SKRIVLUST

som hade kunnat bli mitt bästa,
gjorde jag igår.
Jag blixtförälskade mig i en gammal spegel med väldans massa krusiduller på,
och köpte den utan att blinka.
Och utan att syna den alltför nära.
Hade jag gjort det skulle jag upptäckt att den blivit limmad och lagad precis överallt
och följdaktligen var i uselt skick.

Den klarade sig till bilen och på resan hem,
men när den skulle upp på arbetsbänken och få ett litet ansiktslyft så rasade den sönder och samman.
Jag svor förstås högt och kände mig ganska dum som inte gått igenom den bättre.
Som inte genast förstått att en så pass gammal spegel i ett sådant ömtåligt utförande omöjligt kan vara hel.
Nåja,jag får väl ta det som en välbehövlig och nyttig läxa.
Jag måste lära mig att lägga band på mig och vara litet kritisk innan jag rusar åstad och ser all potential i de gamla prylarna.
Så särskilt dyr var inte läxan,
jag gav knappt en hundring för den,men min besvikelse var så stor!
Jag slafsade håglöst på den litet vitfärg i alla fall
 och har lyckats något sånär med trälim som jag försökt hålla ett ordentligt tryck på.
Så den står ju  upprätt,dock vet jag inte riktigt var jag skall placera den.
Jag är rädd att den smulas sönder vid minsta blick den får.
Så att ställa den på byrån i hallen är ju inte längre att tänka på.

Jag önskar förstås att jag kunde visa er en bild av den nu genast,
men min "kamera",
 tillika telefon har spårlöst försvunnit.
Den sågs senast i Lilla Hoppsans hand igår eftermiddag,
och mitt i målandet glömde jag bort att ta den ifrån honom.
Nu har jag letat på de allra omöjligaste och möjliga ställen här i huset,men ännu inte hittat den.
Inte går det heller att ringa till den och på det sättet spåra den,
den fungerar ju inte här uppe på Lillmörtsjön,utan används ju bara som kamera.
Grrr,men den dyker väl upp så småningom,och då lovar jag att fota den där förbaskade spegeln.

En fin liten kryddhylla blev det också,med tillhörande kryddflaskor i glas och med propp.
Den målades kvickt och sandpapprades litet och så fick ungarna fylla i kryddorna.
Så nu är min tjusiga vaxduk full med curry som inte går bort hur jag än gnuggar:(
Dax att köpa en ny,helt enkelt.
En fin piedestal i trä passade allldeles utmärkt i vardagsrummet
och ett par gamla ljusstakar i silver eller kanske möjligen tenn är fina i fönstret.

Nej,det blev inga möbler denna gång.
Loppisen jag skulle till hade inte öppet,
så jag svängde förbi en liten lumpbod längs vägen och rotade rätt på detta.
Tydligen finns inga utsatta öppettider på det stället jag först tänkt mig,
utan håller öppet litet som ägaren har ork och lust till.
Men han har hemskt mycket möbler,fick jag höra,
och jag tänker nog prova att titta in nu i helgen i stället.

Jag sitter här och är så himlade sugen på bröd.
Jag väntar att Storsnörpan skall komma hem från skolan så att vi kan fara till affären och handla litet.
Jag tänker baka "Stompa" i kväll och jag tänker frossa i mig varendaste smula!
Här får ni ett recept,efter vilket min kusin bakade det häromveckan och bjöd mig på.
Ett bröd som sedan urminnes tider bakats i medelpad.
Mycket,mycket gott vill jag lova,
och så är det väldigt "praktiskt" att röra ihop hemma och ta med degen ut på vandring,
då den så enkelt gräddas över glöd!



"Stompa"
Blanda ordentligt ihop
2tsk fänkål
2tsk anis
2tsk bikarbonat
1 tsk salt och
14 dl rågsikt

Rör sedan i
 5 dl filmjölk och
 1 dl sirap
och baka ihop till en deg.
Grädda 1/2 cm tjocka (jag misstänker att jag inte kommer att få dem så tunna,men det går bra ändå)
kakor i stekpannan eller på galler över glöd.

Dessa skall avnjutas alldeles varma med mycket smör på,förstås.
Och skönt att slippa jäsa degen är det också!
Ja,det blir smarrigt fredagsgodis,det.



Annars har jag ingenting annat speciellt att avhandla idag.
Det har snöat i omgångar och det blåser riktigt kallt.
Vi har hållt oss inne,småpojkarna och jag,
och sett på Ronja Rövardotter och läst sagor.
LillNöffe är glad att hans lillebror intresserar sig för enklare böcker nu
 och har rotat fram alla sina gamla Max-böcker.
Som jag är så less på!
Som jag var så glad att slippa när de växtes ur sist.
Nej,de är ju inte dåliga på något vis,men så otroligt  uttjatade här hemma hos oss.
Jag får nog lov att köpa mig några nya bebisböcker denna omgång.



Men det är annars roligt att läsa de små kommentarerna jag skrivit i en del böcker som storisarna haft.
Om hur de kanske reagerat när man läst dem eller något skojigt de sagt till sin favoritbok.
I en liten pekbok om bondgårdens djur står det att Storsnörpan alltid,
_varendaste_  gång jag läste om tuppen och imiterade den,
gjorde stora ögon och klappade till mig!
Jag mindes det plötsligt då jag läste det och skrattade gott.
Jag undrar verkligen vad hon egentligen tänkte och varför hon blev så upprörd över just tuppen.
Ändå var det hennes favoritbok,
och hon satt spänd av förväntan och väntade på tuppen,flera gånger om dagen!
:)
LillNöffes favoritbok hette "Agel Gagel och Voffsen Kloffsen"
och den har överlevt från min och Syster Ysters egen barndom.
Jag har själv tydliga minnen till den och läste den gärna för honom.

Det är så fantastiskt hur böcker kan få oss att minnas och känna!
Både jag och Syster har mycket böcker kvar sedan vi var små,
även om en hel del också gått vidare i arv till släktingar och bekanta.
Jag skulle säga att så mycket som ca 50 % av alla barnböcker här i barnens rum
 är sådant som mamma lyckats spara genom åren.
Och det är så härligt att läsa dem och minnas.
Att återkalla alla känslor man hade som barn när mamma läste dem.

Eller för all del pappa,
som läste om Mumintrollen med bred finsk bryning vilket fick mig att bli rasande!
"Jamen det är så den SKA läsas,Mumintrollen låter ju så" sade han jämt,
och jag antar att han retades så här för att han var trött och ville slippa läsningen:)
Jag läste hellre själv än att lyssna på den där olåten då,ha ha.

Jag var egentligen aldrig särskilt förtjust i Mumintrollet faktist.
Det är först som vuxen jag upptäckt Tove Janssons storhet.
Nu tycker jag att hon är alldeles underbar,
särskilt då "Vem kan trösta Knyttet".

Jag tänker citera de första två verserna ur den,
som jag tycker är alldeles extra bra och som jag så ofta läst och på något vis känt igen mig i.

"Det var en gång ett litet knytt som bodde
alldeles ensam i ett ensamt hus.
Han var nog långt mer ensam än han trodde
på kvällen när han tände alla ljus
och kröp inunder täcket i sin bädd
och gnällde för sig själv, för han var rädd.
Därute gick hemulerna med med stora tunga steg
långt borta hördes Morrans tjut på nattens mörka väg
och dörrar stängdes överallt och alla lampor brann
hos alla stackars skrämda kryp som tröstade varann.
Men vem skall trösta Knyttet med att säga ,ungefär:
på natten blir det hemska mycket värre än det är.
                                            
Men nästa morgon innan dagen grydde
och dimman låg kring huset grå och kall
stck knyttet ut en ängslig nos och gnydde
-han hade klarat sig i alla fall-
men ville hellre äta opp sin hatt
än stanna kvar i huset nästa natt.
Och in i dimman flydde han -snart syns han inte mer
och dörrarna står öppna och hans lampor brinner ner.
Och Knyttet sörjde efteråt och tänkte,jag var dum
när jag lät regn och mörker flytta in i mina rum.
Men vem skall trösta Knyttet med att samma dag han flytt
blev huset fullt av nya,mycket lyckligare knytt."



Det är mycket svårt att säga vilken bok som faktist var min favorit som liten.
När jag nu läser dem,vilket jag ju ofta gör,
älskar jag dem alla lika mycket!
Jag är så glad att vi har dem kvar,
och att mamma varit så noggrann med böcker när vi var små.
Jag försöker också att vara det,
och faktist verkar det som det lyckats rätt bra att lära barnen att vara rädd om dem,
att inse värdet i böcker och läsning.

Mina egna böcker är jag ju också litet löjlig med.
Flera av dem läser jag om och om igen och de är fullklottrade med egna små anteckningar.
En del har jag i flera olika upplagor,sådan boktönt är jag.
Och ofta när jag känner mig litet hängig finner jag stor tillfredsställelse i att möblera om och sortera bland dem!
Det muntrar upp att se alla de där härliga böckerna,att äga dem och kunna läsa dem när jag vill.
Jag skall inte säga att böcker är det jag lägger mest pengar på i månaden,
för det är det definitivt inte,
jag köper det mesta i pocketformat eller på loppisar och antikvariat,så jag fyndar även där.
Men det är absolut den saken jag inte kan tänka mig att avvara.
Jag handlar _alltid_ böcker för ca 200 kronor i månaden på  www.adlibris.se
hur fattig jag i perioder än är.
Och det är klart att de tar sin plats,
och de fodrar ju inköp av bokhyllor,förstås,
och kan ligga och till synes skräpa litet överallt i huset.
Men jag har alltid stenkoll på mina böcker,skall ni veta.
Jag vet precis vilka det är som ligger på bänken i köket,
i tidningställen,på nattygsbordet,i garderoben och på toan.
Vilka som står i bokhyllorna nere och i dem uppe.
Det är även fullt i barnens bokhyllor,
och jag har fått avvara plats i mina egna bokhyllor för en hel del barnböcker,
men ändå kan jag inte säga att jag har nog.
Böcker kommer jag aldrig att få nog av!


Vi har enkla Billy-bokhyller i hallen ovanför trappan,och jag är i stort behov av en till just nu.
Så vill jag helst också köpa vitrindörrarna till så att de slipper bli dammiga,mina små raringar:)

Många som kanske tycker att jag är bra dum som slösar tid ,utrymme och pengar på denna hobby,
undrar varför jag inte bara lånar böcker på biblioteket i stället.
Men det gör jag ju också;
när det kommit någon för mig ny författare i min väg,
prövar jag dem alltid på biblioteket först innan jag vet att jag gillar dem.
Men jag finner som sagt det största nöjet i att själv äga bra böcker
och min allra högsta dröm (förutom fred på jorden  och evig hälsa ,då förstås:))
är att en dag bo i ett hus stort nog att rymma ett bibliotek.
Ett alldeles eget bibliotek skulle vara det bästa rummet i det huset och jag ser det precis framför mig;

med tjocka mattor på golvet,
gamla skinnsoffor och öppen spis.
Väggarna klädda med böcker ända upp till det höga taket,
och med stegar att klättra på för att nå dem allra högst upp.
En del värdefulla alster finns inlåsta bakom vitrindörrar
och ett stort pampigt skrivbord skall få plats också.



Ha,ha,jag kanske överdriver en aning.
Vad skulle väl jag ha för dyrbara böcker
och för vem skulle jag låsa in dem bakom något så bräckligt som glasdörrar?
Men den där gamla klassiska bilden av privatbibliotek som man ofta skymtar i filmer,tilltalar mig mycket.
Och för mig är de höjden av lyx!

Nej nu skall jag snabbt in på adlibris och se efter vad det kan tänkas finnas att läsa för små barn.
Nog måste det väl ha kommit något nytt sedan Max´s tid?
"Ellen och Olle" har vi några hemma också,de funkar.
Sedan far vi till ICA och så blir det till att knåda bröd.
Hoppas att ni alla har en härlig fredagskväll nu!

Och så kan ni väl snälla,
hålla tummarna en stund för att jag skall hitta min lilla kamera,va?