Insnöad
Ja,det är bra nära i alla fall:)
Men jag klagar inte,utan stortrivs.
Visst är det tufft att skotta och ploga två gånger om dagen (minst) men så är det ju så otroligt vackert.
En klasskamrat från Uppsala konstaterade idag, när vi såg ut genom våra fönster på de frusna bergen och sjön, att vi ju befinner oss mitt i ett vykort!
Vi har haft mycket snö bra länge nu,så man borde ju ha vant sig vid det här laget.
Ändå kan jag bli alldeles anfådd av lycka vid åsynen av allt detta vita när jag stiger upp om mornarna.
Och kvällarna ute på gården är nästan magiska.
Vi har ju fått belysning härute som lyser så vackert på de snötyngda träden och allt är så oändligt tyst och stilla.
Så stilla att man lätt kan få för sig att man är alldeles ensam i världen.
(Vi har haft strömavbrott två sena kvällar i rad när det snöat som värst och jag har då lekt med tanken om att världen liksom tagit slut,att vi är ensamma kvar häruppe och helt odrabbade.Obehagligt och knäppt,jag vet,men ändå så tryggt på något vis.Som om inget ont kan nå os här i allt det vackra.)
Jag kan sitta och titta på det här länge länge och känna mig så glad och lyckligt lottad över att få bo så här.
Ja,riktigt mallig blir jag när jag tänker på er alla som är utan snö;)
Kom hit,vetja!
(Fast så lagom roligt är det ju att köra bil nerför berget i snön,att möta timmerbilar och behöva backa tillbaka i snigelfart ,då bakrutan immat igen, en halv kilometer eller så)
Ja,alla är vi glada åt vintern,kanske allra mest hundarna.
De har ju sin fina hundgård att vara i om dagarna när jag är i skolan,och nu har de dessutom värme i kojan.
Ibland kan det vara riktigt svårt att få dem att komma ut ur den, så de verkar verkligen trivas där.
När de väl är ute i det fria är de som galna i snön.Sambon går på två olika utbildningar med dem, och på träningarna sköter de sig bra och är så duktiga,men annars lever de loppan här hemma.
I alla fall Castor,som ger sig av på egen hand mest varenda kväll då sambon tar långpromenaden.
Ibland hämtar då sambon bilen och far runt med den på skogsvägarna tills han hittar hundskrället,
men annars kan man också lungt gå hem och vänta sig få se honom komma flåsandes efter en dryg timme.
Jag undrar så vad det är han pysslar med därute i mörkret i skogen men skoj verkar det ju i alla fall vara.
I skolan råder febril aktivitet.
Vi gör ju vår vanliga tidning som ni föresten kan få beskåda här www.alsta.fhsk.se/ (Klicka er fram till Torps Tidning)
men två gånger om året skall dessutom den stora Västra Kuriren ut, och den är det vi bildjournalistelever som skall producera.
Så till det stora numret har jag verkligen haft fullt upp och mycket roligt.
Bland annat har jag ett eget bildreportage med personporträtt från äldreboenden här i Fränsta.
Jag har fått träffa fantastiska människor och tagit del av deras livsöden.
Jag hoppas att resultatet i tidningen blir bra och kan glädja dem.
I samband med detta har jag också lärt mig en massa nytt om fototeknik och om att arbeta fram bilderna i datorn.
Jag är mycket nöjd och glad åt tillvaron just nu,allt känns så roligt och spännande, även om det visst kan vara nog så stressigt och mycket att göra.
Jag lär mig att priä-pöoritera alla mina göromål,vissa måste helt enkelt stå tillbaka.
Det blir till exempel mindre städning här hemma,men så är vi ju inte hemma särskilt ofta och slipper alltså lida av det.
Dock brukar jag få till några timmar i veckan då jag jobbat hemma och barnen är på skola och dagis då jag kan dra igenom allt riktigt ordntligt,så att det blir lättare att bara plocka undan litet varje dag.
Jag har ju förresten fått förfrågningar om att visa fler bilder här hemifrån,
och det skall jag visst göra efter litet städning.:)
Det får bli litet i taget,då jag har så attnas lite tid att spendera framför datorn.
Här är litet från mitt kök, innan julpynt.
Små detaljer från hallen och Sveriges minsta toalett.I vardagsrummet skymtar dataskåpet från Ikea som jag är mycket nöjd med.
Syster min var ju här med familjen och som vanligt sörjer jag att jag inte tagit fler och bättre bilder på dem alla fyra.
Jag tänker ofta att jag skulle vilja ta riktiga porträttbilder på dem alla tillsammans.
Men det blir liksom inte riktigt tillfälle,det är så mycket annat som tar plats när vi väl träffas.
Papporna var på ett stort lekland med alla barnen en hel dag,så jag och syster hade ordentligt med tid för oss själva,vet inte när vi hade det sist.
Det var roligt också att få bjuda dem på en ordentlig porterstek av älg jag fått av grannfarbrorn och potatis (eller pärer,som vi ju säger här;)) från Lillmörtsjön.
Det var så klart jättejobbigt när det var dags att skiljas,tiden gick alldeles för fort,
men som tur var hade barnen kalas och annat skoj att sysselsätta sig med,så det slapp bli alltför ledsamt för dem i alla
fall.
Mindre lyckat var mitt besök hos frisören.Några veckor senare har jag vant mig en aning,men känner mig ändå så otroligt obekväm i kreationen.
Jag ville visserligen ha slingor,men sade uttryckligen till om att jag inte vill vara randig.
Tyvärr måste vi ändå missförstått varandra,för jag är numer en grävling.
Frisyren kan jag leva med,jag valde ju att kapa lugg igen,vilket jag mycket väl vet brukar kännas fint en månad max,innan det är dags för hårspännen och förbannelser igen.
Men de här mörka slingorna i mitt ljusa hår...Nej det är bara inte jag.
Vet inte riktigt hur jag skall göra med eländet,har ju ingen lust att mörka ner hela kalufsen,det blir så jobbigt med utväxt sedan,men inte kan man väl bleka det heller..?
Ja ,se där får man för att man försöker göra sig till va:)
Nå,avslutningsvis får ni några bilder på trollen,innan jag brakar i säng.
Så klart finns det så mycket mer jag skulle vilja hinna berätta för er och många fler bilder att dela med mig av,
men tiden är som alltid otillräcklig.
Jag önskar verkligen att jag snart kan ha ro och tid att uppdatera här litet oftare.
Jag vill att ni skall veta att jag tänker på er därhemma väldigt mycket.Det hinner jag faktist med.
Jag saknar er och hoppas att ni är glada och lyckliga.
Och att ni saknar mig med,en smula...:)
Stora kramar till er!!!
Snörpan har varit febrig och krasslig och fått hänga med mig i skolan.Efter några dagar var det inte så roligt längre,särskilt tråkigt var det att sitta på hemmet och filosofera med två 90-åriga farbröder....:)
Men jag klagar inte,utan stortrivs.
Visst är det tufft att skotta och ploga två gånger om dagen (minst) men så är det ju så otroligt vackert.
En klasskamrat från Uppsala konstaterade idag, när vi såg ut genom våra fönster på de frusna bergen och sjön, att vi ju befinner oss mitt i ett vykort!
Vi har haft mycket snö bra länge nu,så man borde ju ha vant sig vid det här laget.
Ändå kan jag bli alldeles anfådd av lycka vid åsynen av allt detta vita när jag stiger upp om mornarna.
Och kvällarna ute på gården är nästan magiska.
Vi har ju fått belysning härute som lyser så vackert på de snötyngda träden och allt är så oändligt tyst och stilla.
Så stilla att man lätt kan få för sig att man är alldeles ensam i världen.
(Vi har haft strömavbrott två sena kvällar i rad när det snöat som värst och jag har då lekt med tanken om att världen liksom tagit slut,att vi är ensamma kvar häruppe och helt odrabbade.Obehagligt och knäppt,jag vet,men ändå så tryggt på något vis.Som om inget ont kan nå os här i allt det vackra.)
Jag kan sitta och titta på det här länge länge och känna mig så glad och lyckligt lottad över att få bo så här.
Ja,riktigt mallig blir jag när jag tänker på er alla som är utan snö;)
Kom hit,vetja!
(Fast så lagom roligt är det ju att köra bil nerför berget i snön,att möta timmerbilar och behöva backa tillbaka i snigelfart ,då bakrutan immat igen, en halv kilometer eller så)
Ja,alla är vi glada åt vintern,kanske allra mest hundarna.
De har ju sin fina hundgård att vara i om dagarna när jag är i skolan,och nu har de dessutom värme i kojan.
Ibland kan det vara riktigt svårt att få dem att komma ut ur den, så de verkar verkligen trivas där.
När de väl är ute i det fria är de som galna i snön.Sambon går på två olika utbildningar med dem, och på träningarna sköter de sig bra och är så duktiga,men annars lever de loppan här hemma.
I alla fall Castor,som ger sig av på egen hand mest varenda kväll då sambon tar långpromenaden.
Ibland hämtar då sambon bilen och far runt med den på skogsvägarna tills han hittar hundskrället,
men annars kan man också lungt gå hem och vänta sig få se honom komma flåsandes efter en dryg timme.
Jag undrar så vad det är han pysslar med därute i mörkret i skogen men skoj verkar det ju i alla fall vara.
I skolan råder febril aktivitet.
Vi gör ju vår vanliga tidning som ni föresten kan få beskåda här www.alsta.fhsk.se/ (Klicka er fram till Torps Tidning)
men två gånger om året skall dessutom den stora Västra Kuriren ut, och den är det vi bildjournalistelever som skall producera.
Så till det stora numret har jag verkligen haft fullt upp och mycket roligt.
Bland annat har jag ett eget bildreportage med personporträtt från äldreboenden här i Fränsta.
Jag har fått träffa fantastiska människor och tagit del av deras livsöden.
Jag hoppas att resultatet i tidningen blir bra och kan glädja dem.
I samband med detta har jag också lärt mig en massa nytt om fototeknik och om att arbeta fram bilderna i datorn.
Jag är mycket nöjd och glad åt tillvaron just nu,allt känns så roligt och spännande, även om det visst kan vara nog så stressigt och mycket att göra.
Jag lär mig att priä-pöoritera alla mina göromål,vissa måste helt enkelt stå tillbaka.
Det blir till exempel mindre städning här hemma,men så är vi ju inte hemma särskilt ofta och slipper alltså lida av det.
Dock brukar jag få till några timmar i veckan då jag jobbat hemma och barnen är på skola och dagis då jag kan dra igenom allt riktigt ordntligt,så att det blir lättare att bara plocka undan litet varje dag.
Jag har ju förresten fått förfrågningar om att visa fler bilder här hemifrån,
och det skall jag visst göra efter litet städning.:)
Det får bli litet i taget,då jag har så attnas lite tid att spendera framför datorn.
Här är litet från mitt kök, innan julpynt.
Små detaljer från hallen och Sveriges minsta toalett.I vardagsrummet skymtar dataskåpet från Ikea som jag är mycket nöjd med.
Syster min var ju här med familjen och som vanligt sörjer jag att jag inte tagit fler och bättre bilder på dem alla fyra.
Jag tänker ofta att jag skulle vilja ta riktiga porträttbilder på dem alla tillsammans.
Men det blir liksom inte riktigt tillfälle,det är så mycket annat som tar plats när vi väl träffas.
Papporna var på ett stort lekland med alla barnen en hel dag,så jag och syster hade ordentligt med tid för oss själva,vet inte när vi hade det sist.
Det var roligt också att få bjuda dem på en ordentlig porterstek av älg jag fått av grannfarbrorn och potatis (eller pärer,som vi ju säger här;)) från Lillmörtsjön.
Det var så klart jättejobbigt när det var dags att skiljas,tiden gick alldeles för fort,
men som tur var hade barnen kalas och annat skoj att sysselsätta sig med,så det slapp bli alltför ledsamt för dem i alla
fall.
Mindre lyckat var mitt besök hos frisören.Några veckor senare har jag vant mig en aning,men känner mig ändå så otroligt obekväm i kreationen.
Jag ville visserligen ha slingor,men sade uttryckligen till om att jag inte vill vara randig.
Tyvärr måste vi ändå missförstått varandra,för jag är numer en grävling.
Frisyren kan jag leva med,jag valde ju att kapa lugg igen,vilket jag mycket väl vet brukar kännas fint en månad max,innan det är dags för hårspännen och förbannelser igen.
Men de här mörka slingorna i mitt ljusa hår...Nej det är bara inte jag.
Vet inte riktigt hur jag skall göra med eländet,har ju ingen lust att mörka ner hela kalufsen,det blir så jobbigt med utväxt sedan,men inte kan man väl bleka det heller..?
Ja ,se där får man för att man försöker göra sig till va:)
Nå,avslutningsvis får ni några bilder på trollen,innan jag brakar i säng.
Så klart finns det så mycket mer jag skulle vilja hinna berätta för er och många fler bilder att dela med mig av,
men tiden är som alltid otillräcklig.
Jag önskar verkligen att jag snart kan ha ro och tid att uppdatera här litet oftare.
Jag vill att ni skall veta att jag tänker på er därhemma väldigt mycket.Det hinner jag faktist med.
Jag saknar er och hoppas att ni är glada och lyckliga.
Och att ni saknar mig med,en smula...:)
Stora kramar till er!!!
Snörpan har varit febrig och krasslig och fått hänga med mig i skolan.Efter några dagar var det inte så roligt längre,särskilt tråkigt var det att sitta på hemmet och filosofera med två 90-åriga farbröder....:)
Kommentarer
Trackback
