SKRIVLUST

blev det i natt.
EN enda blixt och ETT mullrande åskdån.
Det var allt.
Jag som hade längtat och väntat på årets första riktiga oväder.
Och jag tycker nog att det vore väldigt välbehövligt för all vår grönska.

Men idag blåser det istället och är inte så hett som det nu varit några dagar.
Passar mig fint,
då jag kanske får ro att hålla mig inomhus ett slag.
När det är vackert väder vill man ju bara ut,
så här inne har det blivit en aning...stökigt och försummat,kan man väl säga.
Jag måste pyssla med litet tråkigheter som att rensa ur ungarnas byrålådor,
ställa undan vinterkläderna och kanske få någon ordning på lådorna i källaren.

Men allra först snabbuppdaterar jag litet här,
jag vet ju att jag har en viss skyldighet att redovisa mina förehavanden,nu när jag flyttat så långt ifrån er!:)



Castor har lärt sig att simma och är hemskt förtjust i att gräva fram drivved ur sanden.

Helgen har varit solig och varm och vi har latat oss en hel del på stranden.
Där vi också höll på att bli av med en unge,faktist!
Badstället är ju långgrunt förutom på en liten remsa där det plötsligt mellan sandbankarna blir bråddjupt.
Barnen höll sig ordentligt på det grunda hela tiden,
tills föräldrarna för en kort stund gullade litet för mycket med Lilla Hoppsan som låg på en filt och var söt.
Då passade LillNöffe så klart på att ta sig ut på det djupa och hamna under vatten.
Storsnörpan larmade högljutt och försökte dra honom till sig och åtminstone hålla hans huvud över vattenytan.
Men själv hade hon inte heller så lätt att bottna,och rädd var hon väl.



Jag tyckte att jag rörde mig som i slowmotion.
Att jag sprang och sprang över sanden,
ner i vattnet som plötsligt var tjockt och segt som tjära och hindrade mig att röra mig framåt.
Att det dröjde evigheter innan jag kom fram och få tag tag i mitt barn.
Under hela tiden jag sprang ( i verkligheten ca 10 sekunder) kämpade han för att få luft,
men åkte gång på gång ner helt under vattnet.
När jag väl fick upp honom på axeln kräktes han kaskader och klamrade sig fast vid mig som en igel.
När vi alla samlat oss på filten visade det sig som tur var att han inte blivit alltför skrämd.
Han förstod visst faran,tror jag,
men vågade i alla fall sig på ännu ett dopp litet senare.
Mest chockad blev nog jag,
som skakade i hela kroppen länge efteråt
och som såg hans fäktande armar och ljusa lilla huvud under vatten framför mig hela natten.
" Igår drunknade jag!"
berättade han sedan glatt för alla vi träffade dagen efter,
och jag ryser när jag tänker på hur jäkla lätt det är att råka brista i uppmärksamheten.
Hur snabbt ett liv kan tas ifrån oss och förändra hela vår världbild.
"Tänk om jag hade försvunnit från dig,mamma! Då skulle du inte ha någon Lillnöffe längre!"
Konstaterade han när vi skulle sova den kvällen....


Lilla albinon,min.


Mystiskt och spännande med den där mackapären...

Så på nationaldagen blev vi hämtade i Snörpans stora skoltaxi till våra nyfunna vänners jättemysiga sommarstuga.
Där var det sjötomt så det förslog,men ca två meter gräsremsa mellan verandan och stranden!
Självklart fanns där ett ordentligt stängsel och en hel del flytvästar att ha på om barnen skulle vistas på bryggan.
Vilket de ju så klart skulle,till varje pris.



Det var en riktigt härlig dag,
med en skön promenad till ett fint litet rastställe vid ett vattenkraftverk,där vi grillade korv.
Med en uppskattad båttur på den vackra sjön.
Med otroligt god mat
och mycket gästvänligt värdfolk som envisades med att bjuda på precis allt!
Barnen hade litet svårt att komma till ro i soffan
 och skulle bara fortsätta leken trots trötthet och en smula grin på kvällen.
Så vi bröt upp en aning tidigare än vad vi kanske egentligen hade velat,
och blev då hämtade i samma bil,
avvinkade och skjutsade hem till dörren!
Barnen somnade så klart i bilen hem,men jag och sambon satt uppe ett tag och filosoferade.

Nästa dag kände jag mig ungefär så som Snörpan såg ut,
när jag vaknade klockan halv åtta för att gå till stallet:



I helgen hade jag också en traumatisk upplevelse
med ett par små fåglar som fallit ur sitt bo under vårt tak.
Jag hittade dem en kväll då jag var ute för att vattna,där de låg och flämtade och pep.
Omöjligt att hjälpa dem,var det ju förstås,
och det allra barmhärtigaste hade ju varit att ta kål på dem direkt,
vilket ingen av oss kunde.
I flera dagar nu har jag sett de där små liven framför mig,
där vi lade dem på sophögen och säkerligen räven eller katten eller någon hök tog dem.
Så här är ju naturens lag,
det är ju inget ovanligt att fåglar får för många ungar och tvingar några ur boet innan de är redo att flyga,
eller att de själva råkar trilla ut.
I naturen och för all del världen i helhet utspelar sig ju många tragedier,
och det är ju bara att vänja sig.
Men det kändes bra tungt och fruktansvärt sorgligt,det där....

Nej hörrni,nu måste jag rappa på här!
Jag skall hämta upp Snörpan på skolan och ta med henne till tandläkaren på rutinkoll.
Det blir nog tandställning för henne i framtiden.
Hennes ena nya tand växer upp helt snett i nederkäken,
men kanske kommer den tillrätta av sig själv,vad vet jag.

Nästa gång jag bloggar skall jag visa er min fina trädgård!
Det ni !:)