SKRIVLUST

Fyllde sju år igår!
Ofattbart.
Faktiskt,det ÄR verkligen det!
Hur kan det ha hunnit gå SJU LÅNGA ÅR sedan hon kom till världen
och gjorde mig till mamma?
Det var ju alldeles nyss,för tusan!
Jag minns det så tydligt,så tydligt.




När det stod klart för mig att jag var gravid,
det var dagen före julafton 2000,
började jag skriva till min dotter.
Kanske en del till mig själv, för min egen skull också,
men med avsikt att så småningom läsas av det barn jag bar.
Jag skrev om precis allt.
Från kontrollerna på MVC till tankar och känslor som rasade inom mig.
Framtidsförhoppningar och den stora,stora längtan efter henne.

Igår tog jag fram den där stora tjocka boken,
fullproppad av bilder och noggranna uppdateringar fram tills ett års ålder.
Det var då hon började på dagis och jag gick tillbaka till heltidstjänst.
Då slutade tiden att räcka till för sådant pyssel,sådan utförlig dokumentation.
Till pojkarna har jag också skrivit en hel del.
Men inte ens hälften så mycket som till Snörpan.
Mest under graviditeten,och fram till förlossningarna.
Sedan har tiden inte funnits.

Nu läste jag just mina första anteckningar efter tiden på bb.
Då jag skulle fylla 22 tre dagar senare
 och kände mig som den starkaste och visaste och framförallt lyckligaste kvinnan  i världen.
I själva verket var jag ju inte mycket mer än en barnrumpa.

Så här skrev jag:

" Äntligen!
Och så äntligen,till sist är Du här!
Det vackraste underverket som jorden skådat har jag hos mig
och allt jag känner är tusen gånger starkare och bättre än jag föreställt mig det!
Man kan nog aldrig förbereda sig nog inför detta stora,
för dessa känslor har jag aldrig tidigare känt,
dessa tankar har aldrig tänkts.
Jag tror inte att det är någon idé att försöka beskriva hur det är nu,
men jag gör ett tafatt försök;

Jag känner så mycket LYCKA att jag tror att jag skall spricka!
Lycka över att Du är här hos mig.
Stolthet över att Du är så vacker
Förundran över att Du är så perfekt och fulländad.
Rädsla över att förlora Dig som är det viktigaste i mitt liv.

Första dagen hade jag redan ångest.
Det känndes så TUNGT på något märkligt sätt.
All kärlek som svallar över mig när jag ser på Dig,
drar mig nedåt på något vis.
Det känns så oerhört stort och mäktigt det vi har emellan oss,
och jag blev rädd för allt det först!
Plötsligt kände jag mig så svag och sårbar..
Som om det vore farligt att  älska något så här vanvettigt  mycket.

Det gör redan ont att älska Dig.
Ont i hjärtat som bara sväller och sväller.
Jag tänker hemska tankar om att mista dig,och det gör så ONT!
Herregud,om jag nu känner så här starkt efter två dagar,
hur skall det kännas om tio,femton,trettio år?!

Jag förstår nu att det är Du som är meningen med livet.
Du är själva anledningen till att JAG en gång fötts.
Det är därför jag är här på jorden;
för att vara din mor.
Vara nära dig."

Snyftigt va?
Dramatik i överkant,men så sant och rätt då.
Liknande har skrivits till pojkarna,
och för er eller andra utomstående som läser de raderna ter de sig nog som blaj och romantiskt dravel.
Men jag kan så oerhört starkt framkalla dessa känslor igen,
bara genom att läsa detta!


Så länge sedan det ser ut att vara! Sommaren då Snörpan fyllde året.

Ja,tänk att jag själv också måste vara sju år äldre...
Rent logiskt så är det ju liksom så.
Men jag tycker nog att jag känner mig ungefär som förut.
Har jag verkligen förändrats så mycket?
Ja,det tror jag nog egentligen att jag har.
Och jag är glad för det.
Jag är glad att bli ett år äldre nu på lördag.
Jag grämer mig inte ett endaste litet dugg över att "jag börjar bli gammal".
Jag vet att jag skrivit det förr,men jag gör det igen;
jag hade så mycket roligt som "ung" och tyckte att livet var fantastiskt när jag var sexton.
Vissa dagar.
Andra var det pest och pina och jag sökte desperat efter meningar med alltiohopa.
Efter sammanhang och anledningar.
Nej,jag trivs bättre som "vuxen",jag.
Jag ser redan fram emot barnbarn och "mat och vin resor till Italien"
som förhoppningsvis skall förgylla min framtida tillvaro.
Det är väl många år kvar dit,
men jag längtar som sagt efter dem.
Jag välkommnar tiden som ger mig något nytt varenda dag.
Förresten har jag nästan alltid,
i hela mitt liv gått omkrig och känt mig äldre än vad jag faktist är,
så det gör mig inget att faktist bli det:)

Ja,det låter väl hurtigt.
Vi kan ju ta upp frågan igen nästa år,
då jag fyller trettio,
som ju sägs vara den åldern som definitivt sätter punkt för  ungdomen
och istället förvandlar en till tant...
Vi får väl se hur jag ser på livet då.


Pinnociotårta med blåbär till födelsedagen.

Men idag är det bra fint,ser ni.

Vi har haft fullt upp sedan sist jag skrev.
När vädret blev dåligt plötsligt,
fick vi flytta Snörpans simträning från stranden till kusinens poolhus.
Hon kan simma nu,men behöver verkligen finslipa och framförallt öva på det.
Lära sig att inte ha för brottom och att ta det lungt.



Hon simmar hellre under vatten än ovan,och det känner jag ju igen.:)
LillNöffe har ju varit litet ängslig i vatten sedan  "drunkningsincidenten" tidigare i somras,
och jag var orolig att han kanske skulla ha blivit alldeles traumatiserad av det.
Men i poolen har han tagit sig ordentligt
och simmar glatt runt med ett slags flytbräde.
Trots att han inte bottnar.
Kanske är det så att det är värst där på Hångsta,där det hände..

                                
Nu är det i stället Lilla Hoppsan som håller sig på avstånd från vattnet och inte vill låta sig blötas..

Så hade vi finbesök av Syster Yster och barnen i fem dagar.
Åh,det var härligt må ni tro.
Med filosofiska aftnar fullproppade till kräkgränsen av ostar,rödvin och annan hälsokost.
Ungarna lekte och bråkade och kramades och slogs som vanligt,
som de alltid gjort och känner sig vana vid trots att de inte träffas så ofta längre...
Det blev en tur till Birsta köpcentrum och Norra Berget i Sundsvall.
En oplanerat lång skogspromenad med en del strapatser.
Poolbad ,loppis-snok och kortspel.



                                 


Det var bränslestopp vid det gamla torpet mitt i skogen
                                          
Lägg märke till Dallas kortleken!

Det var sorgligt och trist när de reste hem till Märsta.


Så har inskolningen på dagis av småpojkarna börjat!
Och går över förväntan bra än så länge.
De har knappt tid eller lust att ägna mig en blick under tiden vi är där.
Så roligt är det att leka med allt det nya och utforska.
Härligt.
Men jag är ju inte dummare eller oerfarnare än att jag förstår att det visst kan komma bakslag.
Rätt var det är så kan det roliga liksom mattas av och inte duga alls längre.
Men den dagen den sorgen,tänker jag
och hoppas nu att det skall gå bra att lämna dem ensamma för första gången i morgon under lunchen.
Ja,det är ju inte LillNöffe jag oroar mig för,
han är ju så stor nu så,
men den där lilla vet man ju inte så noga med..
Han har ju alltid bara varit hemma med mig,knappt varit utlånad en timme ens.
Så nog kanske han kan komma att protestera.
Konstigt vore det ju nästan annars.
Men så välbehövligt det ändå är,detta att få komma till dagis och träffa kompisar.
Träffa andra vuxna och få en relation till dem.
Få vara med om nya saker och skapa rutiner i en helt ny värld utanför hemmet.


Lillebror och Storebror på dagisgården.

Jag kan nog till viss del förstå folk som anser att dagis inte är lämpligt för små barn,
att det bästa vore att ha sina barn hemma,uppfostra dem själva tills de skall in i skolan.
Jag kan ju själv känna att jag gärna skulle vilja ha dem så nära mig som möjligt så länge det går.
Och att det ju är MINA ungar och MITT ansvar när jag nu fött dem.
Men jag kan ändå inte komma ifrån känslan av att i alla fall mina barn,därmed inte sagt alla,
behöver andra barns lek och samvaro och den sociala träningen som förskolan erbjuder.
En bra förskola det vill säga.
Och behöver och behöver,
men åtminstone mår de bra av det.
Särkilt när vi nu bor och lever som vi gör.
Som min kusin sade idag när vi diskuterade detta;
"Hur skulle det se ut?
När det kommer två skogsbarn till skolan,
 som knappt sett folk förr?"
Visst har hon möjlighet att ha sina barn hemma tills det är dax för skolan,
men skulle det verkligen vara så mycket bättre för dem?
Det skulle ju i vart fall innebära att hon som förälder skulle behöva kämpa på rätt bra
för att skaffa dem den där "sociala träningen" eller färdigheten
som jag tror att barn behöver för att kunna klara sig något sånär på egen hand.


Skogsfika

Annat vi gjort;
plockat bär och därmed blivit absurt myggbitna.
I alla fall jag,som förut i sommar skrutit om att jag verkar vara immun mot bett.
Jag har plockat av alla svarta vinbär 
men endast en ynklig  femtedel av de röda som jag har så löjligt mycket av
och som jag inte ens tycker om.
Men det blir ju till att ta rätt på dem ändå
och pracka på vänner och bekanta,som jag gjort med rabarberna hela sommaren.
Så var det en tur i skogen häromkvällen med Snörpan,
vilket resulterade i en hel del blåbär och tio fjuttiga hjortron.
Egentligen är det väl försent för att plocka hjortron nu,
men jag önskade mig verkligen en stor bytta sylt.
Det är väl nästan det godaste som finns;
varma frasvåfflor med vispgrädde och hjortron!



                              
Det känns på ett alldeles speciellt vis att sitta någonstans i en Norrlands skog och plocka bär.
Och att klafsa runt på en myr i oöndlig tystnad.

En så fin men öde gård på väg hem från blåbärsplocket.
Underhållen med gräsklipp,annars så ensam.


Jag har fått klart den fina gamla hyllan i LillNöffes rum nu.

Målad och slipad och försedd med fina nya knoppar från Indiska är den nu,
och gör sig så  bra i rummet att jag har lust att ta bort även den andra fula bokhyllan
och skaffa mig en till sådan här i stället.

                                    
Jag tycker så mycket om den här gamla "tant Aina"-byrån,
som vi kallar dem,då vi ärvt en sådan efter en släkting en gång i tiden.
Och knopparna skulle jag vilja ha till alla mina möbler här hemma,
så fina som jag tycker att de är.


Men just nu är det ju som sagt jakt på barnsäng som gäller,
och jag har gett det några veckor till,
innan jag ger upp och åker till Ikea.

Nej,det var nog allt för mig i kväll.
Nu sitter jag och väntar på att storisarna och sambon skall komma hem.
De har varit ute på shopping å det roligaste;
en ny kamera till mor!
Min lilla mobil sjunger nu på sista versen och min skola börjar ju om två veckor,
så att skaffa sig en riktig kamera nu var ju tämligen lämpligt.
Nu skall ni inte vänta er några fantastiska storverks bilder här inte.
Det lär nog dröja bra länge innan jag förstått mig på denna avancerade nya skapelse.
Jag tycker att de här digitala systemkamerorna verkar vara en hel vetenskap.
Jag som haft pappas gamla fina Pentax och så lilla mobilen,
och liksom aldrig brytt mig särskilt mycket om tekniken bakom ett fotografi.
Jag ser bara bilden jag vill ta och försöker få till den så gott det går.