SKRIVLUST

Jag tänkte när jag vaknade till en regngrå morgon,att :
"Nej,idag skall jag nog gå och lägga mig igen när Snörpan åkt till skolan.
Och ligga kvar där hela dagen och läsa!"
Jag kan ju rimligen inte ha varit riktigt vaken än,
när jag tänkte så.
För hur skulle väl en sådan sak vara möjlig?!
Jag kan inte ens minnas sist jag gjorde något sådant,
och jag har en stark känsla av att jag aldrig mer i mitt liv kommer att kunna uppleva en sådan dag.
En dag helt utan krav och saker som fodras att göra.
En dag helt fri från måsten och borden.

Jag kravlade mig upp och mötte verkligheten,
men bestämde mig för att efter städning i alla fall unna mig att ligga på soffan och se en film.
Inte heller det har jag gjort sedan urminnes tider,känns det som.
Nu har vi så mycket bra att se,och jag hade tänkt mig filmen om Jane Austen just idag,
eftersom jag är rätt övertygad om att det inte är en film som skulle falla sambon i smaken.



Men nej,nu är här dammsuget,undanplockat,våttorkat och fint,
men jag känner mig bara dum
som för ett ögonblick trodde att det skulle kunna gå att se eller än mindre höra på tv´n!
Lilla Hoppsan som nosade sig till att jag tänkt sno åt mig litet dötid och bara göra ingenting,
har demonstrativt vägrat sova mer än 15 minuter.
Och LillNöffe har varit långt mer rastlös än vanligt
och inte ens intressserat sig för dockskåpet med miljoner småbitar
som endast tas fram vid speciella tillfällen.
(Tillfällen då bebisar inte är i närheten eller då föräldrar verkligen vill vara ifred.)

Nåja,jag skall glädjas åt det lilla,
jag har slappat mer än vanligt i alla fall.
Jag har hållit mig inne i stället för att riva runt i trädgården
och inte har jag heller stökat i källaren.
Det finns alltid en miljon saker att göra här och det är ju det jag uppskattar.
Jag tycker om att ha något för händer hela tiden,
jag tycker om att åstadkomma något varje dag,om än något litet.
Men om jag nu vaknar en trist (eller för all del en solig) morgon
och känner att jag för en gångs skull  _inte_  vill,
så borde det ju inte vara så svårt att lyda den instinkten med gott samvete?

Just idag är inte problemet att det känns fult och förbjudet att ligga på sofflocket mitt på blanka dagen,
utan att jag har barn som omöjliggör sådant beteende!
Jag pratade med Syster Yster som också hade tänkt sig en skön helt innehållslös dag just idag,
men som snuvats på den då hennes dotter varit ynklig och så gärna velat vara hemma.
Jag är ändå litet avundsjuk på henne
eftersom hon i alla fall har möjligheten att bara vara helt för sig själv en halv dag ibland.

Ja,jag vet att detta nu rimmar illa med mitt snack
 om att jag minsann ääälskar att vara hemma med barnen och att jag inte alls känner mig det minsta självuppoffrande osv.
men faktum är att hur mycket jag än älskar dem
så börjar det kännas att jag inte haft en stund för mig själv på fem månader.
Det känns rätt rejält,kan jag säga.
En dag i februari,tror jag det var,
åkte jag ner till byn och handlade helt själv,utan en endaste unge,
annars har det faktist inte hänt att jag varit någonstans utan att åtminstone en av dem varit med.

Nå,jag vet inte riktigt var jag vill komma med detta gnäll.
Det är ju upp till mig själv och ingen annan att förändra situationen om jag nu finner den ohållbar.
Jag tycker inte synd om mig själv eller andra i min sits;
som man bäddar får man ju som bekant ligga.
Men dagar som denna,när man känner sig litet slö och småsur,
saknar jag mer än någonsin en vän att rymma till och gömma mig hos några timmar.
Någon att skratta och diskutera och filosofera med.
Dagar som denna känns det som om nerverna sitter utanpå kroppen;
det är svårare än vanligt att ,som jag i förra inlägget skrev om,
vara pedagogisk och inte brusa upp
när det bråkas och spills och kladdas och ramlas för femtioelfte gången.
Dagar som denna tänker jag att om jag bara fick andas fritt och låta tankarna vandra fritt några timmar,
(bara just detta,att aldrig hinna tänka en tanke till slut,utan att få den avklippt och omöjlig att hitta igen!)
så skulle jag vara en bättre människa.
Bättre mor.
Bättre sambo.





Nåja,
vi har byggt en väldans massa lego,
målat vackert med vattenfärger,
byggt tre kojor
och plöjt igenom stora högar med böcker varav  "Pomperipossa" lästes fyra gånger.
Lilla Hoppsan har tränat på att gå upp och ner i trappen och Lill Nöffes cykel har tappat kedjan tre gånger.

Storsnörpan kom hem från skolan och stack iväg som ett skott med sin röda fara.
Kom hem en snabbis för att lämna av en påse rykande färskt tunnbröd från kusinens spis,
och som skingrade mina dystra tankar en stund.
Så ljuvligt  och lyckligt med mjukt tunnbröd och kall mjölk!
Solen tittade genast fram bakom molnen och log!



Hursom helst så var jag aningen piggare igår.
Jag målade och stod i
och fick ordning på några gamla möbler här hemma.
Bland annat denna lustiga lilla gungstol på bilden ovan,
som Lill Nöffe fått av grannfarbrorn.
Den är hemskt opraktisk,som ni ser så blir man liksom liggandes i den,
men den är ju söt i sitt miniformat och barnen tycker att den är rolig.
Jag passade bara på att stryka den vit (träet var brunt innan) och slipa litet på den med ett sandpapper,
så blev den dessutom en fröjd för ögat.



Jag har också äntligen lyckats bli klar med en utav loppisstolarna!
Bara tre kvar nu då..
Jag ville gärna klä ryggdelen med samma fina tyg,men båda barnen sade bestämt nej.
Men jag tänker nog göra det ändå när de inte märker,
för det där fula flätade "nätet" är inte i något bra skick.



Så tog jag mig också i kragen och raspade och slipade en del
på min högst älskade gamla fåtölj i vardagsrummet.
De jag känner kallar den för "hundstolen" eftersom en viss fyrbenting här hemma
bet den alldeles sönder och samman på armstöden som valp.
Jag har promt vägrat att göra mig av med den, bitmärken till trots.
Och visst är den nu en smula ojämn i amstöden ,
men nybetsad och len är den i alla fall,
och högst personlig,förstås!:)



Här är förresten mina fina skolplancher som för tillfället sitter i klädkammaren i hallen.
Det utrymmet är helt omöjligt att fota i,
det går bara inte att få till en bild eftersom vinklarna är för trånga.
Men här bor de bara tills jag gjort slut på väggytan med en lång stång att hänga jackor på
och ett ordentligt skoskåp eller något bra att stuva in alla myriarder skodon
som av mystiska anledningar befinner sig här.



Nej,nu kommer i alla fall sambon snart hem.
Då är det jag som låser in mig i sovrummet och drar täcket över huvudet.
Eller kanske inte,
då kan jag ju inte läsa "Jane Eyre"  av Charlotte Brontê som jag just påbörjat.
Jag skall ge den ett försök,men är den lika tradig som "Förnuft och känsla" av Jane Austen,
som jag just tvingat mig igenom,
så lägger jag undan den efter 80 sidor.
Men det är ju inget som säger att den skall vara det,
författarinnorna är ju totalt olika i sitt sätt att skriva och det skiljer ju nära hundra år dem emellan.

Förresten så är mitt stackars lilla (dubbelt så stora) finger på bättringsvägen nu,
för er som undrar ; )
Fult som stryk är det,men det gör i alla fall inte något vidare ont längre!
Då är det värre med det där jäkla lilla såret jag fått precis i öppningen av ena näsborren.
Jag måste ju låta det läka,
men varet stelnar och det ser ut som om jag vore helt omedveten om en enorm snorbuse som fastat där!
Tur att jag bor som jag gör och slipper träffa folk dagar som denna!





Jag lyssnar på favoritmusik när jag tjurar litet,
och här får ni två av mina godingar.

www.youtube.com/watch?v=axswfDLd9FQ

Dinah Washington med en jädra grann pipa

och The Flamingo´s verision av  "I only have eyes for you".
Vill ni ha ett gott skratt och pigga upp er en smula så ser ni på videon,
annars rekommenderar jag starkt att man bara drar på ljudet ordentligt och dansar bort från datorn!

www.youtube.com/watch?v=bTkcu4GVRe8