SKRIVLUST

Vi är förskonade från febern idag!
Fast tyvärr har sjukdomen lämnat sina spår,
Lillnöffe vill helst inte släppa taget om mig  för en sekund.
Han är heller inte alltför pigg på fast föda än,
som synes blev det mest bara småplock av smörgåsen i morse.


Vi begav oss iväg tidigt i dag för att gå på hälsokontroll med Stornörpan.
Vi fick träffa skolsköterskan som utförde synkontroll,vägde och mätte,
allt till belåtenhet.
Pojkarna tyckte nog att det var måttligt roligt att hålla sig tysta och snälla medan vi andra pratade,
och när vi väl kom därifrån dröp jag av svett.

Ja ibland käns det som om vi är medlemmar i någon slags vandrade cirkus.
Vi är som clowner som snubblar fram.
Tappar en sko där,en plånbok här,krockar och bumpar in i varandra.
En lillebror står på näsan i en snödriva,
en annan kastar nappen i en vattenpöl
och mamman som böjer sig för att ta upp den tappar ur hela väskans innehåll på marken.
En storasyster sjunger och dansar fram på gatan och dunkar lillebror i bakhuvet med skolväskan.
Skrik och bråk utbryter och mamman väser och fräser,
halkar nästan på en isfläck och fastnar med halsduken i ett grindhandtag.
Trycker sedan in fäktande ungar i bilen och slår givetvis sitt huvud i dörren när hon själv kryper in,
som tjusig avslutning på föreställningen.

Ja,vilket spektakel det tenderar att bli när jag är under tidspress och tålamodet sätts på prov.
Då går det mesta på tok.
Men det får man väl bjuda på.
Själv skulle jag nog tycka att det var en festlig start på dagen att bevittna detta nummer
från mitt köksfönster där jag sitter och äter frukost.
Så varsågoda då,Fränstabor:)



Jag hade tänkt mig en härlig vårpicknick i dag,
det var ju så jättevackert  både i går och i morse,
men nu har vädret svikit mig.
Det har mulnat nu,
 jag tappar sugen och stannar inne.

Igår ringde min hyresvärd upp på väg hem från arbetet.
Han åkte just  upp för berget,
genom skogen som silade solens ljus genom sina grenar
mellan snödrivor som smälte och förminskades i värmen.
Han ringde för att ,som så många gånger förut,
försäkra sig om att jag sett hur vackert det är här uppe på Lillmörtsjön.
Om det på något sätt går att jämnföras med Stockholm.:)
Han,liksom de flesta andra norrlänningar,
tycks tro att vi i Uppland aldrig sett snö,
att vi aldrig vandrat i en skog eller badat i en sjö.
Att vi inte har någon natur överhuvudtaget söder om dalälven.

Och jag svarade honom att jag visst uppskattade hur underbart vackert jag har det runt omkring mig,
hur glad jag är att få leva så här.
Och hur till och med Storsnörpan ,som ju är så liten,
ser och yvs över skönheten.
Hur hon på väg till en pulkabake med sin klass,stannade som förstenad och utropade:
"Men,vilken vacker VY!"
inför bergen och sjön och den gnistrande vita snön.
Det var hennes fröken som berättade detta för mig och hon förundrades dels av Storsnörpans ordval :)
men också över att hon ens tänkt tanken.
Här är de ju så vana vid utsikten och tar den för given.

Och nej,våren här kan nog inte jämnföras med våren i Märsta.
Nu har vi ju inte kommit så långt in i den årstiden,
men här är det mer av en naturupplevelse.
Här ser man tydligare hur landskapet förändras och hur ljuset kommer med all sin kraft.

Men jag tänker mycket på mina vårar i Märsta.
På hur vackra också de har varit.
Jag  ser dem framför mig,med dess dofter och dess ljud.

Ett av de många paradisträden på Rymdgatan,i full blom om våren.

Doften av vått  gräs som torkar i solen,
sanden och dammet på vägarna.
Doften av vattnet i viken
som brutit sig loss från isens bojor
och kluckar så muntert mot strandens stenar,som också de har en alldeles egen doft.
Doften i skogen ,
dess mossa och  mörka jord som sluppit fri från snöns täcke.
Och själva luften,vinden,
har en annan doft om våren,fylld av värme och hopp.

Jag hör vårens ljud,
det är som om det ekar högre än annars.
Ljudet färdas längre i den klara luften.
Fåglarnas glädje,
barnens rop i lekparken
och deras fotbollar som dunsar och rasslar i gruset ända till sent på kvällen.
Ljudet av klackar på den nyblottade trottoaren,
klirret av porslin på uteserveringar.


Men mest är det ju känslor jag minns när jag tänker på våren.
Mina egna känslor som jag knappt kan beskriva.
Den starkaste som är
 att himlen är så mycket högre om vårarna.
Att den jättelika kupan som omslutit oss lyfts undan
och att man kan skåda rymden högt däruppe.
Känslor av att det spritter i hela min kropp,
som är alldeles som nyvaken och lycklig.

Ja,jag har så många vackra minnen av mina vårar.
Slummer i en solvarm skogsslänt,bland doftande löv och fågelkvitter.
Jublande tramptag på en cykel som kan bära mig till världens ände just en vårkväll.
Värme,välsignad värme som smyger in genom fönstren och väcker om morgonen.



Jag pratade med Syster Yster senare på kvällen.
Då satt hon i sandlådan med sin lilla pojke och storskruttan cyklade runt på gårdarna.
I min rabatt hade krokusarna kommit upp.
Och återigen kände jag ett stygn av saknad.
Man kan visst inte jämnföra våren på dessa två olika platser,
men den i "Stockholm" är nödvändigtvis inte sämre,känner jag.


Här cyklar Storsnörpan ( i brunt ) äntligen själv utan stödhjul och bakomspringande föräldrar,
just en vårdag.

Är det förresten kanske inte bland det vackraste vi har här på jorden?
Våra vårkvällar,
fyllda av lovande ljus och rymd.
med så vackra färger
och näktergalars sång!

Nå,jag har sett att himlen här är densamma.
Jag skall sätta mig ute på bron nästa gång solen går ner i vårkvällen.
Lyssna och lukta.
I kväll blir det ju inte.
Dels är jag ensam med ungarna  (man måste jusitta i total tyst och ensamhet)
då sambon åker direkt på fotbollsträning efter jobbet.
Så finns det ju heller ingen sol uppe idag.
Jo,gömd bakom molnen förstås.

Nej i kväll blir det chili con carne,
som jag lovat att Storsnörpan skall få laga alldeles själv.
Fast litet assistans får hon nog räkna med.
Så ligger jag väl på soffan eller i sängen med igeln och läser som vanligt.

Jag läser just nu den första delen i Selma Lagerlöfs serie om hennes barndomshem Mårbacka.
Den är underbar så klart,
och häromdagen grät jag mig genom slutet på "Gösta Berlings saga".
Den var nog till och med snäppet bättre än "Jerusalem" som jag ändå hållit för min absoluta favorit.

Åh,vad jag älskar Lagerlöf!
Hör bara:

"Detta hände i början av adertonhundratjugutalet i en avlägsen socken i västra Värmland.
Det var den första olycka,som övergick Gösta Berling.
Det blev inte den sista.
Ty sådana fålar finna livet svårt,som inte tåla sporre eller piska.
Vid varje smärta,som övergår dem,skena de åstad på vilda vägar mot gapande avgrunder.
Så snart vägen är stenig och färden bekymmersam,veta de ingen annan råd än att välta lasset och fara åstad i galenskap."



Men jag blev ändå tvungen att ta en paus efter  "Gösta.."
och läste då i stället Paul Austers "Illusionernas bok".
Kanske inte helt rättvist att läsa den så kort efter en så magnifik bok.
Men den var också bra,klart godkänd i sin genre.

Jag avslutar med några bilder på sjuklingen från igår.


Leker väl litet då..

Orkar i alla fall rota litet i legolådan.