Nu kan jag inte skryta om snön mer
I hela Sverige och större delen av Europa råder det ju "snökaos" just nu, och i Märsta har ni visst mer snö än vad vi har! Jag är så glad för er skull, för visst är det väl härligt med en vit jul? Och visst är det väl ett rätt kärt besvär att behöva skotta? Måste jag välja en form av träning eller fysisk ansträgning, så väljer jag tveklöst snöskottning. Man blir sådär lagom svettig och anfådd och ser resultatet på en gång. Även om det ibland snöar igen innan man ens är färdig.
Pappa och styvmor har just börjat sin färd hemåt. Den beräknas nog ta ett bra tag, så som det ser ut på vägarna nu. Med sig har de min Snörpa, som skall få överraska sin kusin på födelsedagskalaset i Märsta i kväll.
Hon stannar där tills vi kommer efter på onsdag kväll, så några dagar extra med sin älskade och saknade kusin vitamin blir det alltså.:)
Vanligtvis vånads jag hemskt när någon av ungarna skall iväg utan mig. Ser framför mig hemska scenarion med bilolyckor och otäckheter. Ännu har jag dock hållt mig lugn och känner mig trygg med att det ju är pappa som kör.
Marsipanpyssel, granpynt, julmiddag och godisbord. Halvdana, dassiga bilder, men på ett ungefär såg det väl ut så här:)
Jag gillar inte för spontana bilder, tycker att de blir plottriga och hittar störande moment i bakgrunderna.
Men ibland finns inga alternativ.
Vi tjuvstartade en aning med julen i helgen, och barnen har fått så fina presenter. Nu har de alla tre en varsin spark, vilket uppskattas stort, vill jag lova. De tröttnar aldrig på att åka, och nu är det också dags för Lilla Hoppsan att ta sig uppför backen med sin spark för egen maskin. Vanligtvis gråter han stora krokodiltårar tills någon av de stora förbarmar sig över honom och kånkar honom hem. Slut med det nu alltså, när de alla har varsin. Själv är jag också barnsligt förtjust i att åka och tävlar gärna nerför vår perfekta sparkbacke.
Nu har jag och pojkarna lunchat hos kusinen och hennes små. De är bra söta tillsammans, även om det kan kivas en del om leksaker, förstås.
Tänk att det alltid är extra roligt med andras saker, och att de egna gamla trista grejorna plötsligt blir guld värda när någon annan vill ha dem!:)
Tiden går ju så snabbt, så snabbt, och alldeles snart springer väl de här små ungarna själva fram och tillbaka mellan husen här på Mörtis.
Det är roligt att försöka föreställa sig hur det kommer att vara här om några år. När de allihopa kan rida själva, ploga hockeyplan, dra skidspår, bygga kojor i skogarna och fiska i sjöarna. När det kommer att krävas en hel skolskjutsbuss för att frakta Lillmörtsjöbarnen till skolan:) De är ju ändå fem stycken, och man kan ju alltid drömma om att det så småningom blir fler...
Och då menar jag såklart att det vore trevligt om fler barnfamiljer ville flytta hit ;-)
*Två pojkar och en Batman spelar spel
*Alla skogsbyungarna utom Snörpan står i kusinens kökssoffa och spanar på fåglar och hästar
*En ljus och en mörk som ibland bara behöver titta på varann för att brista ut i gapskratt
* En ljus och en mörk är bästa vänner
Skulle ha tjänat piga hos grannfrun idag. Bakat bröd och storstädat, men hon blev sjuk och avbokade i sista stund. Hon ojade sig över att behöva äta köpebröd i jul, men de skulle ju inte ha främmande i år, så det fick väl gå.:)
Även om jag visst hade bävat litet inför det besöket, eftersom pojkarna ju är lediga från dagis och alltså hade behövt hållas ur vägen under tiden, så hade jag också sett fram emot det hela. Som ni vet är jag ju desperat efter ett arbete, och har således ställt mig själv till allmänt förfogande i den lokala blaskan!
Nu hoppas jag att fler än granntanten skall nappa på erbjudandet. Vet inte riktigt vad jag har att vänta, men tänker ofta att det egentligen är bra märkligt att inte fler har hemhjälp i dagens samhälle. Förr i tiden hade man ju pigor, drängar och jungfrur i parti och minut, utan att för den skull anses ovanligt rik.
Många tänker nog att det ju var mer att göra för folket då, allra helst kvinnor hade väl fullt upp. De skulle sköta djuren som ju oftast fanns i varje hushåll, hur litet och fattigt det än var, tvätta för hand i isvak och laga all mat från grunden, sy kläder och snyta ungar.
Jag förringar på intet sätt deras arbete, men undrar i mitt stilla sinne om det är så mycket bättre idag. Nog har utvecklingen stegat fram, allra helst med det tekniska.
(Min vän Stina, som är över 90 år och bor i en av skogsbyarna här uppe, minns det mesta i detalj. Hon vet vilket datum och årtal som elen kom till byn, vem som hade den första bilen, när det skaffades telefonväxel i lanthandeln och vilka som var med och drog upp den "stora vägen". Av alla de fantastiska uppfinningar som hon sett födas och tas i allmänt bruk, uppskattar hon tvättmaskinen mest. "Tänk, vad kvinnan led ont, blev sjuk och förstörde sig alldeles med allt byk, förr!" brukar hon säga, och det är svårt att inse hur det verkligen måste ha varit att ligga på knä i snön, dyblöt och blåfrusen utan känsel i händer och armar.)
Men jag tror ändå inte att vi arbetar och sliter mindre idag än vad vi gjorde förr. Nu lever vi desto mer jämnställt och delar vardagens mödor sinsemellan alltmer, men i det stora hela ligger det ännu på kvinnans lott att ta det största ansvaret för hushåll och barn. Ni vet ju lika bra som jag hur det ser ut i de flesta familjerna här i landet, behöver inte i detalj gå in på vad som dagligen görs och av vem.
Det blir en hel del, ialla fall, det är ett som är säkert. Det arbetas oftast heltid, städas, handlas, lagas mat, planeras för diverse aktiviteter... ja ni vet ju. Att fler inte i allt detta tar sig råd att få hjälp och avlastning är ganska konstigt, tycker jag. Särskilt som man idag får dra av hälften av kostnaden för de hushållsnära tjänsterna. Tänk om fler köpte loss litet kvalitetstid med barnen eller partnern i stället för att städa osv! Vore det inte värt några hundringar i månaden att slippa tvätt -och strykberget, dammtorkningen och fönsterputsen?
Jag skulle nog tycka det om jag hade några hundralappar över.
Mja, vi får väl se vad detta kan leda till. Men jag kan bara inte gå och vänta på några få inhopp i skolan eller i hemtjänsten. Några andra arbeten finns inte att uppbåda, vad det verkar, och städa, laga mat, baka och tvätta kan jag ju i alla fall på mina fem fingrar. Och är inte rädd att hugga i.
Fortsättning följer...
Egentligen har jag inte mycket mer att avhandla idag. Har inte mycket annat i skallen än att komma iväg ner till Märsta och träffa min familj. Längtar enormt till Syster och hittade en så fin "Gammal Goding" på henne och Lilla Hoppsan. Inte så gammal kanske, från sommaren -07 bara , men ändå.
Jag känner att jag borde skriva något tänkvärt och intressant, men kommer mig bara inte för. I stället blir det nog till att äntligen få den lilla byrån klar. Har köpt knoppar som skall borras fast och dörren måste filas ner en aning då den kärvar när man stänger den.
Antagligen blir det inget mer skrivet innan jul, jag tänker att jag kommer ha fullt upp med packning, tvätt och annat praktiskt i morgon. Så jag passar väl på att redan nu önska er alla en underbart härlig och god jul. Att den blir vit har vi ju redan konstaterat, så ut och njut nu allihop!
Storkramar till er alla.
Pappa och styvmor har just börjat sin färd hemåt. Den beräknas nog ta ett bra tag, så som det ser ut på vägarna nu. Med sig har de min Snörpa, som skall få överraska sin kusin på födelsedagskalaset i Märsta i kväll.
Hon stannar där tills vi kommer efter på onsdag kväll, så några dagar extra med sin älskade och saknade kusin vitamin blir det alltså.:)
Vanligtvis vånads jag hemskt när någon av ungarna skall iväg utan mig. Ser framför mig hemska scenarion med bilolyckor och otäckheter. Ännu har jag dock hållt mig lugn och känner mig trygg med att det ju är pappa som kör.
Marsipanpyssel, granpynt, julmiddag och godisbord. Halvdana, dassiga bilder, men på ett ungefär såg det väl ut så här:)
Jag gillar inte för spontana bilder, tycker att de blir plottriga och hittar störande moment i bakgrunderna.
Men ibland finns inga alternativ.
Vi tjuvstartade en aning med julen i helgen, och barnen har fått så fina presenter. Nu har de alla tre en varsin spark, vilket uppskattas stort, vill jag lova. De tröttnar aldrig på att åka, och nu är det också dags för Lilla Hoppsan att ta sig uppför backen med sin spark för egen maskin. Vanligtvis gråter han stora krokodiltårar tills någon av de stora förbarmar sig över honom och kånkar honom hem. Slut med det nu alltså, när de alla har varsin. Själv är jag också barnsligt förtjust i att åka och tävlar gärna nerför vår perfekta sparkbacke.
Nu har jag och pojkarna lunchat hos kusinen och hennes små. De är bra söta tillsammans, även om det kan kivas en del om leksaker, förstås.
Tänk att det alltid är extra roligt med andras saker, och att de egna gamla trista grejorna plötsligt blir guld värda när någon annan vill ha dem!:)
Tiden går ju så snabbt, så snabbt, och alldeles snart springer väl de här små ungarna själva fram och tillbaka mellan husen här på Mörtis.
Det är roligt att försöka föreställa sig hur det kommer att vara här om några år. När de allihopa kan rida själva, ploga hockeyplan, dra skidspår, bygga kojor i skogarna och fiska i sjöarna. När det kommer att krävas en hel skolskjutsbuss för att frakta Lillmörtsjöbarnen till skolan:) De är ju ändå fem stycken, och man kan ju alltid drömma om att det så småningom blir fler...
Och då menar jag såklart att det vore trevligt om fler barnfamiljer ville flytta hit ;-)
*Två pojkar och en Batman spelar spel
*Alla skogsbyungarna utom Snörpan står i kusinens kökssoffa och spanar på fåglar och hästar
*En ljus och en mörk som ibland bara behöver titta på varann för att brista ut i gapskratt
* En ljus och en mörk är bästa vänner
Skulle ha tjänat piga hos grannfrun idag. Bakat bröd och storstädat, men hon blev sjuk och avbokade i sista stund. Hon ojade sig över att behöva äta köpebröd i jul, men de skulle ju inte ha främmande i år, så det fick väl gå.:)
Även om jag visst hade bävat litet inför det besöket, eftersom pojkarna ju är lediga från dagis och alltså hade behövt hållas ur vägen under tiden, så hade jag också sett fram emot det hela. Som ni vet är jag ju desperat efter ett arbete, och har således ställt mig själv till allmänt förfogande i den lokala blaskan!
Nu hoppas jag att fler än granntanten skall nappa på erbjudandet. Vet inte riktigt vad jag har att vänta, men tänker ofta att det egentligen är bra märkligt att inte fler har hemhjälp i dagens samhälle. Förr i tiden hade man ju pigor, drängar och jungfrur i parti och minut, utan att för den skull anses ovanligt rik.
Många tänker nog att det ju var mer att göra för folket då, allra helst kvinnor hade väl fullt upp. De skulle sköta djuren som ju oftast fanns i varje hushåll, hur litet och fattigt det än var, tvätta för hand i isvak och laga all mat från grunden, sy kläder och snyta ungar.
Jag förringar på intet sätt deras arbete, men undrar i mitt stilla sinne om det är så mycket bättre idag. Nog har utvecklingen stegat fram, allra helst med det tekniska.
(Min vän Stina, som är över 90 år och bor i en av skogsbyarna här uppe, minns det mesta i detalj. Hon vet vilket datum och årtal som elen kom till byn, vem som hade den första bilen, när det skaffades telefonväxel i lanthandeln och vilka som var med och drog upp den "stora vägen". Av alla de fantastiska uppfinningar som hon sett födas och tas i allmänt bruk, uppskattar hon tvättmaskinen mest. "Tänk, vad kvinnan led ont, blev sjuk och förstörde sig alldeles med allt byk, förr!" brukar hon säga, och det är svårt att inse hur det verkligen måste ha varit att ligga på knä i snön, dyblöt och blåfrusen utan känsel i händer och armar.)
Men jag tror ändå inte att vi arbetar och sliter mindre idag än vad vi gjorde förr. Nu lever vi desto mer jämnställt och delar vardagens mödor sinsemellan alltmer, men i det stora hela ligger det ännu på kvinnans lott att ta det största ansvaret för hushåll och barn. Ni vet ju lika bra som jag hur det ser ut i de flesta familjerna här i landet, behöver inte i detalj gå in på vad som dagligen görs och av vem.
Det blir en hel del, ialla fall, det är ett som är säkert. Det arbetas oftast heltid, städas, handlas, lagas mat, planeras för diverse aktiviteter... ja ni vet ju. Att fler inte i allt detta tar sig råd att få hjälp och avlastning är ganska konstigt, tycker jag. Särskilt som man idag får dra av hälften av kostnaden för de hushållsnära tjänsterna. Tänk om fler köpte loss litet kvalitetstid med barnen eller partnern i stället för att städa osv! Vore det inte värt några hundringar i månaden att slippa tvätt -och strykberget, dammtorkningen och fönsterputsen?
Jag skulle nog tycka det om jag hade några hundralappar över.
Mja, vi får väl se vad detta kan leda till. Men jag kan bara inte gå och vänta på några få inhopp i skolan eller i hemtjänsten. Några andra arbeten finns inte att uppbåda, vad det verkar, och städa, laga mat, baka och tvätta kan jag ju i alla fall på mina fem fingrar. Och är inte rädd att hugga i.
Fortsättning följer...
Egentligen har jag inte mycket mer att avhandla idag. Har inte mycket annat i skallen än att komma iväg ner till Märsta och träffa min familj. Längtar enormt till Syster och hittade en så fin "Gammal Goding" på henne och Lilla Hoppsan. Inte så gammal kanske, från sommaren -07 bara , men ändå.
Jag känner att jag borde skriva något tänkvärt och intressant, men kommer mig bara inte för. I stället blir det nog till att äntligen få den lilla byrån klar. Har köpt knoppar som skall borras fast och dörren måste filas ner en aning då den kärvar när man stänger den.
Antagligen blir det inget mer skrivet innan jul, jag tänker att jag kommer ha fullt upp med packning, tvätt och annat praktiskt i morgon. Så jag passar väl på att redan nu önska er alla en underbart härlig och god jul. Att den blir vit har vi ju redan konstaterat, så ut och njut nu allihop!
Storkramar till er alla.
Minus 22 här...
Jämrans kallt och vackert. Igår var första verkligt bitkalla dagen, och snön riktigt brann i vintersolen.
Det är så vackert här så att man vill grina ibland. Åtminstone stannar man häpet upp och drar efter andan.
Det är min andra jul häruppe bara, och redan har jag blivit hemmablind. Det är inte varje dag jag tar mig tid att stanna vid utsikten på väg ner till byn, som jag annars alltid gjorde.
Å andra sidan gäller det att hålla korpgluggarna stadigt på vägen nu när det är halt, smalt och löjligt trångt.
Det verkar dock som om timmerkörarna håller till någon annan stans nuförtiden, det är inte alls lika tätt med dem som förra året. De har väl avverkat färdigt häruppe på skogarna för en tid nu, antar jag.
Under veckan som gått har jag arbetat några få dagar på hemtjänsten, vilket alltid är roligt. Självklart hade jag fått jobba hela julen om jag velat (folk tenderar ju att insjukna då) men jag har varit tvungen att tacka nej. Nog för att de pengarna är åtråvärda, men min familj smäller ändå högre.
I år tillbringas julaftonen hemma hos svärmor med familj straxt utanför Märsta. Annandagen huserar vi troligtvis hos Syster Yster, och så har jag stora förhoppningar om att få träffa både faster och kusiner när jag väl är nere. Sambon hade tänkt att vi kanske skulle stanna i "Stockholm" över nyår också, men jag säger direkt ifrån, jag.
Hur mysigt och roligt och välbehövligt det än må vara att umgås med familj och vänner, så skulle jag få stora hemlängtan om vi stannade borta i närmare tio dagar.
Jag är ju en riktig hemmakatt som älskar mitt lilla hus. Jag tycker det kan vara oerhört stressande att bo på andra för länge. Att inte kunna ligga och dra sig en aning längre om mornarna, att inte få läsa vid frukostbordet, låsa in sig på toa i en halvtimme eller bara vara allmänt småsur. Allt detta kan man ju förvisso göra hemma hos nära och kära till en viss gräns, men det görs ändå mer avslappnat hemmavid. När vi dessutom träffas så sällan som vi ju gör, blir det rätt intensivt alltsammans. Så till nyår är vi nog hemma igen, och möjligtvis kommer någon gäst på fest.
En dag var jag och Snörpan i Sundsvall en sväng. Ensamma, utan gapiga småbrorsor. Besöket på IKEA var strikt proffessionellt, då jag inhandlade ramar till bilderna jag nu sålt. Jag tror aldrig att jag varit på det stället och handlat så lite. Annars brukar det ju bli en försvarlig hög nödvändigt och onödigt i shoppingvagnen. Men naturligtvis åt vi lunch där och tog en titt på nedanstående i den intilliggande djuraffären, innan det bar iväg hemåt igen.
Det är fint att få litet egentid med ungarna då och då. Ett och ett, alltså. Det blir ett helt annat umgänge då, än vad det blir i vardagens familjekonversation.
Särskilt Snörpan som ju är äldst behöver nog det där, men jag börjar också märka mer och mer på Nöffe, att han skulle behöva fler lugna stunder på tu man hand med bara mig eller sambon.
Sedan Lilla Hoppsan låg i magen har jag gått och oroat mig för hur det skulle bli för Nöffe. Hur jag bäst skulle undvika att han som mellanbarn kom i kläm och fick för litet uppmärksamhet. Iochförsej grubblade jag mig också blå på hur jag skulle bete mig för att inte skämma bort den lilla. Och inte få den stora duktiga Snörpan som ju är både äldst och flicka, till lillpiga.
Jag reflekterar mycket över det här, jag försöker verkligen behandla dem alla tre lika och rättvist. I den mån det går, det vill säga. De är ju nämligen så olika i sina personligheter och sätt att vara, så man också måste kunna möta dem där, på deras egna spår.
Det är inte alltid det lättaste, och visst kan jag se att de kanske inte bryr sig om sådant jag går och tänker på.
Jag är inte dummare än att jag förstår att de, liksom alla vi andra kommer att ha sina "issues" som vuxna. Tycka och tänka om sin barndom och uppväxt, så småningom själva upptäcka att det inte alltid är så jäkla lätt att vara mamma. Men att man gör sitt bästa och så gott det går. Bara det brukar ju räcka bra långt. Men jag har i alla fall, hur bedrövlig som förälder jag än kan känna mig ibland, gett mig fan på att de aldrig skall behöva tvivla på att de är gränslöst älskade och lika värdefulla som sina syskon. För alltid det viktigaste i mitt liv.
Till och med här på bloggen försöker jag hålla jämn balans.
Får dåligt samvete om jag har för få bilder av en unge, och fler på en annan:)
Problemet är bara att de två stora sällan fastnar på bild numera.
Den lilla är tacksamt fotoobjekt. Och rätt så söt va?
I går var en härlig dag. Inte bara för det vackra vädrets skull. Det var nämligen också fika, pladder och frisering nere hos min vän Å. Några tjejer (fast tre av oss refererade faktiskt upprepade gånger till oss själva som tanter!!! Kanske för att två andra av de närvarande var 20 och ännu yngre...) samlades hemma hos henne och snofsade till sig för hundra spänn vardera. Inte illa, va? Livskriser avhandlades, och kändes genast så mycket mindre dramatiska och farliga. Barnuppfostran är väl ett stående ämne som vi avhandlar, och en smula skvaller kanske det blev också... Mycket välbehövligt och frigörande. Tack, mina fantastiska vänner för att ni finns!
Nu är den eviga tofsen borta. Likaså riset, tovorna i nacken och de mörka rötterna.
Nu är jag mörk och kortklippt, men har ännu inget bildbevis.
Nu måste jag sannerligen sätta fart. Dra ett varv med dammsugaren och sedan bege mig till affär´n. Pappa och styvmor är på väg hit och det skall firas litet jul här redan i morgon. Lyxigt att få ha dem här med så korta mellanrum, även om pappa lät en aning tveksam till besöket igår när han förhörde sig om temperaturerna.:)
Här är dagens "Gamla Goding".
Jag, sambon och Snörpan hos pappa på landet sommaren 2002.
Fint, tycker jag, trots att jag drar ihop munnen till den obligatoriska kortminen.
Trips down Memory Lane
Åh, sitter som förlamad och ser på gamla hemvideos från när barnen var små. Pojkarnas förlossningar och familjesammankomster. Snyft, så vemodigt och konstigt det känns.
Har livet verkligen sett ut så här? Har ungarna varit så små och har jag haft så många dubbelhakor? Ja, jösses, vad tiden går förunderligt fort. Och vad mycket man glömmer...
Barnen själva är inte så intresserade av att se banden, de kan inte se det fantastiska med det hela. Bara Snörpan skrattar litet åt de knasiga sekvenserna där hon sjunger, dansar och spexar som treåring.
Jag lyckades med konststycket att radera alla bilder som togs på Lilla Hoppsan från nyfödd till tre-fyra månader!Här har jag fotat tv´n idag, då den lilla, svullna, fulingen kom till världen:)
"Åh, sucka mitt hjärta, men brist dock ej."
Och den här herrn, då! Så här liten, tjock, orangehårig och trulig var han då.
Nu är han ofattbart stor,plötsligt!
Egentligen har jag inte tid att sitta här och böla, det är ju luciafirande på agendan idag. Pojkarna skall lussa på dagis klockan tre och innan dess har jag en del ärenden att uträtta. Till kvällen har Snöroans hela skola anordnat något slags evenemang på folkhögskolan. Det blir lottförsäljning, ponnyridning, uppträdanden och utställning.
I morgon kväll är det dock barnfritt. Då blir det julmiddag i Sundsvall med sambons arbetskamrater. Min morbror och hans fru (säger man kanske moster om henne i det sammanhanget?) kommer hit och barnvaktar, vilket de gjorde även förra året. Då var det betydligt sämre väder, minns jag, och de stackarna hade blivit utan el hela kvällen. När vi kom hem framåt natten lös några stearinljus i vardagsrummet där de satt och kurade i kylan.
Om det inte vore för att det blir så kallt, skulle det ju bara vara mysigt med strömavbrott då och då. Men när de drar ut på tiden och kommer för ofta, mitt i matlagning osv, är det ju mindre idylliskt. Förra året hade vi det verkligen besvärligt med det där, men så var det ju hemskt mycket snö hela vintern. Vi får väl hoppas att det kan bli mer lagom i år, va.
Inte mycket har hänt sedan jag skrev sist. Helgen förflöt stilla, med en hel del pulkaåkning, ett besök på simhallen, middag med vänner och den årliga "tomtesmygen" nere i Fränsta. Barnen skall då gå på tipspromenad längs en uppskottad stig, kantad av maschaller. Vid slutet av stigen sitter tomten och delar ut godis, och det serveras kolbullar och säljs tunnbröd. Lagom mysigt, men litet bökigt då man knappt kan urskilja den man möter på stigen framför sig, mörkt som det är bortanför eldarnas sken.
Under veckan har jag jobbat litet i skolan, en dag i Snörpans klass, faktiskt. Det var ju litet ...konstigt, tyckte hon nog, och klängde sig fast vid mig. Jag hade lovat att vara med henne i skolan en dag nu när jag ändå var ledig några dagar, och hon tyckte väl att den dagen kunde duga, även om jag ju jobbade.
Nästa gång går det säkert bättre och förhoppningsvis leker hon med kompisarna på rasten igen, i stället för att hänga i kjolarna på mamma.
Jag har äntligen fått i ordning tvättstugan i fint skick, i alla fall. Tur i oturen att jag är arbetslös och kan ägna mig åt sådant. Det fattas ännu hyllor ovanför arbetsbordet och litet misiga detaljer, annars är jag rätt nöjd faktiskt. Tyvärr har jag inga före-bilder, det var alldeles för mörkt för att fota därinne innan jag vitmålade väggar och tak. Men tänk vad man kan göra stor skillnad med litet färg.
Här kommer bilder på loftsägen / kojan också. Den uppskattas och används flitigt (kojan alltså, sängen sovs det inte så hiskeligt mycket i precis)
Det blev väldigt bra med draperierna som mormor sydde av min mammas gamla linnegardiner, som jag så länge har velat få användning för. Men jag irriterar mig på furun än, det blir kanske skavd turkos i stället, om jag nu får ork till ett sådant projekt någon gång framöver.
Jag hade tänkt införa dagens gamla goding här på bloggen. Välja en bild från förr och visa er. Det ultimata vore ju om man kunde gräva fram en som tagits exakt på dagen för ett antal år sedan, men mina bilder är ju inte daterade, och de som är tagna med digital och mobilkamera har knappast ens märkts med månad.
Så i stället väljer jag och vrakar fritt.
Idag har jag ju verkligen visat en hel del sådant, mer följer i nästa inlägg.
Som jag hoppas kommer inom kort, men nu måste jag faktiskt rusa! Hej så länge!
Lilla Hoppsan idag.
Snörpan, jag och Nöffe då.
Har livet verkligen sett ut så här? Har ungarna varit så små och har jag haft så många dubbelhakor? Ja, jösses, vad tiden går förunderligt fort. Och vad mycket man glömmer...
Barnen själva är inte så intresserade av att se banden, de kan inte se det fantastiska med det hela. Bara Snörpan skrattar litet åt de knasiga sekvenserna där hon sjunger, dansar och spexar som treåring.
Jag lyckades med konststycket att radera alla bilder som togs på Lilla Hoppsan från nyfödd till tre-fyra månader!Här har jag fotat tv´n idag, då den lilla, svullna, fulingen kom till världen:)
"Åh, sucka mitt hjärta, men brist dock ej."
Och den här herrn, då! Så här liten, tjock, orangehårig och trulig var han då.
Nu är han ofattbart stor,plötsligt!
Egentligen har jag inte tid att sitta här och böla, det är ju luciafirande på agendan idag. Pojkarna skall lussa på dagis klockan tre och innan dess har jag en del ärenden att uträtta. Till kvällen har Snöroans hela skola anordnat något slags evenemang på folkhögskolan. Det blir lottförsäljning, ponnyridning, uppträdanden och utställning.
I morgon kväll är det dock barnfritt. Då blir det julmiddag i Sundsvall med sambons arbetskamrater. Min morbror och hans fru (säger man kanske moster om henne i det sammanhanget?) kommer hit och barnvaktar, vilket de gjorde även förra året. Då var det betydligt sämre väder, minns jag, och de stackarna hade blivit utan el hela kvällen. När vi kom hem framåt natten lös några stearinljus i vardagsrummet där de satt och kurade i kylan.
Om det inte vore för att det blir så kallt, skulle det ju bara vara mysigt med strömavbrott då och då. Men när de drar ut på tiden och kommer för ofta, mitt i matlagning osv, är det ju mindre idylliskt. Förra året hade vi det verkligen besvärligt med det där, men så var det ju hemskt mycket snö hela vintern. Vi får väl hoppas att det kan bli mer lagom i år, va.
Inte mycket har hänt sedan jag skrev sist. Helgen förflöt stilla, med en hel del pulkaåkning, ett besök på simhallen, middag med vänner och den årliga "tomtesmygen" nere i Fränsta. Barnen skall då gå på tipspromenad längs en uppskottad stig, kantad av maschaller. Vid slutet av stigen sitter tomten och delar ut godis, och det serveras kolbullar och säljs tunnbröd. Lagom mysigt, men litet bökigt då man knappt kan urskilja den man möter på stigen framför sig, mörkt som det är bortanför eldarnas sken.
Under veckan har jag jobbat litet i skolan, en dag i Snörpans klass, faktiskt. Det var ju litet ...konstigt, tyckte hon nog, och klängde sig fast vid mig. Jag hade lovat att vara med henne i skolan en dag nu när jag ändå var ledig några dagar, och hon tyckte väl att den dagen kunde duga, även om jag ju jobbade.
Nästa gång går det säkert bättre och förhoppningsvis leker hon med kompisarna på rasten igen, i stället för att hänga i kjolarna på mamma.
Jag har äntligen fått i ordning tvättstugan i fint skick, i alla fall. Tur i oturen att jag är arbetslös och kan ägna mig åt sådant. Det fattas ännu hyllor ovanför arbetsbordet och litet misiga detaljer, annars är jag rätt nöjd faktiskt. Tyvärr har jag inga före-bilder, det var alldeles för mörkt för att fota därinne innan jag vitmålade väggar och tak. Men tänk vad man kan göra stor skillnad med litet färg.
Här kommer bilder på loftsägen / kojan också. Den uppskattas och används flitigt (kojan alltså, sängen sovs det inte så hiskeligt mycket i precis)
Det blev väldigt bra med draperierna som mormor sydde av min mammas gamla linnegardiner, som jag så länge har velat få användning för. Men jag irriterar mig på furun än, det blir kanske skavd turkos i stället, om jag nu får ork till ett sådant projekt någon gång framöver.
Jag hade tänkt införa dagens gamla goding här på bloggen. Välja en bild från förr och visa er. Det ultimata vore ju om man kunde gräva fram en som tagits exakt på dagen för ett antal år sedan, men mina bilder är ju inte daterade, och de som är tagna med digital och mobilkamera har knappast ens märkts med månad.
Så i stället väljer jag och vrakar fritt.
Idag har jag ju verkligen visat en hel del sådant, mer följer i nästa inlägg.
Som jag hoppas kommer inom kort, men nu måste jag faktiskt rusa! Hej så länge!
Lilla Hoppsan idag.
Snörpan, jag och Nöffe då.
Virrpannan
det är jag det. Lyckades blanda ihop dagarna på något vänster, varpå lärarkollegorna blev en aning förvånade när jag dök upp i personalrummet i morse. Det var visst i morgon jag skulle vara där... Tja, det var väl tur i oturen att jag inte tänkte tvärtom och missade ett pass, förstås.
I vanlig ordning hade vi stressat ner till byn, ( tänk att hur mycket tid vi än har på oss om mornarna så blir det alltid hektiskt spring till bilen och snabbgos vid lämningen på dagis )
så det känndes allt en smula snopet. Men jag fick tillfälle att uträtta några ärenden och dessutom bjuda in mig själv på glöggfika hos min vän Å som var hemma med en sjuk liten dotter.
Ja, ni ser ju hur hon har det, den otäckingen...
Trägolv, kakelugnar, par- och -innerdörrar i vackert smidat mönster.
Hövva.
Ja, nu sitter jag här och sliter mitt fula hår (jag tror aldrig att jag varit i större behov av klippning!) i förtvivlan över hur jäkla helskotta seeegt och långsamt det går att ladda upp bilder på vår dator.
Jag skall skicka in en hel del till förstoring och kopiering och dialogrutan talar just om för mig att en enda bild förväntas ta 2 timmar, 3 minuter och 18 sekunder att få till!!! Varför?
Nej, jag får helt enkelt lägga över dem på ett USB och snylta in mig hos någon med ett fungerande.... ja, vad det nu är som inte fungerar här.
Det lutar åt frisyr i denna längd igen. Måste bli av med allt detta ris.
I övrigt har vi, som ni ser på bilderna nedan, en hel del snö. Äntligen, som jag har längtat efter den! Allra helst i söndags kväll då det var julskyltning här i Fränsta, vilket förmodligen är en av byns största händelser under året. Jag missade det ju sist, så nu var det bara att traska Fränsta runt och tindra med ögonen. Det var faktiskt rätt mysigt, trots trängseln. ( Ni vet ju vad jag tycker om stora, kompakta folkmassor.) Bara en endaste gång erfor jag en lättare känsla av panik. Det var på parkeringen utanför Ica, där en totalt tondöv karl framförde sina usla julsånger i mikrofon kopplade till omringande högtalare. Så att det fullkomligt dånade i öronen. Dessutom var där mörkt som i en grotta, bara kolbullselden lyste upp en smula, och knökfullt av folk.
Där skulle ungarna delta i leksaksutlottning och rida på ponnysar. Vi hade i alla fall trevligt sällskap, allt som allt var vi tio barn och sex vuxna som började vandringen med fika och lek hemma hos Å. Hundratals marschaller spred ett vackert sken längst hela bygatan, men vi saknade alla den obligatoriska snön. Överallt hörde man hur det klagades på det trista vädret och att detta var första året det julskyltades utan snö.
Redan samma natt kom den dock. I stora ulliga tussar damp den ned här, bäddade in oss som i bomull och förgyllde våra liv. När jag gick och lade mig natten till tisdagen lät jag gardinerna vara undandragna och låg länge och betraktade snöflingornas dans därutanför, innan jag somnade, varm och nedkurad bland fridfullt snusande familj. Det var fint, det.
Så här tjusigt var det nere vid kyrkfjärden i morse. I de fina små vinterbonade båthusen kan man få bo om man kommer hit och hälsar på. Gratis, eftersom jag känner ägaren. Bara så att ni vet.
Några bilder från gårdagen blir det också i dagboksfotandets syfte.
Kusinens lilla blåöga var här på lekvisit en stund, annars spenderade jag större delen av dagen inomhus, det vackra vädret till trots. Där ringde jag otäcka telefonsamtal (ja, alltså sådana som man går och bävar inför och helst inte vill ta tag i) och stökade med viktiga, lika otäcka papper. Jag försöker få till det så att jag kanske kan få någon slags ersättning från Alfakassan mellan mina arbetspass på hemtjänsten och i skolan. Men det är verkligen inte det lättaste, skall jag säga er. Det är nästan så pass bökigt att jag skulle kunna tänka mig att strunta i alltihop och leva på luft för att slippa besväret.
*Kan ju tänkas att detta är en av anledningarna att det blir bråttom om mornarna; det ritas vid frukostbordet då och då.
*Kusinens man röjer snö. Det känns som om jag måste lära mig att köra detta muskedunder i år för att kunna hjälpa till när det behövs.
* Kusinens fina pojke. Go och glad mest hela tiden.
* LillNöffe tappade sin korv på backen. men det gjorde inte så mycket eftersom han "gillar ju snö!"
* Pojkarna lekte så fint och bra ute i snön, timmar åt gången! Just därför har jag längtat efter snö; för att kunna sno åt mig litet "egentid" inne medan barnen kan bygga snögrottor och åka spark hela dagarna lång:)
Snart kommer sambon hem från jobbet. Hämtar upp Snörpan hos en kompis på vägen. Den stackarn ska få påbörja operation storstäd så fort hon kommer innanför dörren. I nuläget går det knappt att öppna dörren till hennes rum, då den är barrikaderad av skolådor ombyggda till små hus och dylikt pyssel. Så det är dags nu. Pojkarna brukar jag få hota med en stor svart sopsäck innan de får tummen ur och röjer undan i sitt bombnedslag till rum. Självklart hjälper jag dem en aning, dammsugningen tar jag exempelvis hand om, men jag är stenhård med att de ska kunna plocka undan efter sig när det blir för bedrövligt. Snörpan brukar faktiskt vara riktigt duktig på det där och proklamerade snusförnuftigt för sina bröder häromsistens;
" Vi är alla faktiskt en del av den här familjen, så vi måste hjälpas åt. Det är inte bara en person som ska göra allt."
Ha ha, jag skulle inte kunna säga det bättre själv. När Nöffe försökte protestera pekade hon hotfullt på honom och frågade:
"Skulle du vilja vara den personen i sånna fall?" Nej, det ville han ju förstås icke.
Gamla bilder på världens bästa Snörpan.
I morgon blir det arbete, alltså. Ska också försöka få en tid hos sköterska för en titt på LillNöffes haka. Den slog han i våningssängen för några veckor sedan, och kan inte låta såret vara ifred och läka. Nu har jag klistrat på honom en ordentlig kompress för att skydda, men ändå vill det sig inte riktigt. Det blir värre och värre.
Så kommer min mormor och min morfar på besök. Mormor har sytt förhängen till våningssängen, säkerligen också bakat något smarrigt om jag känner henne rätt. Så det besöket ser vi förstås fram emot:)
Nu skall jag börja med middag åt trollen. De måste väl ha något i magen innan de börjar arbeta däruppe. Falafflarna som jag gjorde igår och som räcker än i dag, duger visst inte. De åt bara bröden, salladen och tsatsikin, de små typerna.
I vanlig ordning hade vi stressat ner till byn, ( tänk att hur mycket tid vi än har på oss om mornarna så blir det alltid hektiskt spring till bilen och snabbgos vid lämningen på dagis )
så det känndes allt en smula snopet. Men jag fick tillfälle att uträtta några ärenden och dessutom bjuda in mig själv på glöggfika hos min vän Å som var hemma med en sjuk liten dotter.
Ja, ni ser ju hur hon har det, den otäckingen...
Trägolv, kakelugnar, par- och -innerdörrar i vackert smidat mönster.
Hövva.
Ja, nu sitter jag här och sliter mitt fula hår (jag tror aldrig att jag varit i större behov av klippning!) i förtvivlan över hur jäkla helskotta seeegt och långsamt det går att ladda upp bilder på vår dator.
Jag skall skicka in en hel del till förstoring och kopiering och dialogrutan talar just om för mig att en enda bild förväntas ta 2 timmar, 3 minuter och 18 sekunder att få till!!! Varför?
Nej, jag får helt enkelt lägga över dem på ett USB och snylta in mig hos någon med ett fungerande.... ja, vad det nu är som inte fungerar här.
Det lutar åt frisyr i denna längd igen. Måste bli av med allt detta ris.
I övrigt har vi, som ni ser på bilderna nedan, en hel del snö. Äntligen, som jag har längtat efter den! Allra helst i söndags kväll då det var julskyltning här i Fränsta, vilket förmodligen är en av byns största händelser under året. Jag missade det ju sist, så nu var det bara att traska Fränsta runt och tindra med ögonen. Det var faktiskt rätt mysigt, trots trängseln. ( Ni vet ju vad jag tycker om stora, kompakta folkmassor.) Bara en endaste gång erfor jag en lättare känsla av panik. Det var på parkeringen utanför Ica, där en totalt tondöv karl framförde sina usla julsånger i mikrofon kopplade till omringande högtalare. Så att det fullkomligt dånade i öronen. Dessutom var där mörkt som i en grotta, bara kolbullselden lyste upp en smula, och knökfullt av folk.
Där skulle ungarna delta i leksaksutlottning och rida på ponnysar. Vi hade i alla fall trevligt sällskap, allt som allt var vi tio barn och sex vuxna som började vandringen med fika och lek hemma hos Å. Hundratals marschaller spred ett vackert sken längst hela bygatan, men vi saknade alla den obligatoriska snön. Överallt hörde man hur det klagades på det trista vädret och att detta var första året det julskyltades utan snö.
Redan samma natt kom den dock. I stora ulliga tussar damp den ned här, bäddade in oss som i bomull och förgyllde våra liv. När jag gick och lade mig natten till tisdagen lät jag gardinerna vara undandragna och låg länge och betraktade snöflingornas dans därutanför, innan jag somnade, varm och nedkurad bland fridfullt snusande familj. Det var fint, det.
Så här tjusigt var det nere vid kyrkfjärden i morse. I de fina små vinterbonade båthusen kan man få bo om man kommer hit och hälsar på. Gratis, eftersom jag känner ägaren. Bara så att ni vet.
Några bilder från gårdagen blir det också i dagboksfotandets syfte.
Kusinens lilla blåöga var här på lekvisit en stund, annars spenderade jag större delen av dagen inomhus, det vackra vädret till trots. Där ringde jag otäcka telefonsamtal (ja, alltså sådana som man går och bävar inför och helst inte vill ta tag i) och stökade med viktiga, lika otäcka papper. Jag försöker få till det så att jag kanske kan få någon slags ersättning från Alfakassan mellan mina arbetspass på hemtjänsten och i skolan. Men det är verkligen inte det lättaste, skall jag säga er. Det är nästan så pass bökigt att jag skulle kunna tänka mig att strunta i alltihop och leva på luft för att slippa besväret.
*Kan ju tänkas att detta är en av anledningarna att det blir bråttom om mornarna; det ritas vid frukostbordet då och då.
*Kusinens man röjer snö. Det känns som om jag måste lära mig att köra detta muskedunder i år för att kunna hjälpa till när det behövs.
* Kusinens fina pojke. Go och glad mest hela tiden.
* LillNöffe tappade sin korv på backen. men det gjorde inte så mycket eftersom han "gillar ju snö!"
* Pojkarna lekte så fint och bra ute i snön, timmar åt gången! Just därför har jag längtat efter snö; för att kunna sno åt mig litet "egentid" inne medan barnen kan bygga snögrottor och åka spark hela dagarna lång:)
Snart kommer sambon hem från jobbet. Hämtar upp Snörpan hos en kompis på vägen. Den stackarn ska få påbörja operation storstäd så fort hon kommer innanför dörren. I nuläget går det knappt att öppna dörren till hennes rum, då den är barrikaderad av skolådor ombyggda till små hus och dylikt pyssel. Så det är dags nu. Pojkarna brukar jag få hota med en stor svart sopsäck innan de får tummen ur och röjer undan i sitt bombnedslag till rum. Självklart hjälper jag dem en aning, dammsugningen tar jag exempelvis hand om, men jag är stenhård med att de ska kunna plocka undan efter sig när det blir för bedrövligt. Snörpan brukar faktiskt vara riktigt duktig på det där och proklamerade snusförnuftigt för sina bröder häromsistens;
" Vi är alla faktiskt en del av den här familjen, så vi måste hjälpas åt. Det är inte bara en person som ska göra allt."
Ha ha, jag skulle inte kunna säga det bättre själv. När Nöffe försökte protestera pekade hon hotfullt på honom och frågade:
"Skulle du vilja vara den personen i sånna fall?" Nej, det ville han ju förstås icke.
Gamla bilder på världens bästa Snörpan.
I morgon blir det arbete, alltså. Ska också försöka få en tid hos sköterska för en titt på LillNöffes haka. Den slog han i våningssängen för några veckor sedan, och kan inte låta såret vara ifred och läka. Nu har jag klistrat på honom en ordentlig kompress för att skydda, men ändå vill det sig inte riktigt. Det blir värre och värre.
Så kommer min mormor och min morfar på besök. Mormor har sytt förhängen till våningssängen, säkerligen också bakat något smarrigt om jag känner henne rätt. Så det besöket ser vi förstås fram emot:)
Nu skall jag börja med middag åt trollen. De måste väl ha något i magen innan de börjar arbeta däruppe. Falafflarna som jag gjorde igår och som räcker än i dag, duger visst inte. De åt bara bröden, salladen och tsatsikin, de små typerna.
