SKRIVLUST

det töar och det snöar om vartannat.
Det droppar från taken ena dagen,
och den andra hänger där långa vackra istappar och gnistrar i solen som inte värmer.

Och även om jag längtar efter vår och värme,
så älskar jag verkligen dagar som just denna;
kalla,gnistrande klara,
soliga och med knarrande snö under storstövlarna.
Det känns skönt att få skotta,arbeta och svettas en aning.



De senaste dagarna har jag ju varit uppe tidigt för att vara i stallet en stund.
Och jag har faktist blivit litet bekant med den ena av hästarna.
Men bara den ena,
den andra har buffat och knuffat
 och naftsat och tjafsat,
så att jag är räddare för den nu än innan jag påbörjade mitt uppdrag.
Ja,hon är ju ung och sprallig,förstås,så det får man väl tåla,
men jag håller mig till det äldre och klokare stoet.

Som tur är så har jag ju hjälp i stallet.
Grannfarbrorn´ som ju alltid annars varit hästvakt
och som själv haft häst i många ,många år,
sköter närkontakten med hästarna,så att säga.
Utan honom skulle jag aldrig kunna göra detta,rädd och mesig som jag är.
Han däremot är så lugn och rofylld,
och hästarna respekterar honom verkligen.

Det är en så fin herre, min granne,
som har bott här uppe i Lillmörtsjön i större delen av sitt liv.
Jobbat i skogen med hästarna i alla år
och sedan stannat kvar när det arbetet försvann och bygden avbefolkades.
Han har ju en liten fru också,och de är båda så fina människor.
Och jag är så glad att ha dem som grannar,hoppas att vi blir goda vänner vad det lider.

Annars är det ju härligt i stallet.
Det doftar så gott och känns varmt och tryggt.
Jag gillar att mocka och sopa,
ordna med maten och kela en stund med stallkatterna som ligger i fönstersmygen och solar.
Och snart kan jag nog drista mig till att rykta och kratsa den lugna,
om jag bara får lära känna henne litet bättre.
Jag har i alla fall blivit modig nog att sätta på och ta av hennes grimma och grimskaft varje morgon och kväll,
trots att hon är mycket noga med att man står brevid henne på vänster sida när man gör det,
annars blir hon litet ängslig. *Stolt*

Ja,annars har det varit en mycket lugn och stillsam helg.
Vi har knappt varit hemifrån,utan hållt oss hemma på Mörtis.
Ungarna har byggt snöslott och så har vi påskpysslat litet grann.


Här kläs påskriset.

Och så målas de urblåsta äggen

Sambon spelade en fotbollsmatch och jag har målat litet skräp i källaren.
En spegel i ful fururam har fått nytt liv och en gammal trälåda jag hittade i förrådet kan nog bli fin med röda pelargoner inuti  i sommar.
Jag påbörjade ju ett projekt med några gamla stolar i somras.
Jag köpte fyra stycken på loppis med stora visioner.
Dock var det  svårt att hitta tid att göra något åt dem då,
Lilla Hoppsan var inte så självgående då,
men nu tänker jag ta nya tag.


Så här såg de ut när jag köpte dem.
Någon hade före mig försökt renovera dem,
men med ganska misslyckat resultat,knöligt och ojämnt.

Nu har jag rivit loss tyg och skummgummi,
tvättat,slipat och grundmålat en utav dem.
De skiljer sig litet från varandra upptill på krusidullerna.
Det skall ju fast en klädnad här vid ryggen och en ny sits ,så är den ju som ny!:)

Jag har ju bakat litet också,
så här veckan innan löning och barnbidrag blir det till att vara litet extra huslig.
Och för att inte säga sparsam.
Det blir måltider som ;
tomatsoppa och bröd
tonfisksallad
falaffel i pitabröd
och häromdagen rotade jag till och med fram de där gamla majskolvarna som legat i frysen länge och väl!



Bajsbröd och tekakor har det blivit i helgen.


Nog känns det att vi båda lever på föräldrapenning allt.
Men snart,
den första april,närmare bestämt ,
börjar sambon jobba på det nya jobbet!
Han fick det som han sökte nere i Sundsvall,och är mycket nöjd med det.
Det blir till att ta tåget som både är snabbare och billigare och miljövänligare.
Det blir nog bra.

Så är det bara jag som skall få ändan ur och ansöka till folkhögskolan och börja läsa till hösten.
Och det känns verkligen jättekul!
Inte alls särskilt läskigt eller skrämmande.
Utan bara spännande  och förväntansfullt.
Jag skall nu bara få tag på en bra kamera att ta bilderna till ansökningen med.
De är ju inte gratis,precis,men kanske kan man låna en tills vidare..
Ja,jag ser verkligen fram emot att få börja med detta snart,
att skapa litet mer strukturerat
och  framför allt att få lära mig något nytt.
Att utvecklas.

Dock oroar jag mig litet över Lilla Hoppsan.
Jag tycker ju att han är så himla pytteliten,min lilla lilla bebis.
Det är svårt att tänka sig att när Storsnörp och Lillnöffe var i hans ålder hade de redan börjat på förskola.
När de var precis ett år lämnade jag dem ifrån mig med stort vemod och svår ångest,
för att gå ut och jobba och tjäna pengar igen.
Och det gick ju verkligen bra,de trivdes på dagis
och det är jag förvisso övertygad om att Lilla Hoppsan också kommer att göra när det är hans tur...
Men..
Jag vill ju inte att detta skall ta slut!
Jag vill ju göra saker på egen hand,men också att allt skall vara som vanligt med mig och barnen.
Med vårt lilla lugna liv .


Se bara så otroligt liten han var när han började dagis!

Som tur var hade han ju också kusinen på samma avdelning,här har han snott kusinens napp.

Men ja,nu är det väl kanske dags att inse att just denna fas snart är slut .
Att det är dags att komma ur bebisbubblan igen och ta del av "det verkliga livet"
som hela tiden fortsatt att pågå där utanför min lilla värld.

Jag vet att det finns så många som längtar tillbaka till livet utanför,medan de är hemma med barnen.
Som tycker att det är långsamt och alldeles för sömnigt att vara bunden vid en liten alltför länge.
Och det kan jag verkligen förstå!
Jag kan ju också känna att det blir för mycket av det goda någon gång då och då,
och som tur är har jag alltid haft möjligheten att då ta en paus.
Ingen längre kanske,
men med de båda större barnen reste jag iväg på konferens nåra dagar när de var små,
innan jag börjat jobba igen.
Och så har jag ju turen att inte vara ensamstående,
att ha en annan delaktig förälder i familjen,som jag kan dela ansvaret med.



Men så trivs jag också väldigt bra med detta instängda liv.
Jag är ju så väldigt väl medveten om att denna tid är försvinnande kort.
Att den alldeles snart är ett minne blott,
ett minne jag kommer att vårda ömt .
Alldeles snart är de alla tre så stora och självständiga och villiga att ge mig all egentid jag kan önska.
Snart är de inte ett dugg intresserade av att vara hemma med mig om dagarna.
Snart lockar "det verkliga livet" även på dem!
Snart lever de i egna världar där jag inte alls har en lika viktig roll och stor del som förut.
Så måste det ju vara,onaturligt vore det ju annars.

Och jag vill inte förändra det faktum att de växer upp och blir egna individer.
Bara njuta så mycket som möjligt av dem medan de är bara mina,
medan de är här tätt intill.
Och så vill jag lägga ner hela min själ i att försöka få dem att må bra.
Jag känner inte att det är en självklarhet att jag har barn,
att de kan växa litet hit och dit som de vill,
utan att jag måste vårda dem och se till att de växer på bästa sätt.
Göra allt jag kan för att de skall bli rediga människor.

Men visst,ibland växer de inte  rakt,
hur mycket man än försöker.
Och det är väl ingen fara,
det är vackert med slingrande växter,som söker nya vägar och nytt ljus.
Men jag vill kunna fånga upp och vara till nytta om det går galet.
Det gör jag väl bäst om jag känner mitt barn väl från början,
om jag funnits nära och tillhands?


                                             

Litet löjligt och metaforiskt kanske,
och inget jag tänker på varje sekund av vår tid tillsammans.
Inget som jag aktivt väljer i varenda vardaglig situation,
men likväl grunden i mitt föräldraskap och min person.
Och jag känner mig inte som en självutplånare,som  "måste" offra sina egna intressen för barnen när de är små.
Jag _vill_  verkligen ägna min tid till barnen,
de är det viktigaste i mitt liv nu
och jag vill att just de skall få det mesta och det bästa av mig.
Och framför allt så vill jag ju att de skall ha en harmonisk och lycklig barndom att vila sin tunga framtid på.
Att de skall se tillbaka och vara nöjda och trygga och känna att de växt ur god jord som ville dem allt väl.

Jag har haft mycket härlig egentid innan jag valde att bli mor
och jag kommer säkerligen att få det igen,
snarare än jag egentligen önskar,antar jag.
Nu är jag i första hand mamma
och jag förstår inte varför det anses så löjligt och förlegat att säga det.
Att mena det och att vara det.

Men som sagt,
jag är inte dummare än att jag förstår att det finns människor därute med andra känslor och tankar än jag.
Som skall respekteras och uppskattas.
En mamma som känner sig bunden och ofri och olycklig är ju ingen bra mamma,
hon måste få vara lycklig och göra det som känns rätt för att kunna ge sitt bästa till ett barn.
Man skall inte känna att man utplånar sig själv,om än för ett kort tag,
då blir man kanske bitter och ledsen,och det går inte an.

Jag är jag
och inte bättre än någon annan.
Du är du
och vill ju också det bästa för ditt barn som du älskar mest av allt i denna värld.
Vi kanske uppfostrar våra små på olika sätt och med olika funderingar,men det blir nog bra skall du se.
Alla är vi ju olika,men som folk är mest ändå! : ) 

Ja, visst kan man mala på för evigt om detta kring barn.
Om deras uppfostran,
hur gör man egentligen med den?
Så himla olika,tydligen.
Och så mycket gruvsamhet och oro och osämja den ger upphov till,
den där uppfostran.
Så många som inte alls känner sig till freds med sitt eller den andra förälderns sätt att vara med barnen.
Så många som vänder och vrider och testar sig fram mot den ultimata metoden.
Som kanske inte ens finns?!

Det är verkligen så jättesvårt för de allra flesta,tror jag.
Och skulle det bara flyta på helt friktionsfritt så vore ju det litet underligt...

Jag pratade länge med en ytlig bekant om detta med barnuppfostran,häromdagen.
Jag vet inte om någon av oss just blev klokare av samtalet,
men jag hoppas i alla fall att jag kunnat hjälpa till och tipsa litet
om sådant som jag tyckt fungerat i vår familj,
men som ju inte är någon garanti för att det skall fungera för nästa.
Hon hade det riktigt kaotiskt just nu i sitt liv,
med en sambo som ville och tyckte någonting helt annat än hon om barnet de hade tillsammans.
Ingenting fungerade och hon var bara allmänt olycklig...

Men mer om det ämnet en annan gång,
nu skall jag och pojkarna äta våfflor från igår.


De ser litet bleka ut nu ,dagen efter,men de slinker nog ned.

Lillnöffe uppmärksammade mig också på
att Storsnörpan pysslat litet extra med påskriset igår,utan att jag sett det !: )




Så skall jag också ägna mig litet åt den här lilla madammen,
som skall hämtas upp till Piteå i kväll,
för att där föda valpar om någon vecka!
Nu är vi helt hundfria i åtminstone två månader,hur skall det gå?!