SKRIVLUST

Nej ,skall jag vara helt ärlig så känner jag mig faktist riktigt nere!



Jag tycker inte alls att det känns särskilt roligt att ha börjat på skolan,
att ha pojkarna på dagis fem dagar i veckan,
att ha en flicka som är så himla stor och som lever i sin egna hemliga skolvärld dit jag inte har tillträde,
att ha finnexplosion kring snoken när man nu måste vistas bland folk vare sig man vill eller ej,
att behöva stiga upp halv sju varenda morgon och stressa till aktiviteter.

Just idag känns allt riktigt blaha.
Det har regnat i två dagar
och jag tycker ju egentligen att det är mysigt och tar gärna en promenad i det,
men...
Allt känns så annorlunda plötsligt.
Nu har ju livet ,mitt liv,
gått in i en ny fas,och det är klart att det blir litet skakigt så här i början.
Det är jag med på.
Men ändå.
Jag känner ett stort motstånd till det här nya.
Jag vill nog inte ha någon ny fas,när allt kommer omkring.
Jag vill att allt skall som vanligt,jag.

                                      

Ja,skolan då.
Denna första vecka har ju ägnats till att lära känna varandra litet grann.
Tipspromenader har det blivit,
grupparbeten där man byggt flygande farkoster har vi haft,
namnövningar och tillitsövningar och fan vet allt.
Sådant som jag personligen avskyr.

Jag går den här utbildningen för att bli haj på att fota,
resten är jag inte intresserad av.
Men jag förstår ju så klart att mina skolkamrater behöver dessa övningar.
De skall ju bo,leva och studera tillsammans i ett år nu.
Jag verkar vara den enda som inte skall bo på internatet.
Den enda över 22 år också.
Ja,jag känner mig en smula gammal och trist.
Mina skolkamrater är alla unga och fria och högljudda och skojiga.
Tjoar och tjimmar,tar plats och tar för sig.
Ja sådär som man gjorde som yngre.
Jag vet att det nu låter som om jag är bitter och avundsjuk,
att jag skulle vilja vara som dem.
Vara med.
Men jag tror faktiskt inte det..
Jag trivs bra som jag har det,
 och hade hoppats att allt det där flamset och tramset var över och förbi.
Jag har pustat ut efter allt det där ståhejet.

Nåja,det skall nog bli bra,bara jag väl kommer in i rutinerna.
Bara jag får börja jobba och helst då för mig själv,
så kommer det att bli som jag tänkt mig det hela.
Förhoppningsvis.

Och säkert kommer det att gå bättre för Lilla Hoppsan på dagis snart.
Det HAR ju redan blivit mycket bättre.
Nu står han inte vid dörren med kläderna på och klänger sig fast när vi kommer dit.
Nu klär han faktist frivilligt av sig och går in och leker.
Gråter och bli ledsen när jag går,förstås,
men leker litet tafatt i alla fall.
Kommer då och då på att jag ju är borta och gråter litet till.
Vägrar fortfarande äta, (både frukost och lunch häromdagen!)
men sover i alla fall gott en timma.
Jag fortsätter att tro att det kommer att gå bra,
att han kommer att trivas jättebra på dagis allldeles snart,
men det känns ändå tungt att de skall gå där måndag till fredag
och dessutom hela 8 timmar måndas till onsdag!
Men kanske ser schemat så ut just nu,och kan flexas litet när man väl är i det?
Vi får välan se.

                                  



Nu har ju älgjakten börjat,så nu blir det inget mer bärplock här inte.
Lika så bra det,
jag har så jag klarar mig ett tag framöver skulle jag tro.
De dryga 20 litrarna med blåbär har jag fått av min morbror och hans fru,
och håller som bäst på att rensa dem.
Pust.


Ingen vidare bra bild,men håll till godo.
Det fina påslakanet är mitt och syster ysters gamla!

Äntligen har jag i alla fall hittat en säng till Lilla Hoppsan!
Just som sambon började mumla att hela sommarn nu gått
och att det var dags att åka till IKEA och köpa en tråkig dyr säng till lillskräpet,
for jag på loppis och hittade denna!
En kvinna utanför Ånge köper och säljer dödsbon,
och gissa om hon hade vackra saker!
Åh,jag hade kunnat handla hela butiken,tror jag!
Gamla kläskåp,stolar,pallar,tvättställ och mycket annat.
Det allra vackraste var helt klart en otroligt välbevarad barnvagn från 1940 talet.
Vilket enormt schabrak!
Jag tror det fanns plats för åtminstone tre ungar i den!

Jag nöjde mig dock med denna utdragssäng från 50-talet och litet småkrafs som synes här nedan.
Innan jag fyndade sängen (den kostade 200 kronor!)
hade jag varit på Erikshjälpen och köpt ett fint gammalt virkat överkast för en tjuga,
och en hel del örngott med brodyr,
som nu pryder Lilla Hoppsans nya sovplats.
Det krävdes litet ommöblering i vårt sovrum,men det går an tycker jag!


Ja,just här ligger han ju inte i sin fina säng,
snarkar gott i stora sängen i stället,men det är okej.
Det får ta sin tid att vänja sig.

                                 
Kakfat,gamla ramar och fina örngott gillar jag.


Gammelmorfar med sin största beundrare.

Så har vi haft litet kalas.
Morbror och hans fru,kusinen och hennes familj
samt  min mormor och morfar var här i lördags.
Det var roligt och mysigt.
Det blev pajer och sallader
och kladdkakor och rulltårtor och bröd och smörgåsmat...
Ja,mycket smarrigt.
På kvällen kom dessutom sambons mamma med familj och hälsade på.
De hade tittat på en eventuell sommarstuga strax utanför Sundsvall,
passade på att titta in här och stanna över natten.


LillNöffe envisades med att ha både mössa och vantar.
SÅ kallt var det faktiskt inte.

Annat som hänt;
Vi har fått en hundgård.
Min kära pappa kom farandes med en av sina anställda och ett släp fullt av material.
Så på två dagar har de fått upp en riktigt proffsigt inhägnad till Castor.
I hällande regn och utan regnkläder har de slitit som djur.
Nu saknas bara ett hus för vovven att kunna gå in i om det regnar eller är kallt,
och det leter vi febrilt efter på nätet.
Nu slipper sambon ta med sig den där skrangliga kalven,
(förresten börjar han mer och mer likna en fullvuxen tjur)
till jobbet om dagarna när jag är i skolan.

                             
Jag vet att det är förbjudet att fota genom stängt fönster,
men jag ville verkligen inte gå ut och blöta ner mig.


Storsnörpan har fått sina fina kläder från Ellos,
som hon själv fick välja i födelsedagspresent.
Jag tycker att hon har fantastisk smak:)
                                  
        


Annars är hon mest intresserad av att rita och måla
och har lagt sig till med att ständigt bära med sig ett block och en penna.
Oftast är det bara skolan och kompisarna och en viss Aron(!)
som gäller.
Hon berättar ytterst litet och då under tvång och sura miner.
Aldrig att hon självmant skulle berätta vad som hänt i skolan under dagen!:(
Men nästa vecka börjar i alla fall ridlekis för henne och LillNöffe,
så något nytt blir det förhoppningsvis att längta till.




Nu skall jag snart krypa ner i täcken och läsa ut de sista sidorna i Sylvia Plath´s "Glaskupan".
Jag tycker att den är rätt intressant faktiskt
och kan mycket väl tänka mig att den skapade rabalder då den gavs ut på 60-talet.
Att författarinnan sedan gick och tog livet av sig kort efter publiceringen,
gav den ju än mer uppmärksamhet.
Sedan skall jag hugga in på Gabriel Garcia Marquez´
"Memories of my melancholy whores".
Låter väl rätt ambitiöst va?
Jag läser sällan på engelska,
även om jag tycker att det är roligt ibland.
Just denna kan nog bli litet svår ändå,men jag ser fram emot det.
Jag älskar denna författare och just den här boken finns inte översatt.
Ja,det är faktiskt efter honom vi döpt Lilla Hoppsan!
Så det så.

 

Så skall jag väl ligga vaken halva natten och våndas för litet av varje.
För att jag glömt ringa världens härligaste faster på hennes födelsedag tex.
Fy vad jag kan skämmas för sådant.
Även då jag vet att den glömda personen i fråga oftast inte tar illa vid sig.
(de flesta i min närhet vet att det är så här med mig).
Så skall jag kanske tjuta litet för att det mysiga,lugna,ljuva livet nu är slut.
Bubblan har spruckit och jag måste ut i världen nu.
Snyft.

Men jag kan ju så klart också se positiva saker i denna nya fas.
Exempelvis har jag gjort mig en ny bekantskap genom inskolningen av pojkarna på dagis!
Vi har haft långa fikadagar hemma hos varandra när våra små haft sin invänjning.
Pratat om allt och inget och märkt att vi har mycket gemensamt.
Ja,det känns om jag mött en potentiell vän,helt enkelt.:)