SKRIVLUST

i hallen!
Vi har fått en ny familjemedlem.
Och han är verkligen stor som en kalv.
Eller ett föl,kanske.
Fast egentligen är han ju en hund.
En så fin tvåårig rottishane som skall heta Castor.
Tyvärr hette han redan "Amigo" när han kom hit,
men jag tycker att det är bland de löjligaste namnen man kan ge en hund,
särskilt om man som sambon är spansktalande.
Så vi tänkte att om man väljer ett nytt namn innehållandes ett starkt A och ett O
som ju är de bokstäverna som betonas mest i "Amigo",
så skall det nog gå ganska smidigt att byta.
Dessutom är denna herre från Norge,och måste alltså lära sig ett helt nytt språk,
så då kan vi ju lika gärna passa på..
För inte tänker jag då snacke kjempefin norske med hunden,i alla fall.; )


Jag har inte lyckats få till någon bra bild på honom än,men det kommer nog snart.

Sambon har ju alltid velat ha en hane,men eftersom han började med en tik en gång för ca tolv år sedan,
så har det fallit sig mest naturligt med tikar.
Vi hade en utmärkt hane en gång i tiden,
som vi var tvugna att avliva när han fick svår epelepsi som inte gick att medicinera.
När nu båda våra tikar har fått valpar hade han tänkt sig att ta hem den finaste hanen från någon av kullarna.

                                                 
Här är Trojas valpar uppe i Piteå,klicka på bilderna för att se dem och förundras än mer..

Jag har dock bestämt sagt nej till att ha tre hundar här hemma.
Även om vi så smånigom får till en ordentlig hundgård här på tomten
 så är det ju inte meningen att de skall sitta där och uggla hela dagarna.
Och hur fasen har man TID med tre hundar och tre ungar och jobb och...ja allt i livet?!
Och helst hade jag velat säga blankt nej till en valp också,
jag är inte alls förtjust i sådana nämligen.
Visst är de nästan ofattbart söta,man kan ju förälskat stirra på dem hur länge som helst,
men de är ju inte särskilt trevliga.
Kissar och bajsar och bits med sylvassa tänder,
tar sönder allt de kommer över och kräver mer tid och omsorg än en bebis!



Nej,jag är inte någon älskare av valpar,kan jag ärligt säga,
och alltså är jag väldigt nöjd med sambons beslut att överta en redan rumsren och uppfostrad hund!
Visst finns det fördelar med att ha en hund från valpstadiet;
man känner dem utan och innan och präglar den själv.
Men det är också ett vågspel detta med hur den blir som fullvuxen rent fysiskt.
Inom just vår ras är det väldigt vanligt att de får problem med leder och att man då inte kan avla på dem osv.
Så är det ju viktigt för någon som är intresserad av att tävla i utställning,
att hunden är "snygg" och passar för det ändamålet.
Det kan vara väldigt svårt att föreställa sig den där ulliga lilla tussen som vuxen
när man väljer bland valparna hos uppfödaren,
även om det ju finns vissa riktmärken att gå på.
Alltså är det ganska smidigt och enkelt att skaffa sig en hund som är så gott som färdig;
röntgad och felfri i lederna,med just det utseendet man önskar sig och som sagt redan är tränad och mentaltestad.
Det är som sambon säger; "bara att tuta och köra"  (vilket för övrigt är ännu ett av mina hatuttryck)

Som det nu ser ut så skall de båda tikarna stanna där de nu är.
En i Piteå där sambons vänner som haft henne och valparna och dessutom ägen pappan till dem,
blivit fästa vid henne och velat köpa henne.
Hon är en så bra hund,
glad och social och lekfull.
Hon fick superhöga poäng på mentaltestet och den mer avancerade korningen och är felfri i lederna.
En pefekt avelstik med andra ord.
Tyvärr har hon inte det utseende som krävs för att lyckas inom utställning,
och även om jag för mitt liv inte kan förstå varför just den sporten är så tilltalande,
så accepterar jag sambons beslut att låta henne få ett nytt hem.

Den andra tiken,vår gamla fina Gullan,
som vi också tog som tvååring,kommer jag att sakna mycket dock.
Hon är sju år nu och har verkligen utvecklats hos oss.
När hon kom som omplaceringshund hade hon uppenbarligen farit illa hos de förra ägarna.
Hon var inte på långt när rumsren och var så strykrädd att man inte kunde göra någon hastig rörelse
utan att hon kröp ihop och kissade på sig.
Att gå på promenad var något helt nytt för henne,och släppte man henne lös tryckte hon sig förskräckt emot en.
Snart blev hon dock en helt vanlig hund,glad och busig och barnkär.
Hon var jätteduktig som tjänstehund inom hemvärnet och tyckte om att leka med andra hundar.
Sorgligt nog fick hon diskbrock i nacken som hon lider av några gånger om året.
Då blir hon hängig och stilla och vill bara vara ifred.
Och ju äldre hon blivit,desto stillsammare har hon blivit.
Sedan vi flyttade hit till Lillmörtsjön har hon helst gått ner i källaren och lagt sig
och inte varit så intresserad av vad vi andra gör.
Jag tror absolut att hon kan få det bättre med litet mer lugn och ro än vi kan erbjuda henne.
Utan stojande ungar och en busig unghund.

Så ja,plötsligt har vi bara  _en_  hund!
Jag är övertygad om att det blir alldeles lagom och att det blir lättare att fokusera  på hans träning,
när han nu är ensam hund i familjen.

Han kom ju igår,tidigt på morgonen ,
och lade sig att sova i vardagsrummet med sambon,efter den långa bilresan.
Sedan var det promenad och utforkning a vomgivningarna,
sitt nya hem och sina nya familjemedlemmar som ju var överlyckliga att få träffa honom.
Jag är hitills mycket nöjd med honom,han verkar vara en lättsam hund.
Lekfull och barnslig,visst,han är ju inte så gammal än,
men överlag så har han lätt för att slappna av och verkar vara trygg och säker.
Han har haft ett bra liv,
det märks på honom,och det syntes väl när sambon hämtade honom hos den förre ägaren.
Men så klart är ju denna första tid tillsammans litet trevande och prövande
och säkert kommer auktoriteterna att testas en aning.
Jag tror nog att det kommer gå bra dock,
och det enda som vi hitills är en smula missnöjda med är att han är litet smal i midjan.
Antagligen har han ätit mycket människomat,rester och så vidare,
och mindre riktig hundmat,ämnad för hans ras och storlek.
Nu skall han äta upp sig litet,muskler har han redan,
så får nog sambon sin utställningsgchampion till slut,skall ni se.:)


Här ser han inte mycket ut för världen,
men det är endast min sopiga kameras fel,och den dumma posen.
I verkligheten är han mycket stilig!

Vi var bortbjudna igår också!
Storsnörpans skolskjutschaffis är en trvlig prick,
och när jag beklagat mig över hur svårt det är att hitta aktiviteter till LillNöffe som inga vänner har,
har han bjudit oss hem till sig och sin familj.
Hans pojke är fyra och flickan sex,precis som Storsnörpan.
De två tjejerna fann varandra på mindre än tjugo sekunder
och skiljdes högst motvilligt åt när det var dags för oss att åka hem.
Killarna kivades litet,hade väl litet problem med att bena ut det där med vems traktorn egentligen var,
och vem som skulle leka med vad.
Det blev litet grin och några knuffar innan de också hade riktigt kul tillsammans.
Och vi vuxna fikade och pratade bort några timmar,det var mycket trevligt.
Nu är det vår tur att bjuda tillbaka,
och om Storsnörpan fick bestämma skulle det ske redan idag.:)

Till helgen skall ju Storsnörpan eventuellt till sin gammelmormor och gammelmorfar i Sundsvall och sova över där
alldeles själv,
vilket hon länge längtat efter.
Tydligen skall de gå på bio och ha så mysigt,
så vi får väl se när det passar att bjuda våra nya vänner på middag.

Idag håller jag tummarna för att det skall komma några rörmokare hit.
De kom aldrig förra veckan och skar ut de gamla apparaterna i källaren,
och nu verkar det som om vår bergvärmepump gått sönder.
I fredags kväll började det bli hemskt kallt här hemma,
och jag höjde elementen till max innan jag gick och lade mig och ungarna.
Snart insåg jag dock att det inte hjälpt ett dugg,utan att pumpen slagit ifrån.
Jag har ingen som helst aning om hur den fungerar
så att själv gå dit och pilla på den var ju totalt meningslöst.
Dessutom var det för sent för att ringa och störa kusinen som ju är ensam hemam med bebisen,
så det blev en kall natt.
Jag funderade på att ha storisarna kvar hos mig i sängen efter att de somnat,
men det är faktist näst intill omöjligt att sova något sånär bekvämt
med tre ungar i varierande storlek i sängen.
Det rullas och sparkas och knockas hej vilt,
så de blev uppburna till sina egna sängar i alla fall.
Jag vaknade väl en sisådär femtioelva gånger den natten
och sprang huttrande upp för att kontrollera att de inte sparkat av sig alla täcken och filtar och nu låg och frös ihjäl.
Igår var kusinen här och tittade på pumpen i alla fall,
men det enda hon kunde göra var att sätta den på reservläge och ringa och tjata på rörmokaren.
Så igår kväll och idag har vi det varmt och skönt i alla fall,dock är vi ännu utan varmvatten.
Jag är relativt nyduschad som tur är,
men jag hade gärna sett att Castor fått sig en ordentlig tvätt.
Vi håller som sagt tummarna nu,så får vi det lagat innan kvällen!

Nej hörrni,nu skall vi ut och flanera i solen.
Det är nog inte ett dugg varmt trots att den skiner,
men det är härligt med frisk luft.
Så skall ju hunden rastas,vilket känns ovant.
Vi har ju inte haft några fyrfotingar hemma på så länge,
men jag minns nog hur man gör,skall ni se; )