SKRIVLUST

Idag blev det bakslag för Lilla Hoppsan på dagis.
Han var hemskt ledsen när jag gick
och hade tydligen inte varit vidare glad ute på gården heller.
Nå,det regnade rätt bra,
så man kan ju förstå honom till viss del.
Vid lunchen skulle han absolut inte sitta med vid bordet,
inget äta och var bara arg och ledsen.
När jag kom efter två timmar klamrade han sig fast vid mig
med ögonen i kors av trötthet,
hickandes av gammal gråt.
Och i morgon är det tänkt att han skall sova där efter lunchen...


Tänk vad livet är orättvist

Ja,vi får väl se hur det går med den saken,
jag skall ta med storebrors gris Lola,så har han något att trösta sig med.
Han har ju varken napp eller gosedjur,denna lilla,
men jag tänker att just i denna situation kan det kanske vara litet tryggt att ha  _något_.
Det var så Lill Nöffe en gång började med just Lola.
På sovningen på dagis.

Jag tycker förstås att det är jobbigt att han gråter och är ledsen,
men tror ändå att det snart kommer att ge sig.
Huvudsakligen verkar han gilla dagis
och det handlar ju bara om att vänja sig vid allt detta nya.



LillNöffe å sin sida trivs som fisken i vattnet.
Inga problem med honom inte.
Jo,kanske att det är litet bökigt att få med honom hem då,
men det får man väl säga är ett kärt besvär.
Han leker precis hela tiden med alla roliga saker och nya vänner
och lämnar inte en sekund åt dödtid.
Skönt.

Nu hoppas jag att det bara är dagarna hemma över helgen
som gjort att den där lilla kommit ur kurs en aning.

Dessa dagar har vi inte gjort mycket,skall jag säga.
Besökt Selångers marknad i utkanten av Sundsvall.
Hämtat en kanin på Alnön.
Ätit ofantliga mängder porterstek hos mormor och morfar.
Sett film med sambon. (!!)
Fotat,fotat fotat och fotat in i absurdum mycket med min nya kamera!
(Det blev en Nikon D60. Alldeles underbar!)


Sambon är lika glad som jag över underverket.
Kan nog hända att vi kommer att slåss om denna.:)

Beträffande marknaden så var det en av Sveriges absolut största ,
fick jag höra när vi väl var på plats.
Hade jag hört det dagen innan hade vi troligtvis inte farit dit.
Nu var det bara att bita ihop och braka rätt in i den enorma folkmassan,
krampaktigt hålla barnen i handen och koncentrera sig på att inte tappa bort dem.
Jag vet inte hur många knallar som stod där i helgen,
skulle tro att det var flera hundra!
De flesta sålde ju samma saker.
Segkakor och tunnbröd,brända mandlar och lovikavantar.
Silversmide och bildekaler med Betty Boop,honung,senap och färsk getost.
Vi tyckte nog att det var väl dyrt med en colaburk till törstiga ungar för 25 kronor!!!
Och det blev alltså inte många pengar slösade.
De två stora fick rida på varsin liten ponny
och mamman fick ett par finfina och sedan länge eftertraktade träskor i födelsedagspresent.


Åååh,äntligen,med kurbits och allt!

Så var vi iväg till Alnön på söndagen (också det  straxt utanför Sundsvall)
 för att hämta kaninungen vi lovat vår dotter i födelsedagspresent.
I annonsen handlade det om rasen Löwen,
ulliga och urgulliga små liv,
men när vi väl kom dit föll Snörpan direkt för en svart dvärgvädur
som satt ensam i en bur och "såg ledsen ut".
Själv tyckte jag ju att de där små lurvenpajsarna var finast,
men det var helt klart kärlek vid första ögonkastet för Snörpan och hennes Pelle ,
som han nu heter.
Och vem kan stå i vägen för något sådant? :)
Pelle är ca 10 veckor gammal och har redan bott två veckor hos en familj på Alnön,
uthyrd som "sommarkanin".
Så han har så smått börjat vänja sig vid barn och är tam.
Vi for direkt hem till mormor och morfar i Sundsvall,
som så gärna ville bjuda mig på födelsedags middag när vi ändå var i krokarna.
Med Pelle i en kartong på balkongen åt jag tills jag nästan sprack.
Mormors Porterstek är bland det ljuvligaste på jorden,
hur mycket vegetarian jag än blir!:)



Jag oroade mig en aning för kaninen,
att han skulle vara rädd ,orolig och kanske rent utav deprimerad nu ett tag framöver
 efter att ha fått ett nytt hem.
Men redan på balkongen hos mormor och morfar skuttade han nyfiket omkring
och mumsade raskt i sig både morot och gurka.
Här hemma har vi gett honom mycket ensamtid för att vänja sig vid sin stora fina bur,
men han är verkligen väldigt social och nyfiken!


Lycka

Snörpan har börjat på fritids nu idag,
något hon tjatat om att få göra i ett halvår.
Men plötsligt ville hon ju absolut inte gå,
utan så klart vara hemma med Pelle i stället :)
Men när jag hämtade henne efter pojkarnas inskolning idag var hon rätt nöjd ändå,
hon hade fått två nya kompisar att leka med
och pysslat hur mycket som helst.

Alltså har jag ju dagarna helt för mig själv nu denna vecka,
då alla barn är på verksamheter.
Vad håken skall jag hitta på då,tycker ni?
Jag som inte haft en stund för mig själv på över ett halvår,
kommer jag att bli helt överdoserad kanske?:)

En dag utan regn skall jag plocka några liter blåbär,
hade jag i alla fall tänkt.
Jag skall ju ha litet kalas på lördag och tänkte då bjuda på paj till efterrätt.
Enda sedan vi flyttade hit i januari
har vi velat bjuda min morbror och hans fru på middag som tack för all hjälp med renovering av huset.
Det har liksom inte blivit av dock,
förens nu då både jag och Snörpan passat på att fylla år
och kombinerar vårt firande med ett litet väl sent inflyttningskalas.



Givetvis har vi varit i Ljungaparken och åkt linbana.

                                       
        



Snörpan vill nu visa upp sin älskade Pelle för världen,
och bråkar hemskt om att få ta med honom till skolan när den börjar nästa vecka.
Hon kan inte alls förstå hur lätt det är för en liten skutt att rymma,
och hur förkrossad hon själv skulle bli om så skedde.
Förresten var det bra nära att Pelle hade fått heta King Kong!
Jag hade kanske tyckt att det var ett litet roligare namn,
men visst,
Pelle är kanske mer passande på en kanin.:)



Saken är den att Snörpan fick just filmen "King Kong" i sitt Happy Meal på Mc Donalds häromsistens,
och fick lov att se den hemma på kvällen.
Ja,jag vet,
den är kanske bitvis litet för mycket för en sjuåring,
men hon insisterade.
När filmen var slut var hon totalt otröstlig och uppriven.
Jag har aldrig sett henne reagera så starkt på en film,
låg och snyftade långt in i sömnen,
och förklarade nästa morgon att hennes kanin skulle döpas till King Kong.

                                     

Själv gick jag litet lägligt och nattade Lilla Hoppsan när det närmade sig slutet av filmen,
då jag bara inte kan med det!
Jag minns så väl när denna den senaste versionen av King Kong kom ut på bio
och sambon till min stora förargelse betalade för att se den!
Jag kände nästan _förakt_ för honom när han kom hem och var alldeles lyrisk över filmen.
"Hur kan jag leva tillsammans med en man
som tycker att en film med jätteapor och dinosaurier är ett mästerverk!?!!"
Tänkte jag ,min snobb.
Som att jag själv är så finkulturell...
Än argare blev jag när han snart kom hem med ett köpt exemplar på dvd.
Visst hade jag hört att detta var en mycket avancerad film,
påkostad till tusen och sedd av rekordmånga biobesökare.
Men ändå.
Jag vet inte hur det gick till riktigt,
när jag plötsligt blev sittandes i soffan,glömsk om både disk och tvätt jag höll på med,
helt uppslukad av detta fantastiska äventyr.
Ja,snart låg jag i soffan och bölade stort,
grät till och med en skvätt i sängen om natten
 och tyckte att det riktigt skar i hjärtat vid blotta tanken på King Kong.
Jätteapan som slogs mot dinosaurier och mot en hel ond mänsklig värld för att rädda sin älskade.
Som dog ,missförstådd och förvirrad för hennes skull.
Åh,ack!:) 

                                           



Så fick jag ju skamset krypa till korset och erkänna mitt misstag
då jag dömde litet för snabbt och förutfattat.
Sambon myser och skrockar ännu åt minnet av det stora och sällsamma ögonblicket.

Men det var ju inte King kong jag såg med honom nu i helgen.
I frdags natt såg vi Will Smith i filmen "I am legend".
Det var en rysare det,
och jag står nu än mer fast i mitt beslut om att aldrig någonsin gå ut med hunden efter mörkrets inbrott.
Det får han sköta själv,när han tvingar mig att se filmer som dessa..:)
Men faktist så var den helt klart sevärd och intressant.
Och Will Smith var mycket duktig i sin roll som ensam människa i världen.
Jag kunde helt klart föreställa mig känslorna han erfor i den fruktanvärda situationen.
Men jag är mycket fundersam över den eventuella del två
som tydligen skall dyka upp med densamme i huvudrollen.
Hur skall det gå till?

Nej,ni.
Nu skall jag gå och röja upp i köket.
Laga mat och krypa tidigt i säng.
Det är jobbigt detta med tider att passa,
efter ett halvår utan några förpliktelser i den vägen.
Jag är ständigt rädd att försova mig,
och ligger alltså vaken sent om nätterna och oroar mig.
"Nu  _måste_  jag somna,annars vaknar jag aldrig i morgon bitti!"
Ungefär.
Men det är väl lika så bra att jag tar det bekymret nu
och förhoppningsvis vänjer mig till min egen skolstart nästa måndag.
Huvaligen.
Hur skall  _det_  gå!!?





Pojkarna har diskat så det står de härliga till.
Lödder och vatten i hela köket.
Priset jag betalar för att få sitta framför datorn ett slag:)