigt läser jag just nu "Mig äger ingen" av Åsa Linderborg,
som ju i allra högsta grad berör ämnet barnuppfostran.
Eller bristen på den.
I första hand handlar ju boken om författarens relation till  sin ensamstående pappa,
om hans alkoholism och utanförskap.



Jag läser gärna biografier,bara de är välskrivna och inte är för snyftiga och liksom sensationslystna.
Jag står inte ut med böcker som "Om pojken som kallades det" och liknande,
mest för att de äcklar mig så oerhört och får mig att må så in i nordens dåligt.
Jag har svårt att förstå varför någon överhuvudtaget läser sådant,
och samtidigt tycker jag ju att det är bra att öka omgivningens insikt i ämnet.
Men jag har litet svårt att se meningen med det hela ,
vem mår egentligen bra av dessa böcker?
Författaren får förstås en del pengar om boken säljs bra,
men mår h*n bättre för det?

 Biografier är spännade,men man måste välja dem väl,
för de tenderar att var skrivna på ett irriterande hopplöst språk.
Denna är dock väldigt välskriven,av en kulturskribent på aftonbladet.
Hon nominerades till  Augustpriset för denna bok,
och det kan hag mycket väl förstå.
Jag har ännu bara hunnit läsa en hundra sidor ungefär,
men tycker redan väldigt mycket om den.

Jag tar en välbehövlig paus från  Lagelöf nu,
men återkommer nog snart till henne.
Jag har några ännu olästa alster kvar.


Nu är grannfarbrorn ute och plogar och Lilla Hoppsan har fattat posto på sin favoritplats,
vinkandes  frenetiskt till honom.


Underbara nakenfis.

Själv skall jag ta itu med att planera middagen.
Tycker att det är ett evigt göra,
trist och bedrövligt.
Lika bra att skriva matlista för en hel månad och verkligen försöka hålla sig till den någotsånär,
så att man slipper dessa grubblerier en timma innan matdags.
Igår lyxade vi i alla fall till det ordentligt med efterätt.
Mycket smarrigt,vill jag lova:


Gammal hederlig marängswiss!

Nå,det var väl allt för idag! :)