Blä
vilken trist dag.
jag vet inte varför,men jag känner mig verkligen totalt ur gängorna.
Vädret matchar mitt sinnelag,
fast egentligen är det ju ganska mysigt när det duggar så fint från mörka moln
och det doftar våt grusväg och nyuslagna löv.
Nog borde jag ta på mig stövlarna och promenera,
det skulle säkert hjälpa,
men av någon anledning sitter jag kvar här inne i den tropiska värmen.
Suckar åt röran på diskbänken och den sura lukten från diskmaskinen.
Försöker att inte tänka på berget av tvätt som tornar upp sig i tvättstugan.
Jag lyssnar på Peggy Lee´s "Fever" och låtsas som ingenting:
www.youtube.com/watch?v=JGb5IweiYG8
Ja,värmepannan är fortfarande ur funktion.
Och vi har att välja på att inte ha någon värme alls och att ha en 25-30 grader.
Jag har kokat vatten på spisen för att diska litet,men det är för träligt i längden.
Jag har inga större grytor och vattnet kallnar fort.
Och mer disk rivs snabbt fram.
Jag hoppas att kusinen lyckas få hit någon yrkesman idag,
men något större hopp om det hyser jag inte.
Visst låter jag dyster?
Visst låter det som om jag är mitt uppe i en stor katastrof?
Ha ha,vilket löjligt I-lands problem jag gnäller om.
Det är bara det att jag AVSKYR när det är stökigt.
Jag hatar disk på diskbänken och blir på dåligt humör av att finna strumplådorna tomma.
Bara köket är rent så mår jag litet bättre,
men som det nu är så är det inte mycket jag kan göra.
Tänker nog lägga mig på sängen och läsa den tramsiga "Mama"-tidningen jag köpte igår.
Reta upp mig ytterligare på det torftiga språket i artiklarna.
Jag vet verkligen inte varför jag envisas med att köpa den varje månad,
något är det väl jag tilltalas av i den,men jag kan inte komma på vad.
Jäkla skittidning med skit journalister,är det.
Som skriver saker som "kidsen", "twinsen","chillar" , "softar","übercool" och "sköna snubbar"
och mycket mycket mer löjligt.
Som överhuvudtaget använder sig av ett språk som jag inte kan med.
Så varför läser jag den?
Igår var Storsnörpan hos en klasskompis och lekte efter skolan.
Det var första gången hon var där och jag och LillNöffe for dit och hämtade henne på kvällen.
Jag fikade och LillNöffe lekte med den jämnåriga sonen,
eller kanske mest bara med hans saker när jag tänker efter.
Jag oroar mig för att han inte skall kunna leka som andra barn nu efter att ha varit ensam så länge..
Överhuvudtaget oroar jag mig för honom,
han är så in i bomben avig och vrång precis hela tiden
och det blir så mycket bråk härhemma om dagarna.
Jag vrider och vänder mig hit och dit och försöker på alla sätt att förändra situationen,
men får inte till någon bättring.
Hur jag än bemöter hans trots och ständiga ilska så blir han inte gladare.
Och att aktivera honom...
Ja vad skall jag mer hitta på som jag inte tänkt på?
Vi bakar nästan varje dag,efter recept som han själv får välja ur kokboken
och han hjälper även till med maten varje dag.
Vi bygger lego och kojor,seglar med barkbåtar i bäckarna,
spikar på "trädkojan" och letar efter brädor till den i skogen.
Vi åker ner till ICA enkom för att köpa tuggummikulor och prata med den snälla tanten i kassan,
leker i stora lekparken i Ljungaverk som är totalt öde på dagarna.
När vi kommer hem ligger vi i soffan och läser sagor och klias på ryggen.
Jag tycker att jag gör vad jag kan för att han skall vara sysselsatt och nöjd,
och själv försöker jag för allt jag är värd
att inte tappa humöret och tjata och kritisera
när varendaste jäkla mening som kommer ur hans mun lik förbannat börjar med ett gnäll.
När allt ändå bara är fel och dumt och skrik och grin.
Att själv tappa huvudet,som jag gör framemot eftermiddagen,
hjälper ju föga.
Lock och pock,hot straff,spelar ingen roll.
Om jag ignorerar det dåliga betendet ger det samma resultat som om jag är konsekvent och säger ifrån.
-Trots.
Jag förstår att det är någon period han går igenom och som säkert är nödvändig och kanske till och med nyttig för honom,
jag förstår att det kommer att bli bättre så småningom,
men det tar verkligen musten ur mig just nu när jag är mitt i det.
Jag blir så oerhört ledsen för hans och min egen skull.
Varför skall det behöva vara så här?
När vi skulle kunna ha det så bra,
när vi ändå gör det mesta som han önskar?
Vad är det egentligen för jobbiga och starka stormar som stormar inom honom,
vad rör sig i huvudet på min älskade fina pojke,eftersom han ständigt är arg!?
Vår stora härliga hund är i alla fall ett ständigt solsken.
Jag tycker redan hemskt mycket om honom,vilket jag nog inte trott at jag skulle komma att göra så snabbt.
Han är så lugn och trygg även om han gärna vill leka när han får chansen.
Snäll och varsam med barnen är han också,även när de springer omkring honom med köttbullar i händerna.
När han erbjuds en smakbit tar han den försiktigt,försiktigt med läpparna,
och om barnet inte släpper greppet om biten så gör han det med en suck.
Sätter sig och väntar tålmodigt på ett nytt försök:)
På natten vill han ligga brevid min säng och bli klappad på magen
och så fort husse gått till jobbet om morgonen efter att ha rastat honom,
lägger han sig åter tillrätta brevid mig och sover en stund till.
Ja, det känns verkligen bra att ha honom här och det verkar som om han känner likadant.
Nej,jag skall inte sitta här och fjamsa hela trista dagen.
Vi skall gå till stallet en sväng och mocka ur riktigt ordentligt och lägga på nytt strö i boxarna.
Det tycker båda pojkarna mycket om,att vara i stallet och dona.
Jag trivs också där,
dock känner jag mig inte direkt mindre rädd för de inneboende än,tråkigt nog.
Jag kan inte förstå varför jag är så blyg för dem!
Nog för att de är gigantiska och har fruktansvärt stora tänder och gillar att buffa och knuffa på mig.
Och visst är de tjuriga mot varndra,nyps där de kommer åt och sparkar bakut och är allmänt spattiga,
men det borde jag ju inte bry mig om!
Det är ju jag som har kontrollen.
Jag som bestämmer.
Över de där stora...
Jag kan för mitt liv inte minnas att hästarna i min ungdoms dagar var så där lynniga och tjuriga.
Som jag ser dem framför mig omhöljda i ett rosa skimmer
var de så snälla och fogliga och lättsamma så!
Jippy!
Nu ringde en karl och sa att han om en timme kommer till mig för att få fason på värmepumpen!
Så jag avslutar inlägget med en liten bild på Lilla Hoppsan som vinkar farväl till storasyster i går morse.
Egentligen hade jag velat visa er älgen jag stod och tittade på häromkvällen.
Jag var på väg till kusinens poolhus för att duscha när jag fick syn på en älgko uppe på backen,
snett bakom ladan.
Snart kom en bjässe till tjur också,och vi stod länge och blängde på varann.
För mig var det en riktig upplevelse,
även om vi hade den lilla sjön mellan oss,att kunna vara så nära ett vilt och så ståtligt djur.
Jag tog några kort med min ynkliga lilla mobil,som inte alls lämpar sig för att lägga upp här,tyvärr,
men häftigt var det!
jag vet inte varför,men jag känner mig verkligen totalt ur gängorna.
Vädret matchar mitt sinnelag,
fast egentligen är det ju ganska mysigt när det duggar så fint från mörka moln
och det doftar våt grusväg och nyuslagna löv.
Nog borde jag ta på mig stövlarna och promenera,
det skulle säkert hjälpa,
men av någon anledning sitter jag kvar här inne i den tropiska värmen.
Suckar åt röran på diskbänken och den sura lukten från diskmaskinen.
Försöker att inte tänka på berget av tvätt som tornar upp sig i tvättstugan.
Jag lyssnar på Peggy Lee´s "Fever" och låtsas som ingenting:
www.youtube.com/watch?v=JGb5IweiYG8
Ja,värmepannan är fortfarande ur funktion.
Och vi har att välja på att inte ha någon värme alls och att ha en 25-30 grader.
Jag har kokat vatten på spisen för att diska litet,men det är för träligt i längden.
Jag har inga större grytor och vattnet kallnar fort.
Och mer disk rivs snabbt fram.
Jag hoppas att kusinen lyckas få hit någon yrkesman idag,
men något större hopp om det hyser jag inte.
Visst låter jag dyster?
Visst låter det som om jag är mitt uppe i en stor katastrof?
Ha ha,vilket löjligt I-lands problem jag gnäller om.
Det är bara det att jag AVSKYR när det är stökigt.
Jag hatar disk på diskbänken och blir på dåligt humör av att finna strumplådorna tomma.
Bara köket är rent så mår jag litet bättre,
men som det nu är så är det inte mycket jag kan göra.
Tänker nog lägga mig på sängen och läsa den tramsiga "Mama"-tidningen jag köpte igår.
Reta upp mig ytterligare på det torftiga språket i artiklarna.
Jag vet verkligen inte varför jag envisas med att köpa den varje månad,
något är det väl jag tilltalas av i den,men jag kan inte komma på vad.
Jäkla skittidning med skit journalister,är det.
Som skriver saker som "kidsen", "twinsen","chillar" , "softar","übercool" och "sköna snubbar"
och mycket mycket mer löjligt.
Som överhuvudtaget använder sig av ett språk som jag inte kan med.
Så varför läser jag den?
Igår var Storsnörpan hos en klasskompis och lekte efter skolan.
Det var första gången hon var där och jag och LillNöffe for dit och hämtade henne på kvällen.
Jag fikade och LillNöffe lekte med den jämnåriga sonen,
eller kanske mest bara med hans saker när jag tänker efter.
Jag oroar mig för att han inte skall kunna leka som andra barn nu efter att ha varit ensam så länge..
Överhuvudtaget oroar jag mig för honom,
han är så in i bomben avig och vrång precis hela tiden
och det blir så mycket bråk härhemma om dagarna.
Jag vrider och vänder mig hit och dit och försöker på alla sätt att förändra situationen,
men får inte till någon bättring.
Hur jag än bemöter hans trots och ständiga ilska så blir han inte gladare.
Och att aktivera honom...
Ja vad skall jag mer hitta på som jag inte tänkt på?
Vi bakar nästan varje dag,efter recept som han själv får välja ur kokboken
och han hjälper även till med maten varje dag.
Vi bygger lego och kojor,seglar med barkbåtar i bäckarna,
spikar på "trädkojan" och letar efter brädor till den i skogen.
Vi åker ner till ICA enkom för att köpa tuggummikulor och prata med den snälla tanten i kassan,
leker i stora lekparken i Ljungaverk som är totalt öde på dagarna.
När vi kommer hem ligger vi i soffan och läser sagor och klias på ryggen.
Jag tycker att jag gör vad jag kan för att han skall vara sysselsatt och nöjd,
och själv försöker jag för allt jag är värd
att inte tappa humöret och tjata och kritisera
när varendaste jäkla mening som kommer ur hans mun lik förbannat börjar med ett gnäll.
När allt ändå bara är fel och dumt och skrik och grin.
Att själv tappa huvudet,som jag gör framemot eftermiddagen,
hjälper ju föga.
Lock och pock,hot straff,spelar ingen roll.
Om jag ignorerar det dåliga betendet ger det samma resultat som om jag är konsekvent och säger ifrån.
-Trots.
Jag förstår att det är någon period han går igenom och som säkert är nödvändig och kanske till och med nyttig för honom,
jag förstår att det kommer att bli bättre så småningom,
men det tar verkligen musten ur mig just nu när jag är mitt i det.
Jag blir så oerhört ledsen för hans och min egen skull.
Varför skall det behöva vara så här?
När vi skulle kunna ha det så bra,
när vi ändå gör det mesta som han önskar?
Vad är det egentligen för jobbiga och starka stormar som stormar inom honom,
vad rör sig i huvudet på min älskade fina pojke,eftersom han ständigt är arg!?
Vår stora härliga hund är i alla fall ett ständigt solsken.
Jag tycker redan hemskt mycket om honom,vilket jag nog inte trott at jag skulle komma att göra så snabbt.
Han är så lugn och trygg även om han gärna vill leka när han får chansen.
Snäll och varsam med barnen är han också,även när de springer omkring honom med köttbullar i händerna.
När han erbjuds en smakbit tar han den försiktigt,försiktigt med läpparna,
och om barnet inte släpper greppet om biten så gör han det med en suck.
Sätter sig och väntar tålmodigt på ett nytt försök:)
På natten vill han ligga brevid min säng och bli klappad på magen
och så fort husse gått till jobbet om morgonen efter att ha rastat honom,
lägger han sig åter tillrätta brevid mig och sover en stund till.
Ja, det känns verkligen bra att ha honom här och det verkar som om han känner likadant.
Nej,jag skall inte sitta här och fjamsa hela trista dagen.
Vi skall gå till stallet en sväng och mocka ur riktigt ordentligt och lägga på nytt strö i boxarna.
Det tycker båda pojkarna mycket om,att vara i stallet och dona.
Jag trivs också där,
dock känner jag mig inte direkt mindre rädd för de inneboende än,tråkigt nog.
Jag kan inte förstå varför jag är så blyg för dem!
Nog för att de är gigantiska och har fruktansvärt stora tänder och gillar att buffa och knuffa på mig.
Och visst är de tjuriga mot varndra,nyps där de kommer åt och sparkar bakut och är allmänt spattiga,
men det borde jag ju inte bry mig om!
Det är ju jag som har kontrollen.
Jag som bestämmer.
Över de där stora...
Jag kan för mitt liv inte minnas att hästarna i min ungdoms dagar var så där lynniga och tjuriga.
Som jag ser dem framför mig omhöljda i ett rosa skimmer
var de så snälla och fogliga och lättsamma så!
Jippy!
Nu ringde en karl och sa att han om en timme kommer till mig för att få fason på värmepumpen!
Så jag avslutar inlägget med en liten bild på Lilla Hoppsan som vinkar farväl till storasyster i går morse.
Egentligen hade jag velat visa er älgen jag stod och tittade på häromkvällen.
Jag var på väg till kusinens poolhus för att duscha när jag fick syn på en älgko uppe på backen,
snett bakom ladan.
Snart kom en bjässe till tjur också,och vi stod länge och blängde på varann.
För mig var det en riktig upplevelse,
även om vi hade den lilla sjön mellan oss,att kunna vara så nära ett vilt och så ståtligt djur.
Jag tog några kort med min ynkliga lilla mobil,som inte alls lämpar sig för att lägga upp här,tyvärr,
men häftigt var det!
Kommentarer
Trackback
