SKRIVLUST

om än en aning hektiskt.
Tänk att en anledning till att vi överhuvudtaget flyttade hit till denna gudsförgätna lilla plats på jorden,
var just att slippa en hel del stress!
Men som jag alltid sagt,allra helst till reportrar som gärna vill trycka på och prata om hur stressigt livet i storstäder är;
att så länge man har ett jobb eller annan verksamhet som styrs av tider,barn i skola och på dagis,
så finns ju alltid en viss stress.
Man kommer ju alltid att ha tider att passa,ställen att vara på och uppgifter att sköta.
Och även om jag ju i högsta grad nu kan känna att tiden inte räcker till för allt som borde göras,
så är jag så mycket mer avkopplad och tillfreds med tillvaron nu än vad jag varit på många år.
Kanske någonsin.
Jag är slut och förbi klockan åtta när sagoläsningen är över,
och oftast somnar jag innan ungarna ens hunnit göra det,
men med ett stort leende på läpparna.
JAG TRIVS!
Jag älskar mitt lilla liv.

Men det är ju en stor sorg för mig att inte hinna skriva här som jag egentligen vill.
Jag kan verkligen få dåligt samvete och må litet dåligt över min bristfälliga uppdatering på sidan,
även om jag misstänker att mina få läsare ändå har gett upp och slutat hälsa på här.
Men för min egen skull känner jag att jag verkligen vill och behöver skriva mer.
Inte så att jag inte skriver,
pennan glöder,skall ni veta,men bara i skolan:)
Vi har än mer jobb där nu,och det ställs högre krav på oss ju mer tiden lider.
Vilket ju är jätteroligt och stimulerande.
Jag tycker verkligen att jag kommit in ordentligt i det hela nu,och är mycket stolt över mina framsteg,som kan tyckas pyttesmå och enkla för andra,när det gäller daorkunskap.
Fortfarande slipper jag helst,
och jag oroar mig och våndas inför de nya bestämmelserna om tidningen vi gör,
som innebär att vi nu skall redigera våre egna texter och foton i programmet vi använder,innan det går vidare till huvudredigerare och sedan till press.
Men jag skall väl klara av det också så småningom.

Tidningen ja,går över förväntan hem hos invånarna här i Torps socken.
Kanske för att här inte finns någon annan lokal-blaska,
Sundsvalls Tidning och Dagbladet är de två stora tidningarna i Västernorrland som visserligen har avdelningar här i kommunen,men som rapporterar rätt trist.
Folk gillar så klart att läsa om sin egen bygd,att själva vara med i tidningen på bild och i intervjuer och att känna igen sig i bildreportage vi gör.
Tidningen kommer ut varannan vecka,och då gratis i alla butiker och mackar.
Där tar de slut redan första dagen och så kommer de stackare  som blivit utan till skolan och frågar efter fler exemplar.
Föreståndarinnan på macken här i Fränsta(som för övrigt också bott i detta hus!) berättade att hon nästan blivit utskälld när vi råkat bli sena med att lämna ut det senaste nummret!
Ja,det är roligt att vårt hårda arbete uppskattas,he he.
Snart ligger alla nummer ute på Ålsta´s hemsida,då skall jag länka er dit så ni kan beundra vårt verk:)

Annars kämpar jag på med mitt lilla,förlåt,övermäktigt stora,projekt.
Det har äntligen kommit igång en aning efter att ha stått helt still,
och jag har lyckats skaffa mig fler intressanta kontakter.
Det finns tankar om att eventuellt styra temat en aning mot mer originella personporträtt.
Det finns ju en hel del ,sett ur samhällets normer,ovanliga människor här i krokarna,som jag finner mycket intressanta.
Visserligen tycker jag att vi alla har livsöden värda att gestalta och ta del av,
men jag känner också att det är lättare att skapa kontakt med dessa människor.
Norrlänningar överlag kan ju vara en aning svåra att rubba,
det blir tufft att få dem att ge sig själva helt och fullt i detta projekt.

Men jag jobbar också vidare på grundidén om att berätta om alla dessa vackra byar.
Jag hittar ständigt nya små vägar och stigar att följa,som leder till underbara avkrokar.
Jag älskar att fota dem och snoka runt bland dem.





                                                                


Jag har äntligen vågat mig ifrån de automatiska inställningarna på min kamera och expreminterar helt manuellt med bra resultat.
Jag vet inte hur det funkar riktigt,be mig för allt i världen inte förklara hur inställningarna bör göras,
men jag lyckas ändå!
Nu funderar jag på att köpa en klasskompis teleobjektiv för 200 kronor.
Jag har alltså kommit ända dithän,att jag ger mig på att pröva olika utrustningar som vi får låna i skolan=D
Från att ha rusat runt med min mobilkamera och varit någotsånär nöjd,har jag börjat irritera mig stort på att inte ha
längre räckvidd.
Jag tyckte minsann i början av terminen inte att kvaliten på mina och de andras bilder skiljde så mycket (då menar jag själva kvaliteten på bilden,inte på motivet och tanken osv) men iser nu att skillnaden ju ligger i de bilder som jag rent tekniskt inte kan ta med mitt objektiv.
Som i morse när jag försökte fånga den vackra synen som öter mig på väg nerför berget många mornar;
en stor,klrgul mångubbe på väg att krypa ner bakom grantopparna,skogen och bergen som redan börjat färgas av solen på väg upp.
Ssss,det blev ju ingenting förstås.En liten pyttig fläck...
Fast en morgon var jag tidigare ute och lyckades ta en lyckad bild som jag sedan använde till utställningen vi också haft i Ånge.

Med temat "Ånge 24 h"  var vi alla utplacerade på oika ställen i kommunen ett helt dygn för att plåta.
Mina ambitiösa och framförallt fria klasskamrater tog ju bilder även på natten,
medan jag nöjde mig med att dra en repa medan barnen var på dagis,och på väg till detsamma nästa morgon.
Av alla våra bilder valde vi i samråd med vår duktiga fotolärare och varandra ut tre foton var att hänga upp i bibliotekets utställningssalar i Ånge centrum.
Resultatet var lyckat tyckte vi,och det var lustigt att vi alla fångat ungefär samma känsla.
Exempelvis finns där väldigt få människor på bilderna,naturen och stillheten råder,
och det är ju verkligen träffande för kommunen.
Jag skall försöka lägga in mina tre bilder här en dag,
de finns på skolans server så jag vet inte riktigt hur jag skall gå till väga,
men det vore roligt att visa dem för er.

Litet dråpligt var det ju förstås med utställningen,
att en klasskamrat fått i uppgift att meddela pressen om vernissagen och bjudit in dem en timma tidigare än öppning,
vilket vi andra inte visste om.
När klasskamtraten på den utsatta dagen var hemma sjuk och vi andra lyckligt ovetandes dök upp i lokalen den tidpunkt vi trodde var rätt,
hade två tidningar redan varit där för att finna dörren låst och genom glasväggarna se alla våra bilder liggandes i en hög på golvet.
Vår primitiva "hägning" med dubbelhäftande tejp hade inte hållit måttet.
Senast igår fick några i klassen boka skolbilen för att bränna upp till Ånge och hänga upp dem IGEN.
Synd att skolan inte anser sig ha råd till större utgifter än dubbelhäftande tejp..

Ja,det blir litet tjat om skolan ser jag,
men den dominerar ju mitt liv just nu.
Även när jag väl är hemma går tankarna dit,jag grubblar mig blå på uppgifterna vi har och hur de skall lösas.
I veckan hade vi exempelvis en otroligt knivig uppgift i foto.
Rubriken löd;
"Folkhemmet; pölsa och blodpudding eller en romantisk idyll i förfall"
5-10 bilder på det.
VA??!!
Vad Är egentligen folkhemmet?Finns det än idag? Vilken är min bild av det?
Hur faen skall jag ta kort på´t i sådana fall?!
Läraren ville ha ett ställningstagande utav oss alla.
För eller emot,finns folkhemmet än i dag,har det någonsin funnits?
Ja ni förstår ju.
Men som jag förut skrivit;det är ändå så otroligt härligt och roligt allt detta!
Att tvingas tänka utanför sin vardag och sina vanor.
Att tvingas lära sig,upptäcka och skaffa sig åsikter.
Vi hade en otroligt intressant diskussion omkring detta igår, och det var så fantastiskt att se alla våra tolv totalt olika tolkningar på temat.

Och eländet fortsätter.
Idag hade vi besök av två forna elever från Ålsta,som skulle lära oss att göra bildspel.
Om två veckor skall vi redovisa ett flera minuter långt bildspel,komplett med musik och speakerröst på temat
-håll i er nu;
"Medvetenhet"
ARGH!
Mina kära läsare,vänner och familj.
Om ni ännu läser detta; kom gärna med förslag.
Hjälp mig! =)




                    

Nu är det redan läggdags för mig,men jag måste ju förstås skriva om någonting annat än skolan.
Jag är ju fortfarande i allra högsta grad mamma till tre små fantastiska vildingar som ju tar resten av min vakna tid i anspråk.
Den tid som inte skolan,tvätt,matlagning,städning,inköp,hämtning,lämning tar.
Och jag vet ju att vissa vill se de små också.
De växer och frodas skall jag säga.
LillNöffe har fyllt fyra år sedan jag skrev sist.
Det kännst inte lika stort som att Snörpan blev sju i somras,men det är väl just därför,
chocken har lagt sig och jag har liksom accepterat att tiden gått så vansinnigt snabbt.
Men han är verkligen just fyra år.
Väldigt bestämd och envis.
Som han alltid varit men kanske litet mer; en aning tjurig  med rynkad panna,men övervallande pussig och kramig mot sin mor.
Så har han fått en släng av den där mörkerrädslan som jag minns att Snörpan också hade i samma ålder.
En helt orationell rädsla för att vara ensam överhuvudtaget (alltså i ett rum,på toan eller för att hämta ett glas vatten i köket etc) har han plötsligt drabbats av.
Sambon misstänker att den utbrutit då han sett något läskigt Halloween-firande på Bolibompa för några veckor sedan,
men jag är helt övertygad om att detta är ofrånkomligt.
Att han skulle fått sådant här spunk vare sig han sett något läskigt eller ej.
(Förmodligen var ju inte Bolibompa -grejen särskilt läskig,men fungerade likväl som den utlösande faktorn för fyraårs fenomenet)

                     
                              
Lilla Hoppsan är en glad liten skrutt som älskar dagis och framför allt sina fröknar.
Vi konstaterar att han är lik sin storasyster;
pratar och pratar och pratar- väldigt bra dessutom.
Han gör sig helt klart förstådd, med hela meningar.
Det är roligt, men samtidigt kan jag inte undvika ett stygn av dåligt samvete över att inte heller denna unge,nummer tre i skaran,blitt tvåspråkig.
Antagligen hade han inte då kunnat briljera med dessa monologer han nu för,han hade väl varit en aning enstavigare,
men ändå..
Vi har ju sagt och lovat varendaste gång vi fått ett barn att denna gång skall sambon minsann tala spanska utan undantag.Det här barnet skall få det som inte är alla förunnat;ett andra flytande språk .
Från start.
Nej men det blir bara inte så.
Och om jag skall vara helt ärlig så beror det nog inte bara på att jag skulle få svårt att hänga med i svängarna (för ett år sedan eller två skulle jag ha sagt att jag förstod det mesta i en spansk diskussion.Nja,åtminstone kontentan.)
Utan för att sambon själv inte är helt 100 på sitt modersmål.
Sorgligt men sant.
Han har nu levt mer än hälften av sitt liv i Sverige, tänker på svenska och talar väldigt sällan spanska.
Med sin mor och ett fåtal kunder inom jobbet som speditör använder han sitt modersmål,så det är ju inte konstigt att det inte flyter på som det borde.




           

Nå,det är trist,men Lilla Hoppsan verkar glad ändå:)
Storsnörpan är verkligen just Stor.
Hon låser in sig på sitt rum (det finns inget egentligt lås,men eftersom dörren är en aning satt och skev så är den mycket omöjlig för småkillar att öppna då den smällts igen ordentligt.)
och dansar till mina och sambons gamla skivor från tiden-innan-barnen,speglande sig själv i fönstret.
en hårborste tjänar såklart som mikrofon.
Hon arrangerar mer och mer avancerade dansshower på fritids och sjunger högt med på sitt alldeles speciella vis
i låtarna hon valt på stereon i bilen.
Konstaterar med en suck att hon ärvt sin usla musiksmak av sin far.
Det bästa hon vet är Eurotechno för fulla muggar.
Och då menar jag inte sådan som kanske,kanske kan få även mina tår att eventuellt vicka diskret i takt,
utan riktigt lågklass smörja,som exempelvis landsplågan "Boten Anna" och den där jäkla "sitter här i ventan och spejlar litte data".
(Jag kan allvarligt säga att jag kokar när jag hör dessa!)
Hon verkligen myser när hon ser min reaktion och har tydligen berättat för sin ena fröken på fritids,som delar hennes dåliga musiksmak,att "min mamma tycker att han som gjort den här låten borde skämmas och i alla fall inte få kall sig för musiker.Hon blir nästan aldrig arg på någon annan än mig och pojkarna,men om hon träffade han som gjort den här musiken så skulle hon nog kunna SPOTTA på honom!"
Ja,vad skall jag säga,det är ju faktist sant!
Litet pinsamt det där med att jag bara blir arg på mina barn,men annars kan jag ju bara hoppas att den här människan som hon pratade med efter detta tog sitt förnuft till fånga och började lyssna på riktig musik i stället...

Helt apropå musik så måste jag säga att genom att studera på folkhögskola öppnas så många gamla låsta,eller i alla fall igendammade och bortglömda dörrar.
I vårt klassrum spelas ständigt musik på hög volym och jag kan tycka att det är en aning barnsligt,
det handlar ju så ofta bara om att på något sätt visa vem man är och så vidare.
Det stör ju dessutom.
Men det är ju verkligen så faschinerande hur man (tycker sig kunna)kan fastställa någons persolnlighet med hjälp av musiken hon/han spelar.
Just nu går Coldplay´s "Viva la Vida" för fullt i salen,och jag håller verkligen med om att den är något utöver det vanliga.
Faktum är att jag  alltid tycket mycket om Coldplay,men att det nu känns litet...fånigt att göra det.
Förlåt om jag snöat in på detta med tantighet,(jag som påstod att jag minsann aldrig skule känna mig som en tant.Men jag kan i alla fall ärligt säga att om jag nu är en tant eller ej-jag köper nu Allas varje vecka!!!-så lider jag inte av det.Jag är verkligen lycklig i min eventuella tantroll.Sådeså.)
men jag kan känna ett visst.... obehag ,eller snarare en viss... oro inför att tycka lika som en person som är tio år yngre än mig.
Saker och ting ställs litet på sin spets nu,hade jag kanske trott att jag som trettioåring skulle vara förmer än en tjugoåring?Det som hon gillar är för simpelt för mig?
Det verkar nästan som om jag omedvetet tänkt så någonstans ,någongång,för jag blev faktiskt riktigt upprörd när min ena 19-åriga (NITTON ÅR! Född 1987!!!) klasskamrat helt oförhappandes spelade EdithPiaf´s "La Vie en Rose"!
"Den är min!" Ville jag skrika,men insåg också att det ju egentligen var farmors.

                            




                         



(Jag minns så väl en sommardag på landet,då jag spelade just denna på min bärbara stereo ute på altanen där bara jag och min älskade farmor befann oss.
Hennes tårar som plötsligt kom farande utför henes mjuka,fårade kinder..
Hennes blick fäst långt bort i fjärran.Jag ville så gärna veta,jag ville så gärna fråga min farmor vad hon kände och vad hon tänkte.Men skämdes för att jag fått henne ledsen.För att jag berört något som jag inte hörde till.
Så jag kammade hennes tjocka,vita hår en stund,med den röda kammen från hennes svart handväska i svart lack,innan jag kysste henne på pannan och gickför att ta ett dopp)

Det är ju helt enkelt så att MUSIK förenar.
Musik har inga gränser.
Musik rör vem som helst ,när som helst, oavsett ålder,kön,etnicitet,yrke eller social status.
Musik överbrygger alla broar.

Fast jag skall inte säga att jag förenade mig särskilt med klasskompisen.
Jag ryckte förvisso till i min stol och vände mig hastigt om med stirrande,förvånad blick(jag sitter ensam längst fram vid läraren eftersom jag är halvt döv)vilklet säkert avslöjade något om mina känslor inför låtvalet.
Men jag kommenterade det inte med något annat än ett löjligt "ÅH?!" .
Likväl vet jag ju nu att den här personen har klass.
Den här personen,hur ung hon än må vara,har stil!:)

Jag är långt ifrån så pass inne i min klass´gäng (ja,jag väljer att uttrycka det så,då de verkligen är ett sådant) att jag skulle få för mig att kliva in i salen en morgon,slänga jackan på stolen,släntra fram till datorn och köra igång min playlist på Youtube.
För mig är det helt otänkbart.
För mig är den listan(som jag är övertygad att de flesta har,om inte som favoritmusik på Youtube,så i huvudet, en någotsånär rangordnad förteckning över världens absolut bästa låtar.)så oerhöert personlig!
Alla låtar på den listan kräver sin alldeles egna förklaring och motivering.Och varendaste stycke avslöjar så mycket om dig själv.
Jag kan verkligen inte säga vilken låt jag tycker är världens bästa.
Men jag känner väldigt,väldigt stakt för en hel del musik.
Jag ger er ,som jag står mycket närmre än dessa unga människor i mitt skolliv,en del av dem,
utan inbördes rankning.
Jag hoppas såklart att ni nu skall hålla med mig om att dessa låtval är kvalificierade som världens bästa,
men också att de på något sätt representerar mig.
Det här är jag.
Och ni känner ju mig.

Alltså,nu bombar jag er verkligen!

http://www.youtube.com/watch?v=F3hdGmmFa78  Bob Dylan -"You belong to me" (Jag vet att du blir berörd.På ett eller annat sätt..)


http://www.youtube.com/watch?v=9ZTQhhGTSE8  Queen -"You don´t fool me" (det här skulle bli mitt "soundtrack of my life")

http://www.youtube.com/watch?v=_Ye8GLPUVsM  U2 "With or without You" (Nej,jag bara gråter.
Fast titta helst inte på videon.OM du nu gör det så tänk på vilken fantastisk känsla det måste vara för ett äkta fan att ligga brevid Bono)

http://www.youtube.com/watch?v=_Ye8GLPUVsM  Solomon Burke "Cry to me" (Jag vet att jag spelat den förut,men den kan inte spelas nog.Hur lycklig du än är,så kan du nog klämma fram en tår nu. Om inte,så tänk på Patrick och din ungdoms "Dirty dancing" ,för sjutton gubbar!

http://www.youtube.com/watch?v=4R6nmKjcSeU Creedence "I put a spell on You" (Lägg dig bara på en säng i ett helt mörkt rum med en flaska rö´tjut .Fjoron eller 70 år,det sviider!Fast helst skall du ju vara så kär att du nästan vävs a la15)

http://www.youtube.com/watch?v=cJeYKJYq4rQ  Queen "Bohemian Rhapsody" (OK,litet urtjatad,men spela den högt i bilen,sjung med helt galet,och tänk på fenomenet Freddie!)

 http://www.youtube.com/watch?v=EtTBQohdi_0 Dire Staits "Brothers in arms" (samma här-lägg dig i ett helt mörkt rum.Uff.

Avslutningsvis
-jo,nu måste jag gå och lägga mig!
Jag har bokat tid hos frissan i mo´rgon efter lektion,och senare på dagen anländer mycket ,mycket hett efterlängtat besök;
Syster yster med familj!

Det är faktist så pass efter några glas vin i cyberrymd och ett tafatt försök till rökning av en gammal cigarett av okänd ålder(det sprakade liksom till när jag tände den!)
att jag skulle kulle jag kunna få för mig att klappa händerna och utbrista ;
"Happy, happy ,joy,joy!"
Ni vet alla att det är ett av mina absoluta hatuttryck.

Jag säger go´natt bara,och konstaterar att jag helt klart påverkas ava tt umgås med yngre mänskor.
I mitt liv har jag bara haft vänner som varit ganska mycket äldre än jag eller lika gamla (så få de nu är)
så jag intalar mig att det helt i sin rätt att jämnföra sig själv med dessa yngel och att försöka hitta likheter.Samt förundras över dem.
Jag ger er en sista artist som jag helt fräckt snott från en klasskompis.
Inte har jag frågat henne ens,vem hon spelat,stolt som jag är.
Men tilltalats mycket av rösten och hela konceptet.
Jag lyckades helt hemligt klura ut vem denna artist på hennes "playlist" var,och har verkligen fashinerats av denna.
Jag sökte på Elvis,jag sökte på Nina Simone.
-Ja,om man bara hör musiken lågt kan man väl nästan jämnföra den med dessa?
I alla fall så är det här något jag skulle ha snöat in på TOTALT om jag var 19 år i dag!:)

http://www.youtube.com/watch?v=Pm6PfBsXHjs&feature=related  Anthony and the Johnsons "Hope there´s someone"
(Lyssna vidare på Youtube,hörru. "Shake that dog" finns det ingen vidare inspelning på,men lyssna ändå.)