SKRIVLUST

Skruttbilen har nog egentligen dragit sin sista suck,
vilket jag och sambon har litet svårt att acceptera.
Vi vet det båda två,
men är så beroende av den där kära gamla traktorn,
att vi vägrar ge upp.
Hela sommaren har den levt sitt egna högst nyckfulla liv.
Startat bara när den själv velat och då kunnat spinna på som en katt.
För att andra dagar bara vara sur och vägra gå igång.
Och det ställer ju till det en smula...
När vi nu bor som vi gör så behöver vi ju verkligen två fungerande bilar,
då vi har helt olika tider att passa.
Nu har vi pusslat och pysslat med bara en bil
och mest är det sambons jobb som blivit lidande;
han har fått lov att ta senare buss till Sundsvall
och då han haft bilen har han fått åka hem tidigare för att kunna hämta upp oss på skola och dagis.
Efter en omgång på verkstan var den farbar några dagar innan den började protestera igen.
Vi vet att det bara är dumt att lägga mer pengar på lagning av den,
de pengarna får vi inte ens tillbaka om någon knasboll nu mot förmodan
 skulle få för sig att köpa den av oss.
Men vad skall vi annars göra?

                                       

Så igår var jag hemma från skolan så att sambon kunde ta bilen till jobbet
och arbeta en hel arbetsdag för omväxlings skull.
Jag skulle haft en timmes lektion bara,
så det var ju inte hela världen att jag missade den dagen.
Dessutom hade Lilla Hoppsan feber på natten och hade alltså inte kunnat gå på dagis i alla fall.

Jag skulle ju ha blivit bjuden på fika hemma hos min "nya vän" efter den där lektionen,
men i stället kom hon hit till Lillmörtsjön och fick sig litet lunch.
Hon är trebarnsmor precis som jag,
har jättefina pojkar och en sambo som jobbar i Norge varannan vecka,
som så många andra här på orten.
Då det kan vara ont om arbeten här i kommunen väljer många att leva så.
Just den här tjejen säger att hon inte tycker att det är så farligt för hennes del,
att man snabbt vänjer sig vid det livet,
och att det säkert är värre för hennes sambo/särbo som liksom lever två olika liv.
Han har ju lägenhet , vänner och arbete där,
och familj ,hus och släkt här.
Kan inte vara helt lätt.
Men pengar tjänar han ju och har mycket rolig ,helt ledig tid med barnen varannan vecka.
Just nu är han ju så klart ledig tre veckor för jakten,
som varenda norrlänsk karl tycks vara.
Nu har älgjakten kommit igång och det är full aktivitet till och med häruppe på Mörtis.

På det viset är jag glad att jag inte har bilen,
det är ett större äventyr än vanligt att ta sig ner för berget nu.
Häromdagen var vi väldigt nära att köra på en hund,
en annan dag var det två rådjur som nästan strök med,
för att inte tala om alla husbilar,pick-up´s
och män med gevär och kaffetermosar som uppehåller sig på vägarna.
När det mörknar samlas de i stugorna här omkring
och vad jag har hört är det ofta rena fylleslag långt in på nätterna.
Enligt tradition.
Provisoriska hundgårdar av hönsnät har satts upp på varenda gårdsplan
och där sitter jakthundar på helspänn.

                                                 

Jag är ju själv inte intresserad av jakt,
kommer garanterat inte att ta någon examen och skaffa vapenlicens
(fast man skall ju aldrig säga aldrig,har jag hört)
jag är nog alldeles för blödig för att egenhändigt ha ihjäl ett djur och dessutom stycka upp det.
Men jag faschineras ändå av det här livet.
Av denna gamla kultur och tradition som lever vidare så starkt.
År 2008 är vi ju inte i behov av köttet som jakten ger på samma sätt som förut.
Vi kan lätt skaffa mat på andra mindre tidskrävande och söliga sätt.
Men älgarna och björnarna och allt annat som jagas måste ju visst bort ändå,
man måste ju skjuta av en viss andel djur varje år
eftersom de annars blir alldeles för många och till och med utgör fara för oss människor.

På föräldramötet på förskolan häromkvällen
blev det ramaskri när rektorn bekräftade att kommunen nu tvingats fatta ett mycket svårt och tungt beslut.
Från och med i år får barn inte lämnas på förskolan då föräldrarna är ute på jakt!
Jag kunde inte låta bli att småskratta litet  för mig själv.
Är det inte bara så ...charmigt? ...konstigt?...
 att man hitills har fått det?!
Som att jag som gillar shopping skulle ta ledigt från arbetet en vecka (eller för all del tre) om året,
lagom till rean,
lämna ungarna på dagis och ägna hela dagarna åt att jaga runt på stan efter de pefekta plaggen! :)
Och att det skulle vara alldeles i sin ordning.
Men visst,så enkelt är det ju egentligen inte.
Inte här.
För här uppe är björn och älg jakten så mycket mer än en hobby och ett intresse.
Här är det ett arv,en tradition och en stor kultur,djupt rotad sedan urminnes tider.

                                                                  

Nå,alltså är jag hemma idag också.
Då sambon har åkt med kusinens hästkärra ner till Gävle,
för att där möta upp min pappa ,också han med släp.
De skall lasta om de sektioner av hundhus som pappa har byggt 
och som vi nu skall montera upp i hundgården.
Så är den redo att intas på allvar av Castor,
som ännu bara varit där kortare perioder om några timmar åt gången för att så smått vänja sig.

                                           

Jag hade ju gärna velat åka på någon loppis och snokat litet idag,
men det går ju alltså inte.
(allra helst vill jag promenera i skogen en sådan vacker strålande höstdag,
men det vågar man ju inte, blir man väl tagen för en älg och skjuten,
eller nersprungen av en livs levande,flyende i panik)
Tveksamt också om jag ens kan göra det i morgon,då sambon har fotbollsmatch.
Men då kan jag ju säkert skjutsa honom till klubben och använda bilen i alla fall.
Det går alltid på något sätt,men litet ansträgning.
Sambon muttrar mer än mig och leter på hemnet efter hus nere i Fränsta,
och visst skulle det på många sätt vara enklare att bo där...
Men ändå...
Jag tycker oftast att det är värt litet besvär för att få bo så här.
Att lugnet jag upplever här uppe uppväger mödan.


                                     
                                Senast blev det dessa urtjusiga rosiga och guldiga koppar med fat,
                                                fem för trettio kronor,på Erikshjälpen.
                      På hyllan ovanför står famor och farfars gamla fina namn-muggar som jag älskar.
                                                                   

  Jag våndas litet över att jag inte kommer till Erikshjälpen idag.
Sist jag var där på en eftermiddag
(jag brukar oftast vara där när de öppnar på förmiddagen)
hade jag just missat Skåpet över alla SKÅP!
Ett underbart gammalt klädskåp i barnformat med spegel på dörrren och pappersklädda hyllor!
Det hade just blivit sålt för 200 kronor(!!!) och jag hade missat det:(
Jag hade god lust att trösta mig med ett fint gammalt matsalsbord i utsirat mörkt trä,
med besticklådor under bordskivan,
men fick lov att inse att jag inte har någon plats för det.
Åh, om jag ändå hade det där stora gamla kråkslottet med rum efter rum med plats för vackra möbler!
Eller om jag åtminstone hade en egen liten verkstad,
dit jag kunde släpa hem dessa själfulla arbeten och jobba med dem i min egen takt.
Min högsta dröm vore just det;
att få gå och slipa och snickra och måla litet på mina gamla grejor jag köpt upp på loppisar och auktioner.
Kanske få sälja en möbel då och då,
om någon annan skulle uppskatta dem,
och annars bara byta ut dem i huset litet då och då och på det sättet använda dem alla!
Jag vet att det låter maniskt och snudd på sjukt,
men jag låg vaken länge i natt och gruvade mig för att jag inte hunnit köpa det där skåpet,
att det säkert _aldrig_ dyker upp ett liknande igen.
Och om jag kanske ändå skulle smussla in det där bordet,
annars kommer jag ju bara ångra det också.
Att jag lät det gå till någon annan,
som jag ännu kan tänka om den där hallmöbeln med stor spegel och skåp,
 jag visade er i ett annat inlägg.
 Ah,vi får väl se om jag hinner dit senare,om inte sambon kommer hem för sent.
Snörpan skall på "badkalas" i dag,
så jag passar väl på att lämna henne i simhallen då.

                                               
             Något sådant här skulle det vara,så här ser det ut i mina drömmar.


Annars har det varit full aktivitet här i veckan.
Med skola och dagis och allt vad det är.
Lilla Hoppsan börjar nu äntligen förlika sig med det faktum att jag lämnar honom om mornarna
och verkar också ha förstått att jag ju kommer och hämtar honom sedan igen.
Att jag inte överger honom.
Till och med skulle jag säga att han verkar trivas där nu!
Han tycker mycket om sina fina fröknar och pratar mycket om dem hemma om kvällarna.
Och han har börjat delta i måltiderna,leken och sagoläsningen.
Det är ju en otrolig lättnad att han verkar må bra nu.
Och jag känner mig så nöjd och trygg med hans avdelning på förskolan.
Nåja,det är ju inte som Ragna förskola i Märsta direkt,
något liknande ställe kommer väl aldrig mina barn att få upleva igen,
men det är väldigt bra i denna kommuns mått mätt.
Just på hans avdelning är de mycket för att vara ute
och har ett "eget" ställe i skogen där de tillbringar mycket tid.
De har bland annat spelat teater där för alla föräldrar och syskon,
byggt upp en scen och agerat så fint.
Så har de en hel del köksredskap där att leka med och små kojor under granarna.
I torsdags hade de gått dit just efter frukost och spenderat hela dagen där i gläntan,
med att grilla korv,plocka bär och till och med kokat sylt!
De små hade sovit i vagn eller på en madrass under en gran medan de stora lekte troll,
och efter mellis hade de gått tillbaka till dagis igen!
Härligt!:)
Gissa om mina två skräppojkar hade uppskattat det!
De var så glada och nöjda och doftade så gott av eld och skog!

                                                                                


Och apropå sylt så har jag fått några burkar fyllda nu också.
Nu är jag rätt less på dessa bär,
jag tror det får vara nog för i år,sedan jag kokat litet svartvinbärssaft.
Jag fick ju så otroligt mycket bär av min kära morbror och hans fru.
Nu senast tio liter lingon som jag använde hälften av igår.
Blåbären är i alla fall klara,
det blev några flaskor saft och några burkar sylt.
Saften var inget vidare,tycker jag,
och överhuvudtaget var det ett jäkla ståhej i köket igår.
Ungar som insisterade på att hjälpa till,
blåbär och lingon över hela golvet,
spisen täckt av sylt och kladd precis överallt.
Pust, men nu är det klart!

                          
                                           Blåbärssaft och lingonsylt in action.

                                                                 
                                                   Som om det inte var stökigt nog i köket ,
                                            passade lillnöffe på att baka chokladbollar också.
                                 

Så har ridlekis kommit igång nere på 4H gården.
Det var mycket uppskattat,
både Snörpan och Lillnöffe var totalt orädda för de förvisso väldigt små ponnysarna Kiwi och Pontus,
och kan knappt bärga sig tills de får komma dit igen.
Lillnöffe var också litet väl förtjust i några saltstenar som låg på en bänk utanför stallet.
Så fort jag vände ryggen till var han där och slickade på dem,
undrar om han har brist på något viktigt ämne?

                                                           

I skolan börjar det kännas en smula bättre i alla fall.
Som väntat.
Men ännu sörjer jag att inte få vara hemma här i mitt fina lilla hus
och göra allt det där jag brukar om dagarna.
Jag tycker inte att jag hinner göra något annat än att hämta barnen,
ge dem mat,bada dem och stoppa dem i säng.
Det är svårt att vänja sig vid att livet förändras.
Särskilt som jag ju var så nöjd med det som det var innan förändringen.
Men pengar måste vi ju få in på något sätt.
Och även om det kanske skulle vara praktiskt möjligt att bara leva på en lön här,
så kan det ju inte gå för sig ändå.
Man måste ju få en pension någon gång i framtiden,
man måste ha möjlighet att försörja sig själv,
man måste förkovra sig och komma ut i livet ,
man måste....
så mycket.

                   
                                                    Tänk att vara barn.
                               Att vara oskyldig,lättsinnig och bekymmersfri.
                                        Trygg och glad ,älskad över allt annat på jorden
                                                   

                    

På skolan är det extra jobbigt för mig eftersom jag är så totalt inkompetent när det gäller datorkunskap.
Här måste läraren ta det väldigt lungt och beskriva utförligt vilka tangenter han trycker på
och i vilka olika menyer han går in på.
För någon logik och möjlighet att själv hitta det som behövs i alla vindlande gångar i datorn,
ser jag inte.
Sakta börjar det falla litet på plats,
ingen logik som sagt,inget "Aha-nu fattar jag!",
men det nöts liksom in,
jag lär mig genom att upprepa och upprepa och upprepa.
Det känns jobbigt.
Särskilt som alla andra i klassen verkar veta precis vad de sysslar med och aldrig stöter på några problem.
De är yngre och de flesta har kommit direkt från ett medieprogram på gymnasiet
och har allt i färskt minne.
De verkade nästan tro att jag drev med dem då jag berättade att vi "på min tid" inte hade datorkunskap på schemat förens i nian,och då ytterst sällan och grundläggande.
På gymnasiet minns jag knappt att vi hade någon lektion alls,
jag tror att det bara fanns som tillval då,men kan ha fel.
Idag jobbar man ju tidigt med datorn i skolan och den är verkligen en naturlig del av skolgången.

                                             
                             Så mycket nytt för den här lilla plutten med.
                                      Med dagis och egen säng.
                    Slutsnuttat är det nästan också,nu blir det bara en liten snutt för gosets skull då det är sovdags...

Men det skall nog gå,det här med,skall ni se.
Jag ser fram emot att jobba på med mitt projektarbete och att få lära mig mer om redigering av bilder.
Projektarbetet skall jag berätta mer om en annan gång,
men jag kan redan nu säga att det kommer att bli jätteroligt
och att det är något jag drömt om att få göra redan innan jag ens funderat på att söka till skolan. :)

                                     
                 Frökapslar från vår jättevallmo,en glad bruno och en fräknig prick! 

Nej,nu skall vi ut i solen en stund.
Jag har planterat litet mer och skall se efter det nu.
Jag fick ett presentkort på 500 kronor nere på handelsträdgården när jag fyllde år,
och genast köpte jag mig ett vackert rött vildvin,
som jag har tänkt låta klättra på min annars så fula trapp.
Så tog jag en ordentlig smultron-shersmin
eftersom jag tvivlar på att de slanor jag grävde upp på granntomten i sommras kommer att klara sig.
I kväll skall det nog bli den vanliga, invanda ,trygga och smarriga
ostbrickan och kanske litet hälsosamma chips till en film.
En öl till det kanske.
Förra veckan var jag med pojkarna på systembolaget i Ånge för att köpa några  till helgen.
Jag längtade efter att äta pizza och dricka öl och beställde alltså några Norrlands Guld.
Ungarna stojade så att jag knappt hörde vad expediten sade,
jag nickade bara  när han frågade något och kom snabbt därifrån.
Så förvånad jag blev när jag senare på kvällen tyckte att ölen smakade litet...märkligt,
och när jag efter några klunkar började känna mig en aning salongsberusad!
Nå,inte så konstigt,
jag hade ju köpt Norrands Guld "Dynamit"!
Alkoholhalten i en burk låg på 7,5 procent,
och jag tycker nog att denna produkt på ett komiskt sätt gestaltar Norrland rätt så bra.:)
Inget fjoll här int,här dricker vi dynamit öl!