SKRIVLUST

Svärmor har åkt pulka

Så,nu är helgen snart slut.
Sambon har just åkt iväg för att lämna svärmor och syskonen vid tåget.
(jag kastar mig genast över min lilla blogg!)
Och jag tycker att det har gått väldigt bra att ha dem här dessa dagar.
Sambons bror är ju tio år,
så han , Storsnörp och Lillnöffe leker bra tillsammans.
Bråkar bra tillsammans också,för all del,
och kan verka nästan som syskon i sina dispyter.

Systern är fjorton och jag blir emellanåt alldeles melankolisk i hennes närvaro.
Minns så tydligt hur det var i den åldern,hur man funderade kring livet och världen.
Kring sig själv.

Undrar ibland hur det kommer sig att jag minns så starkt just den tiden.
Åren mellan fjorton och sjutton,ungefär.

Kanske för att det hände så mycket då;
jag kände och tänkte och upptäckte och ja..
LEVDE så mycket just då.
Jag tror att jag älskade,hatade,grät och skrattade som allra mest under de åren.
De var omtumlande och härliga.
Även om jag ibland var deprimerad och olycklig,
rastlös ,otålig och uttråkad,just DÅ,
så kan jag idag sakna de känslorna.
De känslorna hörde liksom till.Var obligatoriska.


Och vad jag kan sakna den tiden.
Tiden då hela livet ,
och för all del hela värlen,
 låg för mina fötter och jag knappt kunde bärga mig tills jag fick kliva ut i alltihop.
Jag skulle till Paris och plugga konst på ett rökigt café.
Till Athen och studera filosofi i en takvåning med duvslag.
Skumpa runt i Afrika i en gammal bokbuss och lära barn att läsa.


Skulle stuffa på jazzclub i New York också

Jag kan också känna någon sorts ömhet ibland.
För mig själv,den jag var.
Jag liksom ler sorgset och medlidande mot mig själv som fjortonåring.
Skulle vilja krama om mig själv,som den jag var då.
Lilla tramsa,vart tog hon vägen?
Se så livet ser ut idag,så det blev.
Inte alls på långa vägar som jag så bergsäkert bestämt då.
Så totalt i motsats till det jag önskat mig som tonåring.
Men ändå så bra och lyckligt.

Tänk hur en människa fortsätter att växa och förändras i hela sitt liv!
Hur hon knatar på livets stig som slingrar hit och dit och tar henne till nya platser.
Tänk att jag ännu är femton år så jättestarkt i mitt hjärta,
och ändå också tjugo,sju och till och med åttifem ibland!


Ibland känner man sig bra sliten,ändå.

Som min gode gamle vän "Dunderklumpen" så klokt uttryckte sig i min absoluta favoritfilm som barn;
"Jag är alla de människor jag någonsin har varit.Jag bär dem med mig hela livet."
Elller,ja,
något sådant säger han i alla fall till Lilldockan ,på sjungande norrländska....
Och så väl det stämmer.
Man har ju  så många olika faser i sitt liv, att gå igenom,
och även om de vävs samman och bildar en hel person,så kan de skilja sig så mycket från varandra.
Men de formar.
Och de är ju jag.


Ja,jag är också less på den där förskräckliga mössan,men jaghar inte kommit mig för att skaffa mig en ny.

Ja,just nu är jag ju i mammafasen i  mitt liv.
Småbarnsmammastadiet skall jag ju säga,
mamma kommer jag ju alltid att vara ,sedan Storsnörp föddes.
Och det är ju en krävande och mer uppoffrande del av livet.
Den kräver ju mer eftersom jag har mitt ansvar att förvalta.
Eftersom jag har all denna osjälviska kärlek att ösa på någon annan än mig själv.
Jag har absolut ingenting emot detta;
jag älskar dessa uppoffringar,
älskar att vara mamma till mina barn.


Älskade geggunge.

Och jag vet att jag kommer att sakna denna tid så ofattbart mycket när denna "fas" är över.
Jag kommer att sörja att jag aldrig mer skall vara gravid och föda barn,
med allt vad det innebär.
(Illamående,trötthet,nervositet,ryggont och skräck inför förlossningen,samt den överjordiska lyckan att få träffa det nya lilla liv jag burit inom mig så länge!)

Jag kommer att gråta högt över att jag inte skall få ligga i sängen med en varm liten bebis intill,
som snusar så nöjt
och ser djupt in i mina ögon med en så uråldrig och klok och genomskådande blick att det svindlar inom mig,
när han ammar och lägger sin lilla,mjuka hand mot mitt hjärta.

Jag kommer att totalt förtränga allt det som jag idag klagar över och tycker är jobbigt.
Som att storisarna bråkar och den lilla är klängig.

Jag kommer säkert att kämpa emot,när denna fas i mitt liv lider mot sitt slut.
Som tonåring hade jag brått att komma ur fasen,ville vidare och in i vuxenvärlden.
Men det skulle inte förvåna mig om det är just  "mamma" -fasen som passar mig bäst.
Jag var ju bra på att var tonåring,det var jag ju.
En riktigt typisk en.
Men jag kännde mig inte så tillfreds med livet då.
Jag tror inte att jag någonsin kommer att vara lika lycklig som jag är som mamma.



Nå,hur lycklig och uppoffrande jag än må vara,
så har jag ju som sagt ett visst behov att få vara i fred ibland.
Och för att återkomma till dags dato,
för att kravla ur djupet upp till ytan igen,
så har min kära svärmor varit mig mycket behjälplig  med just det behovet,dessa dagar!

Vi har varit på Ikea (surprise!) bara hon och jag,där hon ville köpa oss litet porslin.
Tackar tackar för det!
Nu har vi en hel servis här hemma,i stället för alla udda glas och fat.
Hon har promenerat och vyssat och aktiverat alla mina ungar
och jag har kunnat duscha alldeles ensam!
Hon ville gärna att jag och sambon skulle komma iväg på bio eller något liknande på tu man hand också,
men det är inte så gott om den varan här i krokarna.
Film visas på söndagar och tisdagar här och förresten har ju sambon redan det mesta.



Men idag blev det i alla fall en lång och härlig skotertur.
Vi hade dock ingen picknick med,som vi först planerat,
det var litet för kallt för det.
Men vi for fram över härlig terräng,fotade och utforskade.
Och framförallt så var vi ensamma utan ungar en stund!:)


Vi for till Oxsjön som liggen en mil upp i skogen härifrån.
Mycket vackert ställe,så stilla och tyst.


Vet inte om detta verkligen är en busshållsplats,mitt ute i ingenstans.
Det går ju inga bussar här,kanske är det bara ett älgpass precis vid vägen.


Om jag hade haft en bra kamera hade ni fått se en vidunderlig utsikt.
Jag tänker mig att det är på denna gamla gård mitt ute i vildmarken jag skall sitta och skriva mina memoarer så smånigom.:)
Vilken inspiration det  ger att vara omgiven av sådana här landskap!
Sjöar,berg och skogar,i dag vackert vinterklädda och insvepta i dimma.



Apropå memoarer,romaner,böcker;
jag har läst ut "Hundhuvud"
och gav den morgonen efter en femma i min lilla bok där jag skriver upp vad jag läst under året.

Jag är väldigt snål med femmor och fyror,känner jag,
det skall mycket till för att jag utdelar sådant betyg.
Och när jag väl gjort det så tvekar jag alltid och ångrar mig nästan några dagar senare.
När historien fått blekna en aning så velar jag om betyget,vilket ju är så löjligt.
Vem bryr sig,egentligen?!
Vad gör väl det om jag skulle låta mig svepas med av en bra bok
och sedan när jag landat och gått vidare till nästa,
glömt känslorna jag fått av den första?
Jag sätter härmed betyget direkt efter att jag avslutat läsningen,det är ju då det blir ärligast.


Så nu har jag börjat på "En Herrgårdssägen" skriven av Selma Lagerlöf,som är en av mina absoluta favoritförfattare.
Än har jag inte läst  något av henne jag inte skulle ge en femma.
Men så har jag ju faktist inte läst om "Nils Holgersson" än ,tex, konstigt nog!



Ja, jag rundar av här,
skall sätta mig i soffan och pösa ut ordentligt nu när vi är ensamma igen.
Visst har det fungerat bra,som sagt,med fullt hus,
men man är ju inte helt ledig vid besök.
Men roligt och lyckat har det varit;
med strålande sol,mycket snö,
slalom och skoteråkning och massa gott käk.



Och just ja!
Vi såg ju den nya versionen av "Hairspray"
med bland andra  John Travolta,Michelle Pfeiffer och Chrisopher Walken i huvudrollerna.
Åh,vilken underbart ljuvlig film!
En sådan där som får en att vilja rusa upp ur fåtöljen och brista ut i sång,
en sådan som riktigt griper tag och ruskar om och  får en att le fånigt flera timmar efteråt!
Skynda er att se!!!
Ni bara måste!!
Alla kommer att älska den,jag lovar!




Här är jag riktigt stursk och avslutar med en bild på mig och sambon,
taget på vår lilla skotertur.
Jag tycker att den är rätt fin trots fulmössan på mitt huvud och viss insyn i sambons näsborrar. :)