SKRIVLUST

skulle skina för oss idag,enligt väderleksrapporter.
Därför hade jag planerat att åka till "Norra berget" i Sundsvall
med barnen och min mormor och morfar.
Där finns ett stort område att leka på för barn.
Lekplats,smådjur,snickarbodar och allt möjligt skoj.
Det skall bli grillning och fika och en hel dags kalais där,
innan vi hämtar sambon på jobbet klockan fyra och åker hem.

Men när jag nu stiger upp strax efter sju så är det inget vidare soligt väder.
Molnigt och litet blåsigt.
Fast jag vet ju mycket väl att vädret kan vara nästan det rakt motsatta bara jag kommer ner från vårt berg.
Och kanske lättar det förresten under dagen?


Storsnörpan hade förstoringsglaset med för att kunna spana riktigt ordentligt.

Det gjorde det igår i alla fall.
Vi satt ute på den nyrensade och nyriktade platt altanen
(såg inte ens förrens förra veckan att vi alls hade en,så överväxt som den var!)
och drack saft och åt banankaka på eftermiddagen,
när det plötsligt blev riktigt kanonvarmt!
Inte litet lätt vårigt,utan verkligen sommar varmt.
Vi trampade iväg på en liten promenad ner till sjön först,och så en bit in i skogen.
Och så längre och längre in.


I den här lilla grottan bor en krokodil,enligt LillNöffe.

Det var så härligt att äntligen kunna gå bland träden i mossan och inneslutas i allt det gröna.
Dofterna och ljuden i en skog liknar inget annat.
Jag har längtat efter det hela vintern,
att snön skall smälta undan så att jag kan gå i skogen.
Barnen var lika glada som jag
 och det var tyvärr svårt att få dem att hålla sig litet vördnadsfullt tysta.
Det sjöngs och skrålades och utropades glada tjut mest hela tiden.
LillNöffe oroade sig högljutt över att vi skulle komma vilse,
att vi skulle stöta på lejon eller att vi skulle bli tillfångatagna av troll.=)
Storsnörpan förundrades mycket över allt bajs vi ideligen stötte på,
och hade mycket bra koll på vad som kom från vem.


Skogspatrullen har hittat älgbajs.Mycket spännande.

Bäst som vi går där i godan ro ser jag något stort röra sig ungefär sju till tio meter framför mig.
Jag hinner bli litet förvirrad och tänka att kusinens häst sluppit ur hagen och är ute på vift,
innan jag fattar att det ju är en älg.
Jag har inte träffat på älgar i det fria alltför många gånger,
men alla gångerna har jag förvånats över deras storlek.
Klart att jag vet hur en älg ser ut,
men jag glömmer jämt hur jäkla enorma de är i verkligheten.
Gårdagens älg brakade snabbt iväg och ungarna hann inte se den,bara höra hur den tog till flykten.
Genst ville de springa efter,men jag blev en smula nervös.
När är det egentligen de har kalvar som de vaktar på och är aggresiva och farliga för den som kommer för nära?
Jag fann det bäst att gå åt andra hållet,och snart var vi hemma igen.

Sambon hade under dagen läst sig till att det så här års springer runt en hel del förvirrade älgkalvar som nu blir bortstötta från sina mammor,
och det är nu det är som störst riska att exempelvis råka köra på dem.
För det gjorde nämligen han i förrgår kväll.



Efter fotbollsträningen var han på väg upp för berget och upptäckte till sin stora förtjusning en älg!
Vi har ofta sagt att det är märkligt att vi sett så få vilda djur när vi nu bor som vi gör,
så nu tyckte han att det var roligt att få se en livs levande älg.
Tyvärr var den ju mitt i vägen,
men lyckligtvis hade den bra fart och sambon styrde undan så gott det gick.
Älgen liksom hoppade (enligt sambon)
över motorhuven och skadades bara lindrigt på bakbenen där den slog i.
Den ramlade omkull i diket,men for snabbt upp och sprang vidare.
Dagen efter när sambon stannade på samma plats fanns där inga blodspår i alla fall,
och det enda som lämnats kvar efter incidenten är en mindre buckla längst fram på motorhuven.
Med tanke på hur illa det hade kunnat gå får man väl vara tacksam för det...
Jag bodde själv granne med en pojke som förlorade båda sina föräldrar i en älgolycka.
Får man en enorm älg upp på motorhuven och in genom vindrutan så finns det ju inte mycket hopp,tyvärr,
och jag ryser när jag tänker på det.
Sambon var bra skärrad efetr händelsen i förrgår,
men ändå tycker jag att det är härligt med djur och natur så här jätte nära inpå oss!

Nu planerar barnen att vi nästa vecka skall upp på ett av bergen här i krokarna.
Kusinen har rekomenderat det förut,
det finns tydligen en liten vandringsled upp genom skogen dit till en fin utkiksplats.
Självklart vill jag dit,
men jag kan slå mig i backen på att någon,
med störst sannolikhet LillNöffe som verkar ha blivit av med sina öron,
kommer att drutta ner och ha ihjäl sig.
Jag får nog tvinga med mig kusinen på utflykten ialla fall,
om hon nu orkar,gravid som hon är,
så att jag lättare kan koncentrera mig på den där bångstyriga lilla pojken.
Kanske skulle jag ha honom i koppel?



Innan dess måste jag nu genast leta rätt på en bärsele eller ryggsäck att ha Lilla Hoppsan i.
Det var litet sjåigt att kånka runt med honom på armen sist.
Även om han själv var helt nöjd och mest satt och gnagde på en kotte.
Ropade ibland på sina syskon när han tyckte att de var för långt på efterkälken.
"IIIAS! LAA-AH!" Låter det då,så fint att jag får rysningar.:)







Så har vi också varit på vernissage,minsann!
Storsnörpans klass hade utställning med alla sina vackra konstverk de jobbat med under året
och det var väldigt stor uppslutning där på föräldrar och andra släktingar.
Hundra vuxna var det tydligen,som trängde in sig i de minimala rummen.
Det bjöds på tacos, cider och glass
och så  fick vi vuxna i uppdrag att rita eller måla något åt barnen ,
som dagen efter skulle gissa vilken teckning som tillhörde dem.

Det var litet trångt,som sagt,
och en aning bökigt att hålla reda på pojkarna i skogen av de vuxnas ben.
Jag muttrade litet över sambons jäkla fotbollsträning,det hade varit bra att ha fyra armar i stället för två,
men vi kom ju hem allihop i all fall.
Där blev Storsnörpan också hembjuden till en klasskompis nästa vecka,
vilket hon blev hemskt glad för.
Hon har pratat om  just denna flicka förut,
om att hon skulle vilja bjuda hem henne.
Nu fick jag se att det i familjen också fanns en treårig pojke och jag började genast hoppas
på att eventuellt också få en lekkamrat till LillNöffe!
Så nästa vecka blir det  litet leka av för barnen
en kanske litet fika och social träning för mamman?


Det var tyvärr helt omöjligt att få till bra bilder på Snörpan med sina verk.
Hon fladdrade snabbt vidare till nästa.

Nej hörrni,go vänner,
nu har alla mina trollungar vaknat och vill genast ha sin frukost
för att så fort som mjligt komma iväg till Norra Berget för att busa,
som de har sett fram emot så länge.
Mina fina,älskade rufsugar som doftar kåda,jord och solsken.
Finns det något ljuvligare?