SKRIVLUST

Det har kliat litet i fingrarna dessa dagar.
Men vi har ju haft gäster hela långhelgen,
och bloggandet kräver ju ändå en aning lugn och ro och ett totalt ososocialt beteende.
Så jag har hejdat mig.
Men nu vill jag uppdatera er litet
och för att göra det i rätt ordning så börjar jag med att berätta att brasan blev grann!
Den brann visserligen litet dåligt och det blev till att slänga på litet diesel emellanåt.
Vi höll till i kusinens ena hästhage
och tände på ganska sent,så det var en bra vacker syn.
Det dracks en aning vin och grillades litet korv och så sjöngs det förstås.
"Vintern rasat ut"
"Fritiof Andersons paradmarsch"
"Brännö brygga"och "Våren"
var vår repertoar och mest var det ju kusinens man som hördes.
Han är verkligen en riktig vandrande...jukebox skulle man kanske kalla honom.
Han brister ofta oförhappandes ut i sång och då med alla dessa gamla godingar från förr,
som en del glömt och andra ur min generation aldrig ens hört.
Det finns inte många svenska bitar från 40-50 och 60-talen som han inte kan utantill!
Det är en litet udda talang han har,
och även om han kanske inte har någon större praktisk användning för den,
så förgyller den i alla fall tillvaron för oss i hans närhet!:)



Det var som sagt mycket vackert och stämmningsfullt i onsdags kväll,
med vårkvällen som sjöd av liv och fågelsång.
Med bergen runt om oss som börjar anta grönare nyanser
och den höga  purpurfärgade himlen som sakta mörknade.

Ibland drabbas jag av en så stark känsla här uppe som är mycket svår att förklara,
svår att sätta ord på.
Det känns som om jag befinner mig på toppen av världen,
så långt ifrån verkligheten och ändå mitt inuti det sanna livet.
Det liv jag önskat mig och känner mig ämnad för.
Jag känner mig så avskiljd och ensam men på ett underbart tillfredsställande vis.
Jag älskar att bo "utanför  verkligheten",den vanliga vardagen,
och att känna mig trygg och nästan undangömd här i skogen.
Jag känner mig så priviligerad och lycklig över att få vara här!

Ja,det kändes i alla fall mycket högtidligt att fira denna vår första "sista april" här på Lillmörtsjön.

Nästa dag fortsatte arbetet i trädgården.
Löven blev aldrig forslade till brasan,utan de ligger i en mäktig hög i skogsbrynet.
Jag tänker att det kan komma att produceras en hel del trädgårdsavfall framöver,
och att det är bra att ha en komposthög i närheten.
Ja,så småningom får man väl elda av den också,men så multnar ju en del också.
Jag brottades med vinbärsbuskarna halva dagen.
Eller kanske borde jag kalla dem för vinbärsträd,så stora som de är.
De har vuxit vilt i 50 år,och väldigt sällan eller aldrig blivit skötta.
Nu har det blivit litet fason  på dem,
det mycket döda är borta och de stöttas upp av små staket jag bundit ihop av sälg.
Krusbären hade också brett ut sig och lagt ut sina nät med taggar överallt.
Jag vill ändå ha dem kvar,taggar till trots,
det är ju så gott med krusbärskräm !
Så på kvällen kom pappa och styvmor med husbilen och hundar.
Det blev alltså sent i säng även på torsdag.

Men tidigt upp på fredagen,då pappa satte igång att jobba!:)
Snabbt som tusan hade han fått upp en gungställning,
så lades en ny bro utanför förrådet,eftersom den gamla var så murken och trasig.
Av restvirket därifrån klappade han ihop en fin liten sandlåda till Lilla Hoppsan,
som jag bara skall gräva ur litet,plasta in och sedan fylla med sand,nu i veckan.
Det var också meningen att vi skulle få till en enklare hundhage av stängsel som han haft med sig,
men vi skulle ju också ha litet tid att umgås!

Så kom våra andra gäster på fredagskvällen.
Sambons kompis med sin sambo och son som Storsnörpan känner sedan tidigare.
Det var härligt att se hur roligt de hade tillsammans,alla barn,
och hur LillNöffe levde upp när han fick vara med och leka!
På lördag for pappa och styvmor hemåt igen,
så det blev inte så många dagar tillsammans denna gång.
Ändå känns det som om vi har kunnat ses med inte allför långa mellanrum,
och att jag därför inte behövt längta ihjäl mig alldeles efter dem.


Synd att jag inte lyckades få med alla som åkte denna buss,
någon gömde sig minsann!

Vi andra for ner på byn,vi var ju tvugna att visa våra gäster runt i metroploen Fränsta.
Jag smet in på Erikshjälpen och köpte två härliga gamla skolplancher med växtläran på.
Jag vet inte riktigt var jag skall ha dem än,men jag kunde ju inte bara strunta i dem,
någonstans får de alldeles säkert plats!
Så fick barnen rasa av sig en del i den stora härliga lekparken i grannbyn Ljungaverk.


En del vuxna tog tillfället i akt att åka linbana.

Väl hemma igen började jag, en smula ohövligt kanske,
kratta och riva mellan plattorna här på framsidan.
De är övervuxna och har satt sig snett så jag har länge tänkt att snygga upp dem litet.
Eftersom solen kom fram och värmde så skönt så var vi ju alla ute ändå,
och snart hade jag fått assistans av våra gäster i arbetet.
Tyvärr var jag så klumpig och lyckades klämma/krossa högerhandens långfinger mellan stentrappan och en tung platta.
Nageln trycktes in i fingret och på andra sidan sprack fingertoppen.
Det blev till att ligga i fosterställning  på sängen med svetten droppandes i pannan och en påse ärtor runt handen.
Hjärtat slog så hårt så hårt att det nästan gjorde ondare i bröstet än i handen.
Efter en halv evighet stapplade jag ut och fann att sambon och våra gäster total städat på plattläggningen,
renkrattat hela gräsmattan från löv och tänt grillen!
Helt klart måste vi snart bjuda hem dessa vänner igen.
Kanske lagom till höststädningen?:)

I dag känns fingret bättre.
Det är blåsvartare än igår,men svullnaden har gått ner och jag kan i alla fall böja på fingrets nedersta led.
Jag funderar mest på hur snyggt det kan tänkas bli när nageln oundvikligen faller bort..
Nu har jag ju som ni vet inget vidare snygga tassar i vanliga fall,nagelbitare som jag är,
men nog är det väl ändå en aning bättre med korta naglar än inga alls?
Och det irriterar mig förstås enormt att jag inte kan använda handen som jag brukar.

I dag packades det ihop och sambon följde våra gäster till Sundsvall,
där kompisens sambo och son skulle shoppa loss i Birsta galleria
och de övriga möta upp fler vänner för att gå på fotbollsmatch.
Jag väntar alltså inte hem sambon i det närmsta taget,och passar på att sitta här ett tag.
Jag påbörjade ett litet projekt med en vägg av flätad sälg att täcka sidorna på trappen med.
Tyvärr ville Lilla Hoppsan hellre vara inne i värmen (det blåser kallt idag)
och vara allmänt grinig i sin mammas famn.



Så har han också blivit ordentligt hunsad av sin storebror idag.
Omkullknuffad,ryckt i håret och slagen i huvet med ett ljus!
Allt totalt oprovocerat,och med följd att jag till slut alldeles nyss fick ett massivt utbrott på LillNöffe.
Nu ligger han i sin säng på sitt rum och begrundar sina synder.
Kan jag ju tro.
Säkert leker han med lego och smider nya ondskefulla planer..;)

Nej,men det är faktist mycket tråkigt detta,och gör mig så jätteledsen,
att ungarna är elaka mot varandra.
Jag vet att det inte är vidare onormalt och att det snart blir bättre,
men det tar verkligen på krafterna!
Att pedagogiskt förklara och förklara och förklara varför man inte får slåss och vara dum,
vad man kan göra och säga i stället när man känner sig arg eller ledsen.
Det känns helt lönlöst att få dem att behandla varandra med litet större respekt.
Allt som oftast slutar det med att jag tappar tålamodet och knappast föregår med vidare gott exempel.:(
Skriker och bir arg och känner mig senare ångerfull och har dåligt samvete.
Lovar mig själv att nästa dag inte falla till föga,
att behålla lugnet i alla lägen och vara den ansvarfulla vuxna.



Till mitt försvar har jag blivit bättre på att ,så att säga,välja mina strider.
Jag kan kanske anses som en smula slapp i vissa lägen,
men det är för att jag helt enkelt inte kan ta varje lilla dust och strid.
Jag måste kunna spara krafterna till mer relevanta och större krig.
Och för att vara helt ärlig så har jag inga högre krav på mina barn.
Jag önskar att de skall vara något sånär artiga och kunna bete sig bland folk,
och att de skall vara snälla och respektera varandra och andra människor.
Att de skall kunna skilja rätt från fel i rimlig mån och inte hitta på alltför mycket sattyg.

Så om någon (läs Storsnörpan) ritat på sin dörr med en röd krita
så rasar inte hela min världsbild,
hellre tar jag fram en svamp till henne att städa undan med.
Jobbet med att få bort färgen resulterar förhoppningsvis i att hysset inte upprepas.

Om någon (låt säga Lill Nöffe)  stänger in sig i klädkammaren
 och målar hela sin kropp med mina läppstift och ögonskuggor
så vankas det inte smisk,
det är garanterat jobbigare och mer ansträngande att aga sitt barn
än att helt sonika ställa honom i duschen och skrubba honom ren under vissa protester. ;  )

Så klart tror jag ju på att barn behöver gränser,
men när dessa överskrids så är det ju inte av pur odska och för att man misslyckats som förälder,
utan snarare ett naturligt steg i utvecklingen.
Jag brukar försöka påminna mig om hur det var att själv vara liten i världen,
och förvånansvärt ofta kan jag relatera så väl till mina barns beteenden.
Jag försöker att uppbåda tålamod,
att fortsätta leda och förmana och hoppas på att hälften går in och fastnar någonstans.
Jag försöker att övertyga mig om att kärlek ändå är den bästa medicinen mot alla åkommor,
och får de bara riktigt ordentligt av den varan så blir det nog folk av dem så småningom.

                                                           

Ja,man försöker och försöker och gör sitt allra bästa nästan varje dag.
Ibland känner jag att jag sliter som ett djur med just detta att var mamma!
Och hur jag än kämpar och älskar och skrattar och skriker och kramar och förklarar
så är jag ju ändå bara människa.
En inte allt för gammal och vis människa
som för inte så länge sedan själv var olydig,rebellisk och orolig.
En människa som tvivlar på sig själv och sina metoder,
men aldrig på sin kärlek för barnen.
Hur jag än gör så har jag alltid ett viss mått av dåligt samvete hängandes över mig,
och jag börjar inse att det blir man nog aldrig i sitt liv kvitt.
Jag börjar så smått fatta att det bara är att acceptera,
detta gnagande samvete,
och försöka leva och göra gott så gott det går.

Nåja,att bli förvisad till sitt rum för en "time-out" skadar inte,
det är min fasta övertygelse,
även om jag nu sitter här med Samvetet och tycker synd om Lill Nöffe.
"Kanske kännner han si och så,och hittar inga andra sätt att uttrycka sig på?"
"Men det är klart att det måste finnas konsekvenser när man beter sig illa.."
Åh,helst av allt vill jag springa upp och krama honom länge,länge,
men det är ju bara Samvetet som ger mig den känslan.
Förnuftet säger mig att han gott kan behöva litet tid för sig själv att fundera över saker och ting,
att han kan behöva se mig riktigt arg för att inse vidden av sin dumhet.





Nej,jag får lov att återkomma med fina bilder på vår trädgård.
På allt som älskade lilla pappa fixat och ordnat,
och som får vårt boende att kännas ännu mer ombonat och trivsamt.
Nu skall jag passa på att skära några tunnare sälgkvistar till mitt lilla skärm-projekt,
medan Lilla Hoppsan sover en stund.
Den större blir väl benådad nu,efter ett bra tag och får följamed ut.
Och se,här kommer också solen och förgyller vår kväll!
Nu vet ni i alla fall på ett ungefär vad jag hållts med de senaste dagarna,
för vad det nu kan vara värt! : )