SKRIVLUST

Sådär ja,nu är det städat och fejat här hemma,må ni tro!
I morgon kommer ju min pappa och styvmor på påsk besök,
och det skall bli så roligt att få visa dem vårt fina lilla hus!

Pappa var ju  med flyttlasset upp när det begav sig,så han har ju sett litet grand,
men det har ju förändrats en hel del sedan dess med.
Åh,vad jag har längtat,
och barnen med,så klart!
"När kommer RIKTIGA mormor och morfar?" Undrar Storsnörpan.
"Vadå för riktiga?" frågar jag
"Ja,alltså de VANLIGA mormor och morfar..."
Ha ha, vi har ju haft många besök av gammelmormor och gammelmorfar på sistone,när vi nu bor så nära.
Kan kanske bli många titlar att hålla reda på :)

Snön fortsätter att falla idag,
och det passar bra då jag lovat pappa skoteråkning och kanske till och med en skidtur?
Lillnöffe planerar sparkåkning och vill gärna visa morfar grannfarbrorns gamla traktor
som han är så stolt över att  få  åka i om morgonen på väg till stallet.
Min fina granne går nämligen upp tidigt,tidigt och tar traktorn till stallet där han matar hästarna.
En timme senare ungefär,
har han plogat färdigt i hela lilla byn och berett min väg för vagnen! : )
Han är så omtänksam och ser till att jag inte skall behöva pulsa i snön dit upp.
Lillnöffe får så klart klämma sig in mellan spakarna om han vill och till och med styra då och då!
Och jag tror förresten säkert att traktorn kan intressera min pappa,
den är från tidigt 60-tal och ser verkligen ut som en gammal antikvitet.

Storsnörpan ser mycket fram emot att kanske få sova hos mormor och morfar en natt;
de kommer nämligen i sin husbil,som ju är mycket exotisk och intressant.
Jag är själv bra sugen på att åka husbil,
en gammal dröm jag haft sedan jag var liten.
Min mormor och morfar brukade ibland hyra en och "fara till fjälls" som de sa,
och det planerades att jag skulle få följa med en gång.
Till Nordkap skulle vi då,
men det var precis i samma veva som min mamma gick bort och resan blev förstås inte av.
Men jag drömmer fortfarande om att göra en sådan tur,
det vore mysigt,tror jag.


Här inpekteras den nyköpta husbilen av Syster Yster och småkillar.

Annars har nog pappa tänkt sig jobba litet under sin vistelse här..
Han ringde häromdagen och undrade om det var något jag behövde till huset,
och om jag hade ordentligt med verktyg.
Vi får väl se vad vi hittar på de här dagarna,
det blir nog skoj,ska ni se.: )

Idag blev jag väldigt glad och samtidigt litet ledsen när jag fick ett alldeles riktigt HANDSKRIVET brev i brvlådan!
Hur länge sedan var det inte man fick det?
Idag är det sms,e-mail eller  vanlig telefoni som gäller,
att skriva brev för hand hör ju till ovanligheterna.
Och ändå är det ju just det som är allra roligast att få!
Och att spara.
Det var ett brev med en mycket vacker handstil,
och jag tänkte att jag nog blivit vuxen ändå,då jag kan tyda sådan sirlig text!



Brevet var från min kära faster,
och hon skrev litet om ditt och datt,vardagliga ting och tankar.
Ledsen blev jag ju då jag drabbades av en stor längtan efter henne.
Hon är alltså mamma till Kusin Vitamin som jag ju skrivit om tidigare,
och vi har alltid stått varandra mycket nära.
Just pappas sida av familjen har alltid bott en så kort bit från mitt hem,
att vi har kunnat umgås mycket och naturligt.
Alltså inte bara på högtider och kalas.

Ja,så nu blev jag ju litet deppig.
Litet grann i alla fall.
Gick och hämtade mitt gamla fotoalbum
och riktigt grävde ner mig i min känsla av att vara helt ensam och utanför!
Nu är ju familjen spridd litet överallt över landet,
det är inte som när jag var barn , avstånden har växt sedan dess.

Men ändå;
tänk att jag flyttade så långt bort från det som verkligen var mitt hem:
Min familj.
De människor som alltid varit min största trygghet och som kännt mig hela mitt liv.
De som uppfostrat mig och gjort mig till den jag är.
De som jag älskat allra mest och som jag kännt mig älskad av tillbaka.
Tänk att jag visst har min egna lilla familj,
men annars är utan resten av släkten som betyder så mycket för mig!

Men jag visste ju att det skulle komma stunder då jag känner så här.
Det var ju det här jag oroade mig mest för inför flytten,
och som jag tyckte var det största problemet.
Detta att inte kunna träffa mina nära och kära så ofta som jag vill.


Världens goaste faster med en stor och varm famn att vara trygg och hemma i.

Så är jag ju en väldigt sentimental och litet melankolisk person,jag.
Som gärna ser bakåt i stället för framåt och som riktigt vårdar mina gamla minnen.
Jag har så många från min barndom och uppväxt,
jag minns så många detaljer
som dofter,smaker,känslor och ljus.
Och jag älskar minnen,
tar fram dem som jag tar fram ett fotoalbum,och lever mig in i dem ordentligt.
Ägnar mig åt dem och bevarar dem som mina käraste ägodelar.

Några favoriter är från farmors hus,
där jag tydligt minns smaken från sockerärtorna vi plockade,
morötterna vi sköljde av vid pumpen brevid tvättstugan och de söta hallonen.
Jag minns syrenernas doft som vi omslöts av,då vi hade en så fin koja mitt i en berså.
För att inte tala om doften i köket,
där jag satt med ett glas kall mjölk eller svartvinbärssaft och nybakade rundbullar.
Jag minns kakburkarna som travades på varandra i det svala skafferiet,
hur spännande det var att lyfta varje lock och upptäcka drömmar,finska pinnar och andra kakor.
Jag minns ljudet av väggklockan i  köket,som slog varje timme.
Alla gamla veckotidningar i kökssoffan och limpor på elementen som skulle torkas för att bli ströbröd.

Och farmor..
Sittandes i sin fotölj i vardagsrummet,eller vid det stora pianot.
Fina,underbara farmor med sitt tjocka vita hår,
sina många fina rynkor,djupast kring ögonen som så gärna log.
Sina vackra händer, lungt knäppta i knät ,
så vana vid så mycket jobb.
Och jag hör precis hur hon viskar
"Du lilla,du lilla"
 där jag sitter uppkrupen i hennes famn och blir kliad på ryggen.

Nej,idag skall jag nog inte tänka längre än så.
Jag blir så förbaskat ledsen,och det passar sig inte just nu.
Annars kan jag då och då liksom gotta mig ordentligt i saknaden och gråta ut riktigt ordentligt.

Det känns redan tomt och ovant utan hundar här hemma.
Jag hoppas nu att det går bra för dem båda,med valpningen och allt.
Vi får väl se hur sambon klarar sig utan dem så länge denna gång.

Här bor Rymmel och Jaga.

Han är ju alltid välkommen att promenera med grannarnas hundar.
De har en hundgård som de bor i och vaktar så att det förslår.
Härom morgonen var det ett fasligt liv och då deras husse tittade ut fick han syn på en järv!
De brukar tydligen visa sig här i krokarna ibland,
oftare än lo som ju också finns här,men som är skyggare ändå.
Några få mil härifrån finns en stadig flock med varg,
men de förflyttar sig sällan utanför det revir de haft i många år,
och de stör ingen människa,fast det bor några ganska nära.
Annars finns här björn också,men jag har inte hört något om att de visat sig nära byn,som tur är.

                                      
Det är inte alla som har järv i  trädgården, inte !

Igår eftermiddag proppade jag bilen full med barn för att åka ner till Fränsta
och hämta upp ett hett efterlängtat bokpaket.
Jag tycker själv att jag lärt mig köra denna slingrande skogsstig rätt bra,
med tanke på alla skrpa kurvor,
möten med stora timmerbilar och ordentliga mängder snö.
Men så gick det ju som jag så ofta tänkt att det nog måste gå ibland när man bor så här;
jag fick möte i en kurva och halkade ner i diket när jag försökte bromsa!
Vi satt fast riktigt rejält,och en smula skakad var jag nog.
Det var bra nära att vi kolliderat,
så lycklig var jag ju att vi klarat oss oskadda.
Karln i den mötande bilen visade sig vara mark och skogsägaren själv,
en trevlig filur med stort skägg och skinnhatt.
Han kunde inte få upp mig med sin pick-up,men for iväg en bit i skogen för att hämta två av sina gubbar som
jobbade med avverkningen.
De kom med än större pick-up´er,men misslyckades också.
Så stack de iväg efter skogsmaskinen,och vi blev sittandes i bilen ett bra tag.
Då tänkte jag ju litet på björn,
vi stod ju praktist taget mitt i skogen.
Men så kom jag ju på att de sover sött nu på vintern,och kände mig måttligt löjlig.
Blondinen från Stockholm som kommer här och kör fast i diket...
Men grannfarbrorn som oroligt väntade på mig här hemma när jag kom tillbaka lagom för att sticka iväg till stallet,
tröstade mig med att det minsann har hänt honom med.
Många gånger.
Han har  själv aldrig krockat med bilen,
men tycker att det är underligt ändå att det aldrig hänt någon alvarligare olycka på dessa vägar.

Nu avslutar jag med några fina bilder från idag,
innan jag skall på brödbaket igen.
I kväll vankas det lök- och tomatsoppa till fasters ära,det är hon som gett mig receptet.
Till det behövs ju bröd,
och så skall hästarna tas in för kvällen. 
Snabbt i säng sedan,med bokpaketet jag fick igår.
Jag har börjat på "Gösta Berglins saga" av Selma,och längtar bara efter att få läsa,läsa läsa.





Storsnörpan kom hem från skolan utan tand.
Åh,så skönt att slippa den.
Som hon vickat på denna tand i en vecka !!
Inte har hon kunnat äta majskolvar heller,som hon sett fram emot så mycket,
kanske får koka en åt henne i kvälll då,för att fira!: )