SKRIVLUST

Idag är ju dagen D för barnen,
åtminstone för Storsnörpan,som väntat länge på "Urkul"!
Det är avgångseleverna på barn och ungdomsprogrammet här på Ånge Gymnasium
som  varje år anordnar en liten festivaldag för barn i kommunen.
På dagens agenda finns saker som exempelvis;
ansiktsmålning,ponnyridning,tipsslinga,rockkonsert,"småstjärnorna",grillning
och hett efterlängtad sockervadd.
Storsnörpan skall åka tillsammans med sin klass i en buss från skolan och jag tänkte möta upp dem på plats i Ånge.

Naturligtvis börjar jag med att försova mig.
Så klart.
Jag har haft så svårt att sova om mornarna bra länge nu,
vaknar alltid innan sju,helg som vardag,
men kanske har det ställts om nu när Snörpan ju varit hemma från skolan några dagar
och jag sluppit gå upp och göra henne klar för skoltaxin.
Idag blev det snabbfrukost och snabbt iväg.
Inte blev hon utkädd till någon pirat heller,som temat spelade på i år,
men hon verkade inte alltför upprörd över det.
Hon var väl rädd att hon skulle missa hela balunsen förstås,stackarn.


Mammas tjusiga gamla hatt har rotats fram och uppskattas mycket.

Nu skall jag få upp småpojkarna och äta frukost,så far vi väl till Ånge sedan.
Helst har jag lust att stanna hemma och skräpa litet här på gården.
Skrapa av gammal färg på fasaden och bygga en bro av trä att ha barnens pool på,
för att slippa förstöra gräset.
Ligga i solen för att försöka få litet färg.
Jag skulle ju göra premiär för bara ben i går och använda min fina La redoute-kjol jag beställde i våras.
Men det ville sig icke.
För det första så är jag på tok för bländande vit om benen
och dessutom översållad med blåmärken i varierande storlekar.
Några rivsår från krusbärsbusken fick jag häromagen också,
och ett fult sår på foten där jag tappat en bräda med en stor spik i .
Jag satte i alla fall på mig kjolen för att få insupa den litet,och fick sedan inte av mig den.
Dragkedjan i sidan vägrade plötsligt att samarbeta och det var verkligen stört omöjligt att få ner den igen!
Jag blev tvungen att ringa kundtjänst och rådfråga dem.
Jag vill ju inte ha en kjol som är trasig,och ville kolla att det är ok att jag sprättar upp den för att skicka tillbaka den.
Det var det ,som tur var,
och i sista stund slapp jag sprätta upp den,då Storsnörpan hjälpte mig att dra den över brösten och huvudet på mig.
LillNöffe skrattade hysteriskt och tyckte att jag såg väldigt rolig ut,
stånkandes och svettandes,röd som en gris i ansiktet (kritvit,som sagt,på resten av kroppen).
Lilla Hoppsan såg mest rädd ut och stirrade med stora svarta ögon.:)
Så det var den kjolen det..
Synd och skam,jag tyckte att den var så fin.
Men jag rev genast runt nere i källaren efter gamla sommarkläder och hittade en del andra alternativ.
Visserligen urtvättade och i många fall för stora och framför allt uttjatade,
men fullt dugliga att ikläda sig här på Lillmörtsjön.

Anledningen till att jag drog mig för att visa upp de inte så granna spirorna
var ju för att vi skulle ner till Sundsvall och flanera.
Vi  hämtade mat på  MacDonalds (lyx,oh,lyx!) och åt den på sambons jobb,
och for sedan vidare till veterinärkliniken för att ge Castor alla erfoderliga sprutor,
som jag inte har någon som helst koll på.
Han fick ett pass också,
och jag krupp på ungarna som alla sprang åt olika håll precis hela tiden,
i stället för att sitta still på en bänk utanför med mig.
Jag har redan vant mig av med att ha så mycket bilar nära inpå.
Jag blir helhispig och gapar åt ungarna att se sig för varannan sekund.
Hysterisk.

Det blev litet glassätning och sedan hemresa.
Grävning i sandlådan,snabb gungning och så i säng.
Där låg jag vaken länge, länge och funderade på huset och trädgården.
Min framtida veranda och eventuella Rhododendron buske på skuggsidan.
Spännande va?
Så när jag äntligen lyckats slumra till väcktes jag av LillNöffe som ropade uppe från sitt rum.
Han har drömt mycket mardrömmar nu på sistone och hamnat i vår säng varendaste natt den senaste veckan.
Trångt och svettigt är det,
så jag tänkte att jag skulle kunna få honom att somna om där uppe.
Men det gick ju förstås inte,
då det var en så förbaskat envis fluga på oss hela tiden.
Den var verkligen närgången och förmodligen var det den som väckt honom i natt.
Jag gav upp och tog ner honom till vår säng.



Och hade just somnat om efter att i ett bra tag desperat försökt,
då det var Snörpans tur att få besök av flugan.
Jag lyckades få ut den ur hennes rum,och släpade mig ner igen.
Lade mig med huvudet på kudden och konstaterade att solen höll på att gå upp.
Och så vips så far jag upp väl medveten om att jag stängt av klockan för länge sedan och att jag nu försovit mig!



Så varför sitter jag då här?
Jo,för att jag avskyr stressiga mornar.
Jag hatar dem verkligen,allra helst när de är självförvållade.
Så nu tänker jag att det ju inte gör något att jag kommer ltet senare till Ånge,
utan att det är bättre för alla parter att jag tar det litet lungt.
Pojkarna får sova litet längre,
jag får äta frukost ute på bron i lugn och stillhet.
 Dofta på häggen som äntligen slagit ut och se och höra på svalorna som leker i det blå.
Det är en mycket bättre start på dagen,det.Den idealiska,tycker jag nog.
Och jag önskar att alla människor fick börja sina dagar på liknande vis.
Med fågelsång och vindens lek i trädens gröna löv.
Kanske med ett morgondopp i sjön eller en promenad i den doftande skogen.
Så iväg till sina krävande jobb,sina hårda studier och stressade tider att passa.
Då skulle man nog lättare orka med allting,
om man fick en sådan härlig start på dagen,tror jag.


Lilla Hoppsan rusar ut så fort han vaknat och själv rivit av sig blöjan.
Ställer sig i gräset och kissar och tycker nog att livet är bra härligt!