SKRIVLUST

Vägen upp till Lillmörtsjön.

Och jag har fasen aldrig tid att skriva!
Fastän jag nu mer än någonsin känner behovet av att göra det.

Det står fortfarande flyttkartonger i mängder i källaren.

De fodrar att bli uppackade,sakerna inuti vill ha tillbaka sin plats i familjen.

Det stora härliga skafferiet är ostädat och totalt kaotiskt,det är näst intill omöjligt att hitta något där inne.

I köksskåpen står porslinet som klarade flytten huller som buller.
En del möbler är helt ologiskt placerade och ovana i sin nya miljö...

Det tar litet tid detta med att flytta.
Detta att stuva ner alla sina ägodelar,
ja hela sig själv och sitt liv,
i kartonger och flytta dem tvärs över landet.

Men det börjar ge sig litet nu.
Framför allt så har Storsnörpan kommit in i sin vardag på ett jättefint sätt,
och trivs över all förväntan i skolan.
Som jag ju trott fick hon genast många nya vänner,
jätte fina och söta små vänner,som välkomnade henne så hjärtligt och som hade längtat efter att hon skulle dyka upp! =)
Blev bjuden på kalas första veckan vi var här
och är så jättenöjd med att få åka taxi till och från skolan varje dag.
Första dagen var jag med henne i klassen,men redan dagen efter ville hon åka själv,
ville vara ensam med kompisarna.
Häromdagen följde hon med en flicka hem efter skolan,åt middag och lekte och hämtades upp av mig på kvällen.
Så ja,det verkar börja bra!

Nog är det mysigt detta med skolskjutsen.
Den kommer strax före åtta på morgonen och hämtar Storsnörpan först
och sedan åker den en tur för att hämta andra barn som bor en bit bort från skolan.
Vi brukar smyga upp jag och min stora fina tjej och sitta i köket med ett litet ljus och äta frukost.
Se på solen som sakta klättrar upp bakom trädtopparna och bergen
och väcker hela världen,
gör dagen vacker och glad.
Så ser vi taxin komma nere i backen och då stiger hon bara ut på gården och hoppar in!
Oftast går jag tillbaka till sängen en stund och snusar på Lilla Hoppsan,
eller så stökar jag litet här i vårt fina nya hem.

Om jag bara hade en vettig kamera skulle jag ge den här stunden rättvisa.Så här färglöst är soluppgången inte i verkligheten.

Men det allra lyxigaste ändå måste nog vara skolan.
Med Idrott på tisdagar,
BAD på onsdagar (VARJE onsdag!!)
bibliotek  eller musik och instrument på torsdag
och skidåkning eller utflykt med matsäck eller grillning på fredag.
Så många aktiviteter,
och längre skoldag,dessutom, "så att vi får lära oss ÄNNU mer,mamma"-som Snörpan sa.:)
I stället för att plussa på och betala för några extra fritidstimmar som vi gjorde i gamla skolan,
så är själva skolverksamheten lika lång,alltså 8.30-13.30.
Här har de fått prova på matematik,
vilket tydligen roar min dotter,men det vete fåglarna vem hon fått det intresset av...

Framför allt är här färre barn och fler pedagoger och verksamheten faller inte när någon av dem är sjukskrivna,
här FÅR man ta in en vikarie,om så bara för några dagar,
och barnen behöver inte bli lidande.
Till skillnad från andra skolan där det var så många barn i klassen att pedagogerna blev alldeles stressade.
Där de knappt hade tid för att se några enskilda barn,det var nog bara en skrikande massa att hålla reda på,ha ha.
Där aktiviterna blev inställda när pedagogerna var borta.

Ja,jag hoppas nu att det håller i sig.
Än så länge är vi ju inne i "smekmånadsfasen" här,allt är nytt och spännade och roligt annorlunda.
Så småningom kommer ju vardagen även här,men den ser nog inte ut som den gjort förut.
Förhoppningsvis kommer jag känna mig mer tillfreds med denna vardag,
trivas mer.


Just nu är här lätt att trivas.
Vi har så mycket härlig snö,med sådant där underbart knarr under skorna när man är ute och går.
(Är inte det ett alldeles fantastiskt läte så säg?)
Sådana där rödrosiga kinder och fina skidspår.
Lillnöffe och jag bygger snögrottor och åker spark.
(Vi har ju världens bästa sparkbacke precis utanför;
inte så brant men lååång,så att man kan åka länge utan att sparka.)
Han fick ju en egen i julklapp av mormor och morfar och den sparken är nog hans käraste ägodel någonsin.
Om han fick skulle han gärna ha den brevid sig i sängen om natten.:)

Kanhända att han får det någon gång,
jag är så orolig att han skall ha långtråkigt här uppe på berget med mig och pappan och Lilla Hoppsan,
att jag gör nästan allt för att muntra upp och aktivera honom.
Kan hända att han blir en smula bortskämd!

Det är svårt det där.
Han tyckte att det var trist att gå till dagis i Märsta även om vi då hade stans bästa och mysigaste,
det var väl kanske inte direkt så att han vantrivdes på själva dagiset,men på slutet ville han till varje pris vara hemma med mig om dagarna och vägrade att gå.
Så jag tänkte mig ju följa hans känsla och låta honom vara med oss,
knyta an ordentligt till sin lillebror och bara vara hemma med mig och gosa.
Har kännt mig så glad för att jag skall  "få"  ha honom hemma med mig så länge.
Det är ju inte så att någon annars tvingar mig att ha honom på dagis 15 timmar i veckan,men det har ändå kännts
som om han har haft behållning av att gå på den verksamheten.
Han gick ju där innan Lilla Hoppsan kom,så det känndes naturligt att han skulle fortsätta.
Men så kan man väl kanske tänka sig att han blev litet avis på den nye,
och visst får han vara med.
Särskilt nu i detta nya och med så mycket kul att göra här,vi som är hemma.


Men så tror jag ändå ibland att han läntar efter lekkamrater.
Han hade ju sin älskade kusin som han var väldigt nära,och så Storsnörps bästis´s lillebror.
Och dem pratar han ju ofta om och saknar mycket,det märks.
Och jag kan då känna att jag slits mellan att tycka att :
*man skall vara glad och ta vara på den korta tiden som man kan vara hemma med sina barn och ha dem nära
och mellan att tycka att:
*barn i den åldern behöver stimulans av andra jämnåriga och även pedagogik som är anpassad för den åldern

Han har ju också tyckt mycket om att gå på dagis...


Så nu fyller jag hans dagar med bullbak och sparkåkning,
spel och kojbygge och fikor hemma hos kusinen med hennes lille bebis och rolige skojfriske man.
Fastän jag ju borde ta itu med en massa annat...

Det är verkligen en hel del att ta itu med här.
Att se på tv går ju tex inte om man inte först skaffar sig digitalbox och parabol.
Sådant som jag inte har en aning om hur det fungerar.
Vårt mobilabonnemang fungerar heller inte här upp på berget,
hit är det bara Telia som når,
så kontantkort har vi varit tvugna att skaffa oss tills vi kan avsluta abomnnemangen på Telenor.
Även hemtelefonen krävde litet extra,
på måndag skall det komma hit någon människa från Telia och...
ja,jag vet faktist ine vad han skall pyssla med...Klättra omkring uppe i telestolparna kanske?
Så har vi också börjat manisk sopsortering,
eftersom sopbilen kommer varannan fredag och en familj med två vuxna och tre barn producerar sopor som skulle behövas hämtas varannan dag,typ.
Jag tycker att jag varit duktig och sopsorterat förr,men detta slår allt.

Som tur är fick vi häromdagen hem ett stort kuvert med fina broschyrer och tidningar och information om vår nya hemkommun.
Vi hälsades välkomna av kommunalrådet och fick med en artikel om oss själva,illustrerade med extremt fula foton av mig och sambon.
(Funderar på om man kan stämma fotografen eller nåt,för att ha tagit en närbild snett underifrån...)
Nåja,det jag skulle komma fram till var att jag fick en hel del tips och info om just sopsortering och om hur man håller sina soptunner lättare.
Det känns faktist väldigt bra att vara en litet större miljövän än förut
och jag ser stort fram mot våren och sommaren då jag skall skaffa mig en ordentlig kompost.
Det skall ni nog få följa med spänning,mina kära läsare:)

Men även om det kräver litet mer ansträngning på vissa sätt att bo som vi nu gör,
med 12 km genom djupaste trollskog och över brusande forsar,
ned till den "stora" asfalterade vägen som leder till Fränsta,vår närmsta ort,
så känner jag mig så till freds med det.
Det är en så obeskrivligt skön och rofylld känsla att komma hem hit efter en dag nere i Sundsvall på affärer och med en massa spring och folk runtomkring mig vart jag än ser.
Det riktigt värmer i magen på mig när vi kommer åkandes på E 14 nerifrån
och ser de stora,tysta ,uråldriga bergen och de djupa skogarna torna upp sig framför oss,
och veta att där;
-där uppe på det där berget bor vi!
Där har vi vårt lilla hem.
Vårt fina lilla 50-tals kök och vårt undangömda sovrum.
Barnens stora lekrum och våra potatislådor i källaren..
Det står och väntar på oss däruppe i skogen,uppe på berget.
Och som jag har längtat dit!

Just denna bild har ju inte jag tagit med min sunk -kamera,och den är tagen i Sollefteå dessutom,men jag snodde den för att visa på ett ungefär hur det kan se ut en morgon när man ser ner för bergen,med dimman och rodnaden..



I Märsta kumde jag ligga i sängen om nätterna och se vårt lilla hus framför mig;
hur det stod där öde och tomt (var det ju inte riktigt eftersom min kusin och hennes man använde det som gästhus)
och hur vinden kanske riste i björkarnas grenar utanför.
Hur regnet kluckade i takrännorna och solen närde de vilvuxna vinbären och rabarberna.
Hur öde den grusade lantvägen slingrade sig bland träden.

Jag förställde mig ofta hur det såg ut just i detta ögonblicket  uppe i Lillmörtsjön,vad som hände.
Antagligen ingenting,förstås,
men jag längtade efter att en dag få sitta i solen,
lutad mot det gula huset med väldigt mycket tak,
och se på just det.
Ingentinget.
Svalor som jagar över himlen,
humlor som surrar slött,
den mjuka svala skuggan mellan de mörka granarna,
ja ,alltets skuggor som växer och blir längre när dagen lider mot sitt slut.

Så här såg "gula huset med mycket tak" ut förra sommaren,kanske förändras det en smula framöver.
Åtminstone kommer färgen att ändras,och det finns  redan vissa planer på en fin veranda..


Jag skulle vilja lägga ut fler bilder,har så många fina att dela med mig av.
Men Internet uppkopplingen är inte ännu riktigt som den skall vara,
så att ladda upp en endaste liten bild tar en halv evighet.
Ni får väl hålla till godo.

Nästa gång hoppas jag kunna tillföra några roliga "före och efter"-bilder på detta underbara hus.
Vi har ju fått totalt nyrenoverat invändigt utav husets ägare,våra hyresvärdar tillika.

Nu skall alla mina barn i säng,i min säng närmare bestämt,
eftersom sambon är iväg på fotbollsträning och kommer hem sent.
(Ja,han har redan börjat sparka boll.Han gick med i ett division fyra lag redan på vår  fjärde dag här.)

I natt skall det dessutom storma har jag hört,och snö blir det väl som vanligt.
Blir till att skotta i morgon då!

Både jag och Lillnöffe är nyklippta och granna,
jag av en duktig frisörska  nere  på byn och Lillnöffe av sin storasyster som kapade all lugg ner till skalpen......

Tjing!!