SKRIVLUST

Härligt!




Vi brukar egentligen inte fira eller bry oss särskilt om denna kommersiella "högtid".
Sambon köper en ros och barnen får kanske en godbit till efterrätt.
Mormor brukar skicka ett varsitt paket till dem,innehållandes någon fin liten detalj och chokladbit.
Kanske,kanske att jag anstränger mig litet extra med middagen.

Per automatik tycker jag att det är löjligt och litet sorgligt att vi måste ha en speciell dag om året inplanerad för att fira vår kärlek till våra närstående.
Tycker att varenda människa borde kunna visa sin uppskattning litet oftare än så och framför allt mer spontant.

Men tänker jag efter så har jag väl blivit mer liberal med den saken genom åren.
Varför inte?
Säkert finns det många män och kvinnor som anstränger sig till sitt yttersta för att försäkra sin kärlek  just denna dag och skiter fullkommligt i det årets andra dagar.
För deras förhållande och respektive är ju denna dag sannerligen ett ovanligt avbrott i vardagen,
något utöver det vanliga.
Och det måste man ju verkligen unna dem!
Jag har litet svårt att förstå hur det kan komma sig att de anstränger sig just detta datum,bara.
Hur kommer det sig att de lydigt tagit fasta på denna kalenderdag?

Tja,säkert blir de påverkade av den allmäna uppståndelsen kring det hela.
Tidningarnas skriverier och generösa tips i ämnet,
butikernas erbjudanden
 och framförallt  kanske utav sin egen vilja att tillfredsställa sin partner.
Göra honom/henne glad.
Vara storsint och romantisk,bjuda till och spöka ut sig.
Dags att döva det dåliga samvetet,kanske?
"Jag må vara en oromantisk drummel,men på Alla hjärtans dag köper jag i alla fall en blomma!"

Typ...
Äh,vad faen vet jag!
Folk gör väl vad de vill,
men kanske behövs det verkligen en extra dag om året utsedd just för medkänsla och kärlek.
Världen över.

Även i skolan uppmärksammas ju denna dag nuförtiden.
(Kanske är jag litet som jag är för att detta är ett ganska nytt påhitt för mig.
Det var nog först i högstadiet som detta datum blev intrnationellt erkänt som en "kärleksdag",
innan dess fanns inte detta jippo i Sverige)
I morse fick jag veta att jag hade en otroligt vacker Alla hjärtans dag -gåva att vänta när Storsnörp kommer hem från skolan i dag.
Och jag förärades även en mindre present vid frukosten;
en fin karta över skogen utanför och därtill en papperskompass fastnålad,
om jag eventuellt skulle komma vilse!
Det ni!
Det blir spännande att se vad hon hittat på,min stora lilla tjej...:)

Jag säger det igen;
så duktig och fin!
Igår var hon minsann en jäkel på att skida i Lilla Vasaloppet.
I storm och kyla och allt!

Hade varit en perfekt dag för skidåkning om det inte vore för stormen.Plusgrader och sol var det ju annars.

Jag och småkillarna for ner till skolan med hennes skidor,
lagom för att möta upp dem ute och tillsammans med klassen promenera till idrottsplatsen en bit bort.
Det var en ganska ordentlig promenad bara det,
i alla fall för LillNöffe som pinnade på,stolt och nöjd mellan storasyster och hennes vänner.
(Innan vi gick hade han minsann fått vara med och åka stjärtlapp i isbacken på skolgården,då levde han upp,
må ni tro..Och fick mig att nästan helt bestämma mig för att sätta honom på dagis.
Så kul som han har med andra barn,han behöver det nog i alla fall.Åtminstone tre dagar i veckan..)
Väl framme vid idrottsplanen tog det sin lilla tid innan de alla fått på sig skidorna som fraktats dit i en bil,
och uppvärmning skulle avklaras.
Litet problematiskt var det ju med stormen,som blåste omkull en hel del knattar,
eller skjutsade iväg dem som stod på skidor i rätt riktning.

Storsnörpan var arg som ett bi innan de ens ställt upp sig för avfärd och jag tänkte nog att hon säkert skulle
ge upp i spåret och komma gåendes tillbaka.
Det skulle i alla fall jag ha gjort i samma situation,kan jag lova.
Men så for de iväg då,uppdelade i klasser i starten.
Femmorna for först,sedan fyrorna osv.
Förskoleklassen kom iväg sist och jag och de små satte oss väl tillrätta med fika i klubbstugan.


Tänkte att det skulle dröja ett bra tag innan vi kom därifrån.
De skulle åka en kilometer,och ganska snart kom de första barnen i mål.
Den blivande skideliten,
framtidens VM-hopp förstås,
inte ett dugg flåsiga ,tog de en kopp blåbärssoppa och åkte några varv till.
(Ja,så är vi ju i Norrland!)


Här kommer hon i mål!

Men döm om min stora förvåning när jag alldeles straxt ser STORSNÖRPAN komma sprattlandes mot mål.
REDAN?
Jag sprang ut och hejade en liten ramsa innan hon korsade målsnöret och blev omkramad av fröken och lillebror.
Ur hennes klass hade en pojke kommit före,så hon var allstå på andra plats!
Jag vet inte på vilken plats totalt,men helt klart i den delen som tillhör de första!
Men njä,det verkade inte som om det var något speciellt med den saken.
Hon tog sin bulle och sin saft och satte sig i en snödriva för att vänta in kompisarna.



Jag är ju verkligen ingen tävlingsmänniska,
har aldrig varit,alltid avskytt just de momenten inom idrott.
Jag simmade mycket som liten,tävlade och var rätt haj på det dessutom.
Tränade fem dagar i veckanoch missade en hel del annat skoj på grund av simmning.
Fick problem med öronen osv.
Men det var faktist just tävlingarna, som jag ändå oftast vann i min klass,som gjorde att jag lade av.
Jag avskyr det verkligen!
Prestationsångesten,andras förväntningar.
Spänningen och nervositeten innan och missunnsamheten från dåliga förlorare.
Nej,överhuvudtaget ogillar jag sport.


Men självklart var jag mäkta stolt igår.
Ringde runt till släkten och skröt.
Uppmuntrade Storsnörpan att vara glad över sin bedrift.
Kanske jag också får nära en framtidens skidstjärna vid min barm?

Ja det var kul.
Och oväntat.
Ungen som knappt stått på ett par skidor förr.
Det var väl envisheten som gjorde det.
Envisare unge får man ju leta efter.

Till råga på allt ville hon åka ett varv till snart.
Men då sade mamman stopp.
Nu var det min tur att känna mig som en unge;
det var kallt och stormigt och det kliade under fulmössan.
Vägen tillbaka till en varm bil känndes oändlig och jag hade god lust att lägga mig på marken och grina.
Kräva att någon vuxen ordnade upp det hela.

Men bryt ihop och gå vidare,det är bra motto!
Upp på spåret,
grinig bebis i vagnen,
trött storebror får halvsitta på vagnens styre,halvbäras av mamman.
Fort fort tillbaka till bilen (varför,varför ställde jag den inte vid idrottsplatsen?!)
Sedan tillbaka och hämta Mästerskidarn innan hon blåst bort.
Hem till värmen.
Inte sticka snoken utanför dörren mer den dagen.

Idag har stormen bedarrat,
men hela natten har den rasat utanför och oroat hundarna med sina märkliga ljud.

Jag såg film med sambon  i natt.
"Försoning" som jag längtat efter och var nöjd med.
Efter boken av en av mina favoritförfattare Ian Mc Ewan.
Och som jag för en gångs skull tar i rätt ordning;
filmen först,sedan boken.
Så slipper man bli besviken på allt de utelämnat eller att filmatiseringen inte lever upp till ens egna inre bilder.
Men det var verkligen en väldigt vacker film.
Med vacker miljö och filmad på ett konstnärligt sätt.

Jag är inte så överförtjust i Kiera Knightley
jag irriterar mig på att hon alltid skall truta med läpparna och inte håller munnen stängd.
Men hon är bra förövrigt och hennes manlige motspelare var duktig.
Lillasystern var hemskt duktig.
En bra film var det,knep en del i hjärtat.

Så fick jag ett härligt bokpaket från Adlibris också.
Började med "Call me by your name" av Andre Aciman igår,

återkommer med recension.
Hoppas jag,
det har blivit dåligt med sådant nu,trots att jag läst så mycket.

Nu skall vi ut i solen.
Promenera ett tag,sedan blir det nog till att baka någon kaka till dessert.
Det är ju ändå Alla Hjärtans Dag!:)


Hoppas att ni alla får en härlig dag med extra mycket kärlek ,då.
Om inte,så är det ju faktist bara en vanlig dag.
Hypad för att butiker skall sälja extra mycket osv osv.
Faktist.