SKRIVLUST

Med inlägg alltså.
Annars är allt bara bra,
men jag har inte riktigt tid och ro att skriva så mycket som jag vill.
Jag är ju van att vara alldels sysslolös om dagarna..he he
och nu har vi ju besök och en del inplanerade aktiviteter -
jag blir  ju som alldeles uppjagad !: )


Många vackra tulpaner har jag fått i påsk.

Påskhelgen med pappa och styvmor  ( åh,vad stelt det låter)
var jättemysig och lyckad.
Med mycket sol och snö.
Pappa och sambon åkte förstås en hel del skoter
och så fick vi en del fixat och lagat här hemma.

Pappa hade köpt en massa verktyg till oss
och hoppas väl kanske än idag att det skall bli en handy-man av sambon också, i sinom tid.
Det tror jag han kan vänta länge på,i sådana fall:)
Men vi blev väldigt glada och tacksamma och själv tycker jag ju mycket om att "hantverka"
så de kommer ju till nytta.

Men det är väl något som sitter i ryggmärgen på den äldre generationen;
att karlar skall kunna snickra och dona,vare sig de har det som yrke eller ej.
Det är just inte lika viktigt att en kvinna kan det.
I vårt fall så kan jag tycka att det är bra dumt när det förutsätts att det är sambon som skall fixa här hemma när det behövs.
Han är ju kortare än mig och inte såå himla mycket starkare väl...; )
Dessutom är det ju som sagt jag som har intresset.
Jag älskar att arbeta med händerna,att skapa om och nytt.
Jobba fram en förändring.
Och visst,resultatet blir av blandad kvalitet,
det är inte alltid det blir som jag tänkt mig.
Men man lär så länge man lever,inte sant?

Så är det ju så många som tror att det är svårt att tapetsera,måla,kakla,slipa,spackla och allt vad det nu kan vara.
Men det är det ju inte!
Inte krävs det någon osedvanlig armkraft och inte heller någon högre intilligenskvot.
En stor portion tålamod och en del eftertanke bara.
Och så intresset förstås.
Man måste ju också våga.
Våga prova på och inte avskräckas så lätt.

Pappa påbörjade nu arbetet  som skall göras i källaren,
och igår och idag har jag varit ner och fejat så fort tillfälle bjudits.
Vi har spacklat igen stora hål i väggarna och byggt upp vissa partier som skavts bort helt.
Så har jag gett trätaket en ordentlig omgång med stålborste och skrapa,
innan jag målat det vitt igen.
Där blir det nog tvunget med minst två strykningar till,men det artar sig ju!
När väggarna och taket väl är klara skall det läggas ett nytt klickgolv också,
så är källaren flott så det förslår.



Här ser man litet utav de superstora hål som fanns i väggen.
Samt ärtiga färger i trapp och på vägg: )



Jag upptäckte just att jag inte har så mycket bilder på min pappa,som jag trott.
Jag letar igenom alla mappar,och inser att jag nog tagit flest med systemkameran.
Inte blev det särskilt många tagna i helgen heller...

Här är ett,
där både pappa och styvmor sitter på skotern.
Det var inte det lättaste att få henne dit ,skall jag säga,hur ledig hon än ser ut!

Litet deppig kände jag mig förstås när de åkte i söndags,
men jag tycker nog att vi fick just en sådan helg vi tänkt oss redan innan vi flyttade;
kvalitetstid,helt enkelt!
I Märsta träffades vi ganska ofta,
i alla fall någon gång i veckan,eftersom pappa fortfarande har kontoret där.
Och min styvmor har tills helt nyligen arbetat på fritids på Storsnörps skola.
Men det blev oftast så väldigt korta stunder vi sågs,
en snabbfika innan de for den långa vägen hem till Roslagen igen.
Så vi sade ju oss just det;
att när jag flyttar längre bort så krävs det ju att man sover över hos varandra och stannar längre ,
får mer tid för varandra.
Och jag hoppas ju förstås att de kan komma ofta,ofta hit till oss!
De har ju sin fina husbil,och de gillar ju att åka iväg då och då.
Till sommaren skall vi ju förstås bo hos dem också,
jag vill inte avvara somrarna i Södersvik för allt i världen!

Jag har så länge tänkt att skriva en slags....Ode
en kärleksförklaring till min far.
Jag var bra nära att ge honom en på hans 60-årsdag,men modet svek.
Jag vill så gärna visa honom all min uppskattning inför allt han gett mig och gjort för mig.
Sådant som kanske de flesta föräldrar gör för sina barn,
om de kan och har möjlighet,men också så mycket annat.
Visst tar jag hans kärlek och omsorg för given på ett sätt;
jag har ju haft den och känt den i hela mitt liv.
Men jag är också så tacksam för den och vet så väl att det inte är alla förunnat att uppleva något sådant.
Långt ifrån alla har haft det så bra som jag ändå (trots att jag  haft mer  än nog av tråkigheter i mitt liv också)
tycker att jag haft.
Då menar jag inte bara ekonomiskt,
någon sorts "brat" eller rikemansunge kan nog ingen beskylla mig för att vara.
Utan främst har jag upplevt en så total trygghet i min uppväxt.

Min mamma dog ju tidigt,när jag bara var sju,
och självklart påverkade det oss alla.
Jag minns inte allt för mycket av just den tiden -mitt goda minne till trots,
men sammanfattningsvis känner jag att jag haft en lycklig barndom ändå.
Att jag haft fått mycket kärlek,tid och uppmärksamhet.
Jag har kännt att jag spelat roll och att jag blivit lyssnad till och respekterad.
Uppmuntrad att vara den jag är.
Trots att jag och pappa i mångt och mycket varit varandras motsatser
har han ändå kompromissat och åtminstone _ försökt_ att förstå mig.

Det kan inte ha varit alldeles lätt för honom
 när jag blev meddlem i Ung Vänster och demonstrerade på Stockholms gator och torg i tid och otid,
men han betalade utan att grumsa medlemsavgiften och stack till mig en slant inför lägerhelgerna.
Han suckade kanske litet när jag färgade håret blått
och gick omkring till allmän beskådan i klädd brynja och hängslen och hans egna gamla avlagda manchester kavajer,
men han köpte lydigt hem några extra kilon ris ,
som jag färgade blodröda ,
och betalade portot när jag skickade dessa korn till...
Åh,jag tror att det var till frankrikes Jacque Chirac,
som minsann tänkte provspränga sina atombomber och kärnvapen  på en ö någonstans i asien....
där folket försörjdes av sin risodling som då skulle gå förlorad...
Eller ja,jag minns faktist inte,
om jag skall vara ärlig,
 alla tokiga upptåg som jag gett mig in på under mina uppväxtår.
 Upptåg som han ändå med ,vad jag tror,  ett visst litet mått av stolthet accepterat och kanske till och med uppskattat!

Ja,jag tror verkligen att han trots att han inte samtyckt,
ändå uppskattat att jag åtminstone engagerat mig (nå,nu har jag inte uträttat några stordåd i politikens namn,precis)
uppskattat att jag åtminstone haft en åsikt och en strävan.
Jag tror att han _måste_ ha uppskattat detta,eftersom det ändå är han som instiftat det i mig någon gång.


Här trivs han,min pappa,
på havet i sin båt.
Just på bilden med Storsnörp i famn.

Precis som jag minns min farmors ord
(jag minns så många,hennes  roliga små ordspråk som  exempelvis  " Det löser sig,sade han som sket i vasken" och "Kors sade hon som satte sig på lien", och för att inte glömma  "Nu skall vi se, sade blinda Lotta till döva Malin" och "Jag undrar,sade  flundran ,om gäddan är en fisk")
om att det alltid finns någon som har det värre.
Så minns jag tydligt att pappa alltid påstod att  "Du kan allt,bara du vill".
Det irriterade mig mycket att han sa så, tidvis tyckte jag  väl att hela världen var emot mig .
Och jag kan inte påstå att han lyckats i sitt försök att sporra mig till gränslös framgång. ; )
Faktum är att jag har en viss fallenhet för att alltid tro det värsta
 och inte riktigt våga eller orka ta för mig som jag borde av saker och ting.
Men jag blir ändå rörd av hans ord,
jag känner ändå att jag säkert fått mer ryggrad än andra av att få detta påpekat för mig närhelst jag misströstat.
Om inte annat har jag lärt mig att lyckan ligger i mina egna händer
och att man måste kämpa litet för att få det man vill.

Och är inte det just precis vad du skulle vilja säga ditt barn?
Är det inte just det man vill att ens barn skall eftersträva i livet?
Att  "man kan allt bara man vill "!

Så många gånger har jag undrat hur fasen han gjort för att få mig att alltid tänka något så när logiskt och nyttigt?!
Hur faen fick han mig att bli en något så när hyfsad människa?
För när jag tänker på alla fallgropar jag varit nära att falla ned i,
hur många dåliga vägar som livet hade kunnat leda mig in på,så blir jag alldeles orolig;
hur skall jag få hans barnbarn att hamna rätt?!
Hur gör man , rent  _praktiskt_  för att  barnen skall undvika detta?

Jag älskar ju mina barn och vill dem allt det bästa i livet (som intjatat bekant)
men hur ger man dem deras självkänsla och trygghet?
För än i dag,i vuxen ålder,
kan jag så tydligt känna,
jag vet att jag är trygg med min pappa.
Att jag kan säga honom nästan vad som helst,vända mig till honom för tröst och fristad.
Om jag så vore en mördare eller  en alldeles förtappad människa,
skulle han fortsätta att älska mig,känns det som!
Och det är just den vetskapen som får mig att vara så trygg.

Just den vetskapen har hållt mig ifrån så mycket dumt ;
att min pappa minsann skall ha en bra anledning att älska mig!
Han skall inte slösa sin kärlek och ansträgning förgäves,kasta pärlor för svinen..
Hans kärlek har räddat mig så många gånger,skall ni veta.

Jag skrev just några rader om den ekonomiska delen,
den ovärderliga hjälpen jag fått av honom,
men beslöt mig för att radera den.
Den biten är absolut inte att förringa,men är ändå aningen mer privat.
( som om det jag hitills skrivit inte så vore,ha ha!)
Dock önskar jag innerligt att  jag i framtiden kommer att kunna erbjuda detsamma för mina barn;
hjälp där det behövs och en aning materialistisk glädje!


Lägg väl märke till dansbanan,
hundlokorna ,båtnyckeln med kork  i hans ficka och  den grönskande sommaren i bakgrunden.

För att sammanfatta det som trots allt kanske blev en smärre kärleksförklaring till min far ändå
vill jag skriva
att han är en den viktigaste personen i mitt liv!
Nej,det är så svårt att säga så;
mina barn och deras far , min syster och all min släkt kan jag inte tänka mindre om!
Men tanken på att leva utan min pappa får mig att ..
Nej,jag kan inte tänka den tanken fullt ut,den är alldeles för fruktansvärd!
Jag vore verkligen förlorad  utan honom!

Trots att jag nu borde betecknas som vuxen,
med min egen familj och mina egna stadiga ben att stå på,
så behöver jag honom för min överlevnad.
Jag kan inte se att jag en dag kommer att klara mig på egen hand.



Och ja,visst finns det fläckar på den allsmäktige solen,
visst finns det sidor hon min älskade far som jag mindre föredrar,
självklart har vi våra duster och dispyter,konstigt vore det väl annars,
men han är ändå min evige hjälte.


Om det också skall skrivas om min styvmor  så blir det om möjligt ännu mer personligare.
Nu har jag ju inte många läsare på denna blogg,
och de som faktist finns är ju nära och bekanta.
Men det gör ju saken nästan svårare;
det är litet svårt att blotta sig,
känner jag nu,trots att jag ändå tyckt att jag varit duktig på det i det riktiga livet också.
Jag tror gärna att jag tillhör den typen av människor som har lätt att visa känslor och dela mina tankar,
men visst,ibland blir det litet väl naket och rättframt!


Jag vet inte vad min styvmor skulle säga om saken,
men jag tycker verkligen att det är en jättefin bild av henne och Storsnörp.

Jag  kan så väl tänka mig in i min styvmors situation nu.
Som vuxen och reflekterande människa kan jag ju se hur jobbigt det måste vara att ta sig ur ett förhållande
eller äktenskap med barn och hela den biten!
Det är minsann inte gjort i en grisblink,
och det måste ju ta musten ur vilken vettig person som helst.
Och att sedan finna kärlek någon annanstans kan ju tyckas omöjligt.
Att så komma in i en familj,
med ett visst dåligt samvete för sina egna barn,
med två små tjejer som sörjer sin döda mamma,
det måste vara i det tuffaste laget.
Att inte på något sätt  vilja göra anspråk på den dödas plats,
men ändå vara en förälder att räkna med.
Nej ,jag vet inte om jag skulle klara biffen! ; )
Men jag vill  att hon skall veta hur mycket jag uppskattar henne med.
Hur mina barn älskar sin mormor och längtar efter henne nu när vi bor så långt bort.

Jag skriver inte mer i ämnet nu,
hoppas att jag kan förmedla mina känslor ändå,
och skäms över min rättframhet.

Ja,det är svårt helt enkelt.
Svårt att vara helt igenom ärlig (om man nu måste vara det!)
Svårare än jag trott att  dela med sig av mina känslor,
även om jag ju tror att jag behöver och vill det .

Men här finns alltså en stor maffig,
skall jag säga _biff_?  :) att bita i,
så enjoy.


Nå,nu får det vara nog med känsloyttringar!

Jag hann inte sörja mina föräldrar  länge innan nästa gäng besökare kom innanför dörren! : )
Nu är våra granntjejer från Rymdgatan på besök.
Två underbara små tjejer som man ofta tror är stora.
De är äldre än våra,men passar så bra ihop med dem ändå,
och de är ju min stora hjälp i afton,så att jag kan skriva detta inlägg.:)



De stannar till slutet av veckan,
och avslutar också vår planerade gästlista.
Nu har vi inget mer besök att se fram emot!!
(Jag hoppas ju på snabbvisit från Syster Yster och en vän nästa månad,men inget är bokat)

Vi har firat Lilla Hoppsans namnsdag med tårta och skoj,
och jag har förärats en rundvandring
på ett helt fantastiskt konstmuseum i Storsnörps rum,som jag får återkomma om senare.



Åh,för en gångs skull finns det en hel del att skriva om,men jag har verkligen inte tid!
Just nu spelas "Hairspray" för fulla muggar här hemma,
för vilken gång i ordningen vet jag inte!
Tjejerna älskar den,och Storsnörp kan alla sånger utantill (överdriver en del)
och jag själv tycker att den blir bättre och bättre för varje gång jag ser den!

Känner mig djupt besviken på Bästis med man som inte uppskattade den som jag gjort ;)
Kan hända har jag blåst upp den en aning för hårt,
filmer och böcker blir ju ofta rätt platta när de upphaussas för mycket.
Men,du Milde,
vad jag gillar det där med stora snurrande kjolar,
snäva små kostymer,
och John Travolta i damkläder.
Nej,jag skall sluta upp med att höja den till skyarna,
men se  för Guds skull till att se den nu då!!!

Avslutningsvis kan jag konstatera att det blev fler citationstecken och parenteser än vad det vanligtvis brukar vara här på bloggen.
Och så vill jag helt  "off topic" säga att
apropå att vara vuxen så kom jag just idag på vad som kan ses som det ultimata vuxenbeviset;
att göra sin egen sillsallad!
Att överhuvudtaget tycka om sill är en nivå av vuxenhet,
och att sedan lägga in den i marinad eller vad fanken det nu är,
lagom till påsk eller jul eller midsommar-vilken svensk högtid som helst
är ju bara ett konstaterande.

Tycker jag i alla fall!