SKRIVLUST

Det är gnistrande frostigt,guldgult,flammande rött och mycket,mycket vackert.

Jag har alltid uppskattat hösten,älskat när den kommer och färgar hela min värld i alla dessa färger.
Hela tillvaron tilltalar mig,
men jag tänker inte skriva något fjantigt om
"ulliga plädar,tända ljus och mysfaktor,
tassa omkring med sockor på och en god kopp thé "
Nej,just nu blir det mest till att torka snoriga små näsor.

Men jag njuter verkligen av hösten i alla fall.
Björn och älg-jakten pågår fortfarande för fullt,så vi har inte gått särskilt djupt i skogarna,
men det behöver man ju å andra sidan inte för att uppleva all härlighet.
Här uppe räcker det ju med att man tittar ut genom fönstret eller stannar till med bilen på väg ner till byn,
för att få se hisnande vackra utsikter.


Tidiga,dimmiga mornar är det svårt att urskilja bergen och skogarna bland slöjorna.
Tittar man riktigt noga så skymtar dock sjöar och berg långt där nere.


Jag har farit runt på skogsvägarna och fotat och tittat och begapat allt underbart
och passat på att bekanta mig ordentligt med områdena.
Jag börjar sås mått få koll på vilka vägar som leder vart och vilka byar som ligger var.
Det finns ju inga tillförlitliga kartor över dessa skogar och oftast inga skyltar heller.




   

                                                     



      
Men eftersom jag ju skall dra igång med projektarbetet nu
så måste jag  åtminstone reka litet och veta vart jag skall åka,tänker jag.
Förresten har jag faktiskt redan börjat litet smått med arbetet!
Genom en av förskolelärarna på pojkarnas dagis har jag fått kontakt med en kvinna som bor i en av de små byarna;
Kälen.
Hon är mycket intresserad av att bevara bygdens historia och vet allt som är värt att veta om den.
Hon blev så glad när hon hörde talas om mitt lilla projekt,och vill gärna dela med sig av sina berättelser.
I veckan var jag dit upp till Kälen och träffade henne och några andra kvinnor i byns hembygdsförening.
Just den dagen hade några av de äldre kvinnorna i byn samlats för att väva
och jag fick komma dit och prata litet med dem.
I kälen bor idag ca 60 personer och alla är de väldigt engagerade i byn och kämpar för att dess överlevnad.
Det var där vi firade midsommar i år,
de ordnade ju en så fin medeltidsmarknad som drog över 1000 besökande!
Något de definitivt inte räknat med:)
De har fortsatt att arrangera aktiviteter på byn,
i sommar har de haft visaftnar,allsång,kräft -och surströmmingsfest och annat kul.
Alla de pengar som de på så sätt fått ihop har använts till att rusta upp byns hembygdgård.
En otroligt vacker gammal byggnad som för inte alltför länge sedan varit skola.
I sommar hade de kunnat byta taket som tidigare var i bedrövligt skick 
samt bytt brädor i fasaden och målat om hela huset utvändigt.
Nu vill de komma igång med renoveringen av insidan, och hoppas på att kunna dra in litet pengar till det på julmarknaden som de förbereder sig för.



                                       


I en av de stora salarna på ovanvåningen hade två gamla vävstolar monterats upp.
En hade skänkts till föreningen av en anhörig till en föredetta bybo,och den andra hade tillhört min "kontaktpersons"
mor,och stått bortglömd och nedmonterad i garaget i många år.


Den här vävstolen är handgjord och mycket gammal.
Och trä´t lent som sammet efter alla flinka händer som strykit över det i alla år.

Men nu skall här vävas vackra mattor och andra arbeten som skall säljas på marknad,
men framförallt handlar det hela om att umgås.
Eftersom sambon var bortrest hela förra veckan
hade jag min mormor och morfar här några dagar för att assistera mig med hundarna.
De var så klart med på denna lilla utflykt, och mormor som själv väver mycket hemma i Sundsvall,
blev alldeles till sig över det hela.
Hon hade nog gärna velat vara med i detta glada lag om hon bara bott litet närmare.
Vi bjöds förstås på fika i det stora rummet som rymde biljardbord och kök.
( kokkaffe,korintkakor och mjuk pepperkaka :))
Det finns inte många ungdomar i byn,
men de som ännu bor där har fritt tillträde till den gamla skolan
där de kan spela pingis,biljard och en del instrument.
Det var verkligen en mycket trevlig dag
och jag fick höra så mycket intessant av kvinnorna som bott så länge i skogarna här.
En av dem hade faktist till och med bott i vårt hus här på Lillmörtsjön!
På femtiotalet var det,
då skogsbolaget ännu ägde de flesta husen här i byn och de alla var delade i åtminstone två lägenheter.
Hon undrade om vi nu bodde i hela huset,och tyckte att "OJ! Då bor ni stort då!" =)
Det var första gången jag hörde att någon tyckt det om vårt hus på knappa 100 kvm med snedtak,
men för henne som bara huserat i Snörpans och Lillnöffes rum,så kan det ju så klart te sig så.


                                                                     
Det fanns många gamla fina detaljer kvar i den gamla skolan,
flera av de damer jag träffade minndes dem tydligt från sin egen skoltid där.

Det var som sagt ett fint möte,och jag hoppas att jag kommer att få tillfälle att träffa dem igen,
dessa fina damer.
Min "kontaktperson" skall jag träffa igen nu i veckan,för att få veta mer om själva byn och livet där.
En av kvinnorna där lovade att jag skulle få träffa hennes nittioåriga mor som ännu var klar och pigg,
och som säkert gärna skulle vilja berätta om livet på alla dessa fäbodar i socknen.
Hon hade levt och arbetat på flera av dem i större delen av sitt liv.



Jo,som sagt;
sambon var bortrest på kurs hela förra veckan.
Ända nere i Göteborg,minsann.
Vi har fått hem en av våra tikar som bott i Piteå en längre tid,
och lägligt nog började hon genast löpa när hon kom hem.
Suck och pust.
Castor som äntligen börjat växa på sig en aning och blivit hyfsat snygg,
har nu inte ätit ett ordentligt mål mat på snart en vecka.
Han har det inte lätt,
inte ens när han får vara ute i den fina rastgården som han annars älskar.
Nu sitter han och ylar och trånar efter Troja,som hon heter.

                                   
                                         Fröken Huodini

Det är jobbigt att ständigt pussla med en löptik och en hane och särskilt då tiken är som vår.
Hon kan verkligen inte vara ensam.
Hon blir vansinnig när hon blir lämnad själv,vare sig det är i huset eller i rastgården.
I rastgården försöker hon gräva och bita sig ut,med resultat att nosen blir skinnflådd och varig.
Inne river hon sönder dörrar,fönster och allt som står i vägen för dessa.
Så har hon alltid varit,även på Rymdgatan där hon ändå hade sällskap av Gullan om dagarna.
Där hände det flera gånger att hon lyckades få upp låset på dörren
 och en gång hade hon till och med lyckats öppna köksfönstret och flytt ut på gården!
Det blev till att alltid,alltid låsa med polislåset när man gick hemifrån.
Ja,hon är verkligen en helt makalös utbrytardrottning,
jag har aldrig stött på något liknande,men roligt är det då rakt inte!
Hon har förstört så mycket i huset på Rymdgatan och jag vill verkligen inte ha det likadant här.
I veckan skaffade jag mig en hasp och satte på källardörren som leder upp i hallen.
Eftersom hon kan öppna stängda dörrar, är det absolut nödvändigt att låsa dem.
Jag satte på haspen och drog för säkerhetsskull för en byrå för dörren innan jag gick hemifrån två timmar.
Jag tänker att i källaren kan hon i alla fall inte göra sig illa,
hon kan flåsa och blåsa bäst hon vill,men hon kan ju inte skada sig som hon gjort ute.
När jag kom hem hade hon lik förbannat lyckats hoppa på dörren
så pass att haspen hoppat ur och skjutit undan byrån.
Alla blomkrukor låg trasiga på golvet
 och spetsen som sitter högt upp för fönstret i dörren i hallen var sönderriven.
Hon hade flåsat ner hela nedervåningen till den grad man kunde  tro att hon kissat inne.
Plaskvått överallt och nästan omöjligt att se ut genom rutorna som var täckta av slem.

                                                
                                                     Med morfar

Alltså har mormor och morfar varit här och hållit madammen sällskap medan jag varit på skolan.
Promenerat i höstlandskapet och tagit semester från storsta´n:)
Det är roligt att kunna träffa dem oftare nu när vi bor nära,
särskilt som ju tiden och åren börjar ta ut sin rätt och slita på de äldre.
Man kan aldrig veta hur länge man får ha varandra kvar,
även om nu just mina morföräldrar är synnerligen pigga och alerta.
Jag har sällan träffat en annan 81-åring som min mormor.
Hon är ju ständigt sjuk,mer eller mindre, och åker in och ut för diverse operationer.
Undrar om det finns något hon inte drabbats av ännu,
hon har själv tappat räkningen på alla de operationer och ingrepp hon gjort genom åren.
Men ändå är hon så otroligt stark och kry.
Man kan sällan eller aldrig se på henne att hon är sjuk,
att hon äter cellgifter och att hon rimligtvis borde vara dödstrött.
Hon promenerar flera kilometer varje dag,
går i affärer på stan,sitter på biblioteket,målar möbler och väver mattor.
Hon plockar bär och kokar sylt,tvättar fönster och syr gardiner.
Och kommer hit till mig och lagar ljuvlig porterstek på älgfilén jag fick av min kära grannfarbror.


                                                                              
Min mormor

Nå,nu har jag i alla fall satt i ytterligare en hasp,på andra sidan dörren.
Det komplicerar ju att låsa,men det lyckades faktiskt!
Jag hämtade sambon i Sundsvall i söndags när han kom hem från resan,
och då hade hon,Troja, i alla fall hållt sig på plats.
Förrvisso kämpat rätt bra,
rivit sönder dörrkarmen och dörren,bitit av trädelarna på dörrhandtaget och blött ner hela källaren,
men hon var helskinnad.
Liksom vårt hus i övrigt.
Jag vet faktist inte vad vi skall ta oss till med henne.
Det lutar till att omplacera henne någonstans.
Hos någon som alltid är hemma,eller som kan ta henne med dit de ska.
Det känns tråkigt,för hon är en så fin hund förövrigt.
Med höga resultat på korning och mentaltest och fina linjer på stamtavlan.
Hon har gett en fin kull valpar och är så härlig i sitt humör.
Älskar ungar och andra hundar.
Trist att det blir så här,men vad annat kan vi göra?
Jag kan ju inte sluta i skolan för att vakta hene hemma om dagarna,
och att sambon har henne på jobbet fungerar just nu som en nödlösning,
men kommer inte att hålla på längre sikt.


Ibland kan det bli frukost i fåtöljen, i täcket framför mogonteve.

Ja,idag är jag hemma med pojkarna.
Lilla Hoppsan har feber om nätterna och är snorig och hostig till tusen.
Igår var det kort dag på dagis för Lillnöffe,så han fick vara hemma.
Och idag valde han själv att han ville stanna med oss och leka hemma med Pelle.
(kaninen,som ni kanske minns.Hans bäste vän)

Det blir långledigt för de små herrarna nu,eftersom de var hemma med mig i fredags också.
Då hade jag inställd lektion och inte mycket annat skolarbete att pyssla med.
Så jag stannade hemma och gick med grannfarbrorn till potstisåkern.
Där plockade vi några säckar fulla i alla fall,innan ungarna ledsnade och ville gå in och värma sig.
Jag hade gärna fortsatt,
jag tycker det var roligt att gå efter traktorn och ta rätt på härliga potatisar i alla de möjliga former.
Jag hade ju sedan länge lovat att hjälpa till med den skörden,
men det var ju olyckligt att den skulle inträffa just som sambon var bortrest.
Men grannen fick annan hjälp också,
så det onda samvetet för att jag inte kunnat göra mer ,slapp jag.
Storsnörpan bemödade sig om att plocka alla de små potatisarna,så små att de inte annars tas.
De var ju faktist hemskt söta,
och goda också,
på en smörgås med salt smör och en med en kall öl till. (Mjölk för barnen förstås;))
Hon tog också med sig en gigantisk King Edward hem,
som vi friterade och gjorde chips av till kvällens film.

                
"Dagens potatis" blev den stora knölen,
enligt grannfarbrorn måste man alltid utnämna en sådan vid pär-skörd:)

Inte mycket annat har varit i görningen.
Jag har haft en jäkla massa arbete i skolan.
Rubrik och ingressövningar,personporträtt och en artikel om Fränstas skolor och förskolor.
Jag får litet småångest över att vara hemma nu dessa dagar,
rädd att missa något,
men hoppas att jag ändå kan få några uppgifter att jobba hemifrån med.

Idag skall jag som vanligt ner på Erikshjälpen en tur.
Där har jag inte handlat mycket på sistone,
men man vet ju aldrig när det kan dyka upp dyrgripar.
Man måste bevaka sina intressen.
Jag har i stället varit iväg och köpt det där klädskåpet jag berättat om i ett annat inlägg.
I helgen som kommer lånar jag ett släp och hämtar upp det.
Sedan vet jag inte riktigt vart jag skall ha det någonstans medan jag jobbar med det.
Det börjar bli ohållbart att stå ute,det är kallt och fuktigt nu.
Jag vill så gärna ha en liten verkstad,
men det enda stället jag kan tänka mig duger till något sådant,
är upptaget av alla kusinens gamla möbler som stod i detta hus innan vi kom.
De behöver det förrådet mer än jag gör,
så jag får försöka med källaren.
Problemet är att böka ner möbler dit ner för att sedan kånka upp dem igen...
Jag tog ett trist bord för en tjuga också,till ungarnas lekrum,att sitta runt och rita.
Jag målade upp det litet snabbt,men det ser inte mycket roligare ut för det.

                         


                                                         



Men innan vi åker skall jag och pojkarna ut och bädda ner våra rosor och pioner i löv.
Det är ju riktigt mycket frost och kallt nu på natten,så det är väl dags nu.
Jag avslutar med några fina bilder från igår,
då ungarna var så snälla och duktiga och krattade löv....