Idag bjuds det på poesi!
En kär gammal vän i form av en dikt dök upp här i går kväll!
Det var när Storsnörpan plötsligt blev så rädd för mörkret att hon var tvungen att gömma sig under en kudde när jag släckte lampan vid sovdags.
Fastän både jag och Lilla Hoppsan låg brevid,
och fastän strimmor av ljus letade sig in både från dörren mot hallen och från fönstret
och fastän pappa och hans vänners röster hördes nerifrån
så tyckte hon att det var så läskigt och skrämmande detta med att jag släckte lampan.
Detta med mörkret.
Och hur kan man väl förklara för någon att mörkret ju bara döljer det som annars är precis som vanligt.
Att allt är som det just var-när det var tänt
fastän det nu är släckt!
Jag minns själv hur rädd jag var för mörkret i mitt rum som barn.
Hur mina kläder slängda över en stol förvandlades till en varulv
och hur garderobsdörren som stod på glänt möjligtvis skulle kunna flyga upp och blotta en fruktansvärd häxa
och hur något monster säkerligen låg på lur under sängen,
redo att hugga tag i mina fötter om jag skulle våga mig på att fly.
Jag minns att detta var ett stort problem för mig.
Att jag försökte träna bort det,komma på nya trick för att tänka bort mörkret.
Hur jag försökte lura mig själv att jag inte var rädd för det.
Jag minns att jag såg barn på tv´ns barnprogram som minsann inte hade dessa tankar,
hur kompisar runt om kring mig inte tycktes ha några svårigheter att somna i sina egna rum.
Jag avundades dem,och skämdes över att jag helst låg inne hos mamma,tätt tätt intill fastän jag var så stor.
Men däremot minns jag inte hur och när denna rädsla försvann,men det gjorde den ju!
Den växte väl bort förstås,
åtminstone så pass att jag kan sova med lampan släckt.
I en mörk skog,i en mörk stad,på ett mörkt ,för mig okänt ställe,skulle jag inte vara lika lugn.
Men i mitt rum,i min säng,i mitt hem,känner jag mig trygg och rofylld även i mörkret.
Jag tror att den här dikten ingick i mina försök att mota bort rädlan för mörkret.
Jag hittade den i vårt minimala skolbibliotek
och det kan nog till och med ha varit just den som fick mitt intresse för poesi att vakna.
Jag tog den till mig och gjorde den till min egen
och läste den till och med högt i mikrofon inför hela skolans elever med sina respektive föräldrar och släktingar på en skolavslutning,
jag tror att det var fyrans eller femmans.
Och så har den följt mig genom åren,eftersom jag i perioder alltid varit rädd för mörker.
Dock inte just det samma mörker,
kanske snarare mitt eget mörker som jag har inuti,
eller andra människors,eller hela världens mörker!
Ja,mörker förknippas ju med något hotfullt och skrämmande,kanske något ont.
Men vad är det egentligen,detta som vi räds?
Är det inte bara sådant som dolts för oss för stunden,
är det inte en del av oss alla?
Nåväl,jag berättade för Storsnörp hur jag också varit rädd i hennes ålder och försökte taffligt vuxen-förklara hur ofarligt mörkret faktist är.
Och så dök då dikten upp min hjärna,sedan några år tillbaka glömd och gömd,
och jag läste den för Storsnörp.
Var inte rädd för mörkret
ty ljuset vilar där
Vi se ju inga stjärnor där intet mörker är
I ljusa irisringen du bär en mörk pupill
ty mörkt är allt som ljuset
med bävan längtar till
Var inte rädd för mörkret
ty ljuset vilar där
var inte rädd för mörkret
som ljusets hjärta bär
Det var Erik Blomberg som skrev denna på 1920 talet, ja den publicerades åtminstone då,
men det sket Storsnörp högaktningsfullt i!
Hon fortsatte att ligga under kudden och vara rädd för mörkret, tills det blev för svettigt och hon inte orkade bry sig längre.
Då somnade hon.
Ja,jag kanske begär för mycket av en sexåring om jag tror att hon skall uppskatta denna,
men jag hoppas att jag sår ett frö.
Och tilläggas bör ju att jag inte tvingar varken henne eller Lillnöffe att sova i mörka rum,
de har IKEA´s underbara spöklampor tända hos sig hela nätterna,
och Lillnöffe har till och med en tapet med självlysande stjärnor på.
Det är bara när de envisas med att somna i mitt rum,i min säng som de får lov att ta seden dit de kommer och stå ut med mörkret.
Och vad jag minns så hade inte heller jag HELT släckt i mitt rum som liten,
jag hade säkert en sådan där liten knopp man pluggade in i eluttaget a la 80-tal,
men inget ljus var väl tillräckligt starkt för att lysa upp när det var sovdags,tänker jag.
Apropå IKEA så har jag tänkt ta mig dit idag för att reka.
Vi skall ha ett nytt matbord med tillhörande stolar till Lillmörtis,
och jag kanske måste veta på ett ungefär vad..
Jag har ju alltid önskat mig ett gammalt nött och stött slagbord från en auktion eller en loppis,
men eftersom jag nu inte har något sådant så köper jag ett nytt.
Skulle jag snubbla över drömbordet så får jag väl sälja IKEA´s.
Slagbord blir det nog inte,men väl ett bord med iläggsskiva.
Ett som kan rymma både fyra och åtta personer.
Jag har sett ett på webbshopen,
men vill verkligen känna litet på det i verkligheten först.
Till det hade jag tänkt att man kanske skulle slå till med några karmstolar.
Kanske inte så vanligt att ha till köket,men just dessa ser så nätta och bekväma ut,de skulle kunna funka!
De finns i olika färger och även utan tyg,så jag tror på denna.
Jag sörjer min gamla köksoffa som inte får plats i vårt nya liv och skall lämnas kvar,
antingen till Pingstkyrkan eller magasinerad hos pappa.
Fast egentligen är det rätt bökigt med köksoffa,
det är ett jäklande knuffande och puffande på matbordet för att folk skall kunna äta normalt.
Vidare skall vi ha en garderob till mig och sambon och en byrå till pojkarnas rum.
Ja,det är ju tänkt att de så småningom skall dela rum,
att Lilla Hoppsan kanske skall flytta ur vår säng INNAN han fyllt tre.
Men vi får väl se hur det blir med den saken...
Annars är det packning som gäller,jag packar för brinnande livet och hoppas att kartongerna skall räcka.
Barnen är ute i snön och tumlar runt
och sambon skall väl ut med de fyrbenta som också älskar att leka i snön.
Han har för övrigt städat ur och organiserat hela förrådet som jag skrev om i ett tidigare inlägg!
Fastän jag sa att jag skulle göra det!
Det ni!
Man lär så länge man lever,kanske man skall säga.
Här är en bild på min mörkrädda fina tjej,taget för några år sedan förvisso,som får avsluta för idag.
Det var när Storsnörpan plötsligt blev så rädd för mörkret att hon var tvungen att gömma sig under en kudde när jag släckte lampan vid sovdags.
Fastän både jag och Lilla Hoppsan låg brevid,
och fastän strimmor av ljus letade sig in både från dörren mot hallen och från fönstret
och fastän pappa och hans vänners röster hördes nerifrån
så tyckte hon att det var så läskigt och skrämmande detta med att jag släckte lampan.
Detta med mörkret.
Och hur kan man väl förklara för någon att mörkret ju bara döljer det som annars är precis som vanligt.
Att allt är som det just var-när det var tänt
fastän det nu är släckt!
Jag minns själv hur rädd jag var för mörkret i mitt rum som barn.
Hur mina kläder slängda över en stol förvandlades till en varulv
och hur garderobsdörren som stod på glänt möjligtvis skulle kunna flyga upp och blotta en fruktansvärd häxa
och hur något monster säkerligen låg på lur under sängen,
redo att hugga tag i mina fötter om jag skulle våga mig på att fly.
Jag minns att detta var ett stort problem för mig.
Att jag försökte träna bort det,komma på nya trick för att tänka bort mörkret.
Hur jag försökte lura mig själv att jag inte var rädd för det.
Jag minns att jag såg barn på tv´ns barnprogram som minsann inte hade dessa tankar,
hur kompisar runt om kring mig inte tycktes ha några svårigheter att somna i sina egna rum.
Jag avundades dem,och skämdes över att jag helst låg inne hos mamma,tätt tätt intill fastän jag var så stor.
Men däremot minns jag inte hur och när denna rädsla försvann,men det gjorde den ju!
Den växte väl bort förstås,
åtminstone så pass att jag kan sova med lampan släckt.
I en mörk skog,i en mörk stad,på ett mörkt ,för mig okänt ställe,skulle jag inte vara lika lugn.
Men i mitt rum,i min säng,i mitt hem,känner jag mig trygg och rofylld även i mörkret.
Jag tror att den här dikten ingick i mina försök att mota bort rädlan för mörkret.
Jag hittade den i vårt minimala skolbibliotek
och det kan nog till och med ha varit just den som fick mitt intresse för poesi att vakna.
Jag tog den till mig och gjorde den till min egen
och läste den till och med högt i mikrofon inför hela skolans elever med sina respektive föräldrar och släktingar på en skolavslutning,
jag tror att det var fyrans eller femmans.
Och så har den följt mig genom åren,eftersom jag i perioder alltid varit rädd för mörker.
Dock inte just det samma mörker,
kanske snarare mitt eget mörker som jag har inuti,
eller andra människors,eller hela världens mörker!
Ja,mörker förknippas ju med något hotfullt och skrämmande,kanske något ont.
Men vad är det egentligen,detta som vi räds?
Är det inte bara sådant som dolts för oss för stunden,
är det inte en del av oss alla?
Nåväl,jag berättade för Storsnörp hur jag också varit rädd i hennes ålder och försökte taffligt vuxen-förklara hur ofarligt mörkret faktist är.
Och så dök då dikten upp min hjärna,sedan några år tillbaka glömd och gömd,
och jag läste den för Storsnörp.
Var inte rädd för mörkret
ty ljuset vilar där
Vi se ju inga stjärnor där intet mörker är
I ljusa irisringen du bär en mörk pupill
ty mörkt är allt som ljuset
med bävan längtar till
Var inte rädd för mörkret
ty ljuset vilar där
var inte rädd för mörkret
som ljusets hjärta bär
Det var Erik Blomberg som skrev denna på 1920 talet, ja den publicerades åtminstone då,
men det sket Storsnörp högaktningsfullt i!
Hon fortsatte att ligga under kudden och vara rädd för mörkret, tills det blev för svettigt och hon inte orkade bry sig längre.
Då somnade hon.
Ja,jag kanske begär för mycket av en sexåring om jag tror att hon skall uppskatta denna,
men jag hoppas att jag sår ett frö.
Och tilläggas bör ju att jag inte tvingar varken henne eller Lillnöffe att sova i mörka rum,
de har IKEA´s underbara spöklampor tända hos sig hela nätterna,
och Lillnöffe har till och med en tapet med självlysande stjärnor på.
Det är bara när de envisas med att somna i mitt rum,i min säng som de får lov att ta seden dit de kommer och stå ut med mörkret.
Och vad jag minns så hade inte heller jag HELT släckt i mitt rum som liten,
jag hade säkert en sådan där liten knopp man pluggade in i eluttaget a la 80-tal,
men inget ljus var väl tillräckligt starkt för att lysa upp när det var sovdags,tänker jag.
Apropå IKEA så har jag tänkt ta mig dit idag för att reka.
Vi skall ha ett nytt matbord med tillhörande stolar till Lillmörtis,
och jag kanske måste veta på ett ungefär vad..
Jag har ju alltid önskat mig ett gammalt nött och stött slagbord från en auktion eller en loppis,
men eftersom jag nu inte har något sådant så köper jag ett nytt.
Skulle jag snubbla över drömbordet så får jag väl sälja IKEA´s.
Slagbord blir det nog inte,men väl ett bord med iläggsskiva.
Ett som kan rymma både fyra och åtta personer.
Jag har sett ett på webbshopen,
men vill verkligen känna litet på det i verkligheten först.
Till det hade jag tänkt att man kanske skulle slå till med några karmstolar.
Kanske inte så vanligt att ha till köket,men just dessa ser så nätta och bekväma ut,de skulle kunna funka!
De finns i olika färger och även utan tyg,så jag tror på denna.
Jag sörjer min gamla köksoffa som inte får plats i vårt nya liv och skall lämnas kvar,
antingen till Pingstkyrkan eller magasinerad hos pappa.
Fast egentligen är det rätt bökigt med köksoffa,
det är ett jäklande knuffande och puffande på matbordet för att folk skall kunna äta normalt.
Vidare skall vi ha en garderob till mig och sambon och en byrå till pojkarnas rum.
Ja,det är ju tänkt att de så småningom skall dela rum,
att Lilla Hoppsan kanske skall flytta ur vår säng INNAN han fyllt tre.
Men vi får väl se hur det blir med den saken...
Annars är det packning som gäller,jag packar för brinnande livet och hoppas att kartongerna skall räcka.
Barnen är ute i snön och tumlar runt
och sambon skall väl ut med de fyrbenta som också älskar att leka i snön.
Han har för övrigt städat ur och organiserat hela förrådet som jag skrev om i ett tidigare inlägg!
Fastän jag sa att jag skulle göra det!
Det ni!
Man lär så länge man lever,kanske man skall säga.
Här är en bild på min mörkrädda fina tjej,taget för några år sedan förvisso,som får avsluta för idag.
Kommentarer
Trackback
