SKRIVLUST

Det har varit en tämligen händelselös vecka här.
Inte mycket roligt att rapportera.
Jag har varit ohågad och...
 tja på litet risigt humör kan man väl säga.

Tycker att  de stora ungarna bara bråkar och tjafsar jämt och ständigt.
Hittar på rackartyg och ställer till det.
Att den lilla är sjukt klängig och grinig.
Och att jag och sambon är som ihopklistrade och knappt har en tanke för oss själva.

Ja,det är väl helt enkelt så att jag skulle behöva litet tid för mig själv.
Skulle behöva sitta på toaletten i fred med dörren stängd utan att någon bankar på
eller hänger i dörrhandtaget.
Skulle behöva sitta vid ett bord och äta en måltid utan att behöva torka utspilld mjölk
eller se till att ungarna äter som de skall.


Egentligen har väl de flesta småbarnsföräldrar starka behov av litet egentid eller ensamhet ibland,
de saknar den och längtar till den just för att de så sällan får njuta av den.
Men jag tror att jag personligen har ett mycket större behov av den än andra.
Jag är en sådan som skulle klara ett år i isoleringscell galant
(morbid tanke,jag vet)
en som som skulle kunna bo i väglöst land uppe på någon tundra långt bort från ära och redighet.
Som skulle vara alldeles ifred med mig själv och ändå ha fullt upp.


Jag minns så väl en fin liten dokumentär jag såg för många år sedan;
om en kvinna som levde högt upp i norr,
på sina fädners gård,alldeles mol allena.
Några djur hade hon.

Hela inspelningen var så annorlunda och uppriktig;
som om en kamera riggats upp i hennes hem och lämnats där.
Som om ingen reporter fanns bakom kameran för att avbryta hennes vardagliga liv.
Ingen pålagd musik,inget onödigt prat.

Bara spraket från brasan,
hennes lugnande sång vid mjölkningen av korna i den mörka ladugården,
hennes ord till katten i  knät,
vinden som ven kring knutarna.
 Och hon donade på i sin vardag som alltid förr.
Skidade omkring och snarade ripor,
fiskade lax i forsarna,
tvättade kläder i kitteln över spisen
satt vid sitt lilla köksbord och såg ut över norrskenet om kvällen.


En alldeles överraskande händelse var när "post-helikoptern" kom flygandes för att släppa ner ett paket till
den här väderbitna lilla gumman,märkt av livet till fjälls.
Det kastades ned till henne från låg höjd,
föraren och gumman vinkade till varann och så for helikoptern vidare.
Och hemma i stugan dukade gumman saligt upp sin beställning;
burkar och flaskor från något hudvårdsföretag typ "yves Rocher" eller "Oriflame".
Hon doftade och smorde och tvättade och gned.
Ja,det var hennes lilla guldkant i vardagen.
Det hon unnade sig.
För ingen annan än sig själv.

Jag blir alldeles tårögd när jag tänker på det.
Hur hon satt  med sin bodylotion där i sin stuga.
Långt, långt från stadens sus och brus,
dess nattklubbar,biogarfer och trafikstockningar.
Långt från krig och svält,kriminalitet,religion och politik.
Som dold för världen.

Jag tror att de flesta skulle tycka att detta var ett torftigt liv.
Att det var ett förfärligt sätt att slösa bort sitt liv på,till och med.
Men jag faschinerades av henne,hänfördes
och avundas henne ibland än i dag.

Men nej,det är inte aktuellt för mig att leva på dylikt sätt,oroa er inte.
Men jag lockas av det.
Längtar ofta till ensamheten,
och blir alldeles knäpp när jag inte får uppleva den.

Jag klarar mig ju inte utan mina ungar,för det första,
men så är jag ju också en ganska social person.
Som tycker mycket om möten med människor,samtal och livsöden.
Jag är ingen inåtvänd,hemlig, eller stängd person.
Tvärtom tenderar jag att öppna mig ,
lämna ut mig själv i tid och otid.
Säga för mycket.

Men jag måste också få ha min ensamhet.
Jag vet att en del vänner blivit sårade eller stötta,
tagit det personligt att jag inte som andra hör av mig regelbundet och fikar och står i.
De har trott att jag inte bryr mig.
Men det gör jag ju,
jag bryr mig och tycker mycket om,
men jag har inte tid,jag måste hinna vara litet ensam också! :)

Nåja,tillbaka till verkligheten,vardagen,veckan som varit.

I måndags var sambon på arbetsintervju i Sundsvall,och det känndes hoppfullt.
Dock får han så klart vänta på svar,och det var fler sökande som skulle intervjuvas...
Medan han var där befann jag mig hos mormor och morfar och proppade i mig pannkakor.
Bröd och kakor,muffins...och ja,ni vill inte veta allt jag åt!

Så här kan det se ut när gammelmorfar agerar lekfarbror.


Igår var det premiäråkning av skridskor för Storsnörp.
Jag for ner till idrottstimmen och hjälpte till att knyta skridskor i långa banor.
Däremot var jag inte så haj på att förklara för min dotter hur man gör när man åker skridskor!
Hur fasen gör man det?!
Hon stapplade runt och var arg,ville absolut inte åka,det var för svååårt!
Men så sade hon ju också om skidåkningen,
och se nu vem som är ute och åker om kvällarna här på Lillmörtis!:)
Och alldeles strax så lossnade det förstås.
När hon vågade släppa loss och släppa efter.

Med hjälp från vänner brukar det gå

Det fikades och grillades korv i solskenet,
sedan for jag hem igen,överflödig som jag var.:)
Drog ut på bilfärden hem,stannade på en vacker utkiksplats och tjyvrökte,
värmde mig i solen och lyssnade på tystnaden.
Försökte få litet ensamhet.

Fikapaus

Så hade Storsnörpan en liten vännina hemma på besök också häromdagen.
Det uppskattades även av Lillnöffe,
och jag kände åter igen det där dåliga samvetet över att han är så ensam.
Ringde genast till kommunen och beställde hem anmälningsblanketter till förskolan.
Tyvärr verkar det som om det kan ta ett tag att få in honom någonstans,
men har vi tur så kan han pulas in,
han skall ju bara gå 15 timmar i veckan i alla fall.

Nej,mycket annat har det inte blivit.
Jag spenderade en hel dag i soffan,stirrandes på tv´n med en telefon i handen,
sägandes;
"Nej,ingen bild...JO NU!! Nej,nu flimmrar det igen.Litet grann kommer det.STOPP!"
Medan vår duktiga hyresvärd klättrade runt på det isiga taket med en antenn i högsta hugg.
Riskerade sitt dyrbara liv för att våra ungar skall kunna titta på Bolibompa.
För så mycket mer än så tittas det inte på tv här hemma.
Jag tänker ofta att jag vill se det och det programmet,men så glöms det bort och missas...
Men nu funkar tv´n i alla fall,
tänk att det skulle vara sådant ståhej att få in en bild häruppe i urskogen!:)

Idag har jag varit med pojkarna på BVC för första gången sedan vi kom hit.
Jag hade ju så heligt lovat min förra BVC-tant att genast gå och väga Lilla Hoppsan när vi kom fram till Fränsta.
Eftersom han ju planat litet i sin vikt och gått upp mindre än vad de önskat.
Ja,han höll ju praktiskt taget på att svälta ihjäl,stackarn!
Och ja,han hade nog lagt sig på en ny liten kurva,straxt under den som han haft sedan födelsen,
men det var tydligen fullt godkänt i alla fall.
Barnmorskan var väldigt rar,och det känndes bra att få litet beröm för sina guldklimpar : )
(som jag ju har god lust att rymma ifrån en stund,ibland!)

Nej,särskilt undernärd verkar han ju inte vara,mitt svartögda lilla troll.

Innan jag for ner hade jag suttit här framför datorn ett bra tag och knåpat på en lååång text .
Jag såg att grannarna fick besök av elbolaget som antagligen skulle dit och fixa något,
och alldeles snart går strömmen i hela huset!
AAAARG! Blev jag då.
Och det är inte så ofta som jag blir det.
Men nu hade jag mycket stor lust att springa ut och ha ihjäl karln från elbolaget med mina egna bara händer!!

Ja,jag vet faktist inte vad som tog åt mig,jag blev verkligen VANSINNIG!
Skall det vara så svårt att åtminstone underrätta mig om att strömmen snart stängs av en liten stund!?
Tänk om jag hade fått chansen att spara det jag skrivit innan allt bara dog,
och ansträngningarna jag gjort  de senaste två timmarna i mitt liv inte hade varit förgäves!
Så vad tror ni att jag gjorde?
Jo,jag gick ut och hejdade karl´n när han for förbi på väg tillbaka från elskåpet,
vinkade in honom och frågade genom det nerrullade fönstret om det var han som slagit av strömmen även i mitt hus?
Joo,det var det ju.
"Jahapp.....och när sätts den på igen?"
"Tja,om en tio minuter eller så."
"Okej."
Så satte jag mig på trappen och rökte argt för mig själv.
För Gud förbjude att jag som är ett enda stort under av mesighet skulle läsa lusen av någon,
skapa någon sorts konflikt,
eller ens i de enklaste ordalag ge uttryck för min besvikelse.
Nej,av någon anledning så har jag det inte i mig,
och det retar mig enormt.
Och jag undrar verkligen var all den ilskan tar vägen.
Den där vitglödande ILSKAN som nästan kvävde mig nyss,
vart tog den plötsligt vägen,hur kan den bara försvinna utan att jag själv släppt ut den?
Konstigt,mycket konstigt.

Tänk om man kunde få bli Hulken någon gång!




Aja,jag har i alla fall tröst shoppat litet via nätet.
Passat på där jag haft rabatter att utnyttja.
Och se! Kläder till mamman! Inte till barnen.
Ja,bara de superfina skinnjackorna på hm för 98 kronor då!

Nej,det var väl allt för idag.
Ser fram emot en skotertur i kväll,sambon fick åka bra länge igår,minsann.
Annars blir det väl till att ligga och läsa med en påse popcorn om man har tur.

Over and out!