SKRIVLUST

                                

Jämrans kallt och vackert. Igår var första verkligt bitkalla dagen, och snön riktigt brann i vintersolen.
Det är så vackert här så att man vill grina ibland. Åtminstone stannar man häpet upp och drar efter andan.
Det är min andra jul häruppe bara, och redan har jag blivit hemmablind. Det är inte varje dag jag tar mig tid att stanna vid utsikten på väg ner till byn, som jag annars alltid gjorde.
Å andra sidan gäller det att hålla korpgluggarna stadigt på vägen nu när det är halt, smalt och löjligt trångt.
Det verkar dock som om timmerkörarna håller till någon annan stans nuförtiden, det är inte alls lika tätt med dem som förra året. De har väl avverkat färdigt häruppe på skogarna för en tid nu, antar jag.

Under veckan som gått har jag arbetat några få dagar på hemtjänsten, vilket alltid är roligt. Självklart hade jag fått jobba hela julen om jag velat (folk tenderar ju att insjukna då) men jag har varit tvungen att tacka nej. Nog för att de pengarna är åtråvärda, men min familj smäller ändå högre.
I år tillbringas julaftonen hemma hos svärmor med familj straxt utanför Märsta. Annandagen huserar vi troligtvis hos Syster Yster, och så har jag stora förhoppningar om att få träffa både faster och kusiner när jag väl är nere. Sambon hade tänkt att vi kanske skulle stanna i "Stockholm" över nyår också, men jag säger direkt ifrån, jag.
Hur mysigt och roligt och välbehövligt det än må vara att umgås med familj och vänner, så skulle jag få stora hemlängtan om vi stannade borta i närmare tio dagar.
Jag är ju en riktig hemmakatt som älskar mitt lilla hus. Jag tycker det kan vara oerhört stressande att bo på andra för länge. Att inte kunna ligga och dra sig en aning längre om mornarna, att inte få läsa vid frukostbordet, låsa in sig på toa i en halvtimme eller bara vara allmänt småsur. Allt detta kan man ju förvisso göra hemma hos nära och kära till en viss gräns, men det görs ändå mer avslappnat hemmavid. När vi dessutom träffas så sällan som vi ju gör, blir det rätt intensivt alltsammans. Så till nyår är vi nog hemma igen, och möjligtvis kommer någon gäst på fest.

                                            
   
                                                        
                                 
              

En dag var jag och Snörpan i Sundsvall en sväng. Ensamma, utan gapiga småbrorsor. Besöket på IKEA var strikt proffessionellt, då jag inhandlade ramar till bilderna jag nu sålt. Jag tror aldrig att jag varit på det stället och handlat så lite. Annars brukar det ju bli en försvarlig hög nödvändigt och onödigt i shoppingvagnen. Men naturligtvis åt vi lunch där och tog en titt på nedanstående i den intilliggande djuraffären, innan det bar iväg hemåt igen.

                                                                               

Det är fint att få litet egentid med ungarna då och då. Ett och ett, alltså. Det blir ett helt annat umgänge då, än vad det blir i vardagens familjekonversation.
Särskilt Snörpan som ju är äldst behöver nog det där, men jag börjar också märka mer och mer på Nöffe, att han skulle behöva fler lugna stunder på tu man hand med bara mig eller sambon.
 Sedan Lilla Hoppsan låg i magen har jag gått och oroat mig för hur det skulle bli för Nöffe. Hur jag bäst skulle undvika att han som mellanbarn kom i kläm och fick för litet uppmärksamhet. Iochförsej grubblade jag mig också blå på hur jag skulle bete mig för att inte skämma bort den lilla. Och inte få den stora duktiga Snörpan som ju är både äldst och flicka, till lillpiga.
Jag reflekterar mycket över det här, jag försöker verkligen behandla dem alla tre lika och rättvist. I den mån det går, det vill säga. De är ju nämligen så olika i sina personligheter och sätt att vara, så man också måste kunna möta dem där, på deras egna spår.
Det är inte alltid det lättaste, och visst kan jag se att de kanske inte bryr sig om sådant jag går och tänker på.
Jag är inte dummare än att jag förstår att de, liksom alla vi andra kommer att ha sina "issues" som vuxna. Tycka och tänka om sin barndom och uppväxt, så småningom själva upptäcka att det inte alltid är så jäkla lätt att vara mamma. Men att man gör sitt bästa och så gott det går. Bara det brukar ju räcka bra långt. Men jag har i alla fall, hur bedrövlig som förälder jag än kan känna mig ibland, gett mig fan på att de aldrig skall behöva tvivla på att de är gränslöst älskade och lika värdefulla som sina syskon.  För alltid det viktigaste i mitt liv.


                                                                              

                                             Till och med här på bloggen försöker jag hålla jämn balans.
                                     Får dåligt samvete om jag har för få bilder av en unge, och fler på en annan:)
                                          Problemet är bara att de två stora sällan fastnar på bild numera.
                                                   Den lilla är tacksamt fotoobjekt. Och rätt så söt va?

                                                 

I går var en härlig dag. Inte bara för det vackra vädrets skull. Det var nämligen också fika, pladder och frisering nere hos min vän Å. Några tjejer (fast tre av oss refererade faktiskt upprepade gånger till oss själva som tanter!!! Kanske för att två andra av de närvarande var 20 och ännu yngre...) samlades hemma hos henne och snofsade till sig för hundra spänn vardera. Inte illa, va? Livskriser avhandlades, och kändes genast så mycket mindre dramatiska och farliga. Barnuppfostran är väl ett stående ämne som vi avhandlar, och en smula skvaller kanske det blev också... Mycket välbehövligt och frigörande. Tack, mina fantastiska vänner för att ni finns!
                                                                    
    
Nu är den eviga tofsen borta. Likaså riset, tovorna i nacken och de mörka rötterna.
Nu är jag mörk och kortklippt, men har ännu inget bildbevis.

Nu måste jag sannerligen sätta fart. Dra ett varv med dammsugaren och sedan bege mig till affär´n. Pappa och styvmor är på väg hit och det skall firas litet jul här redan i morgon. Lyxigt att få ha dem här med så korta mellanrum, även om pappa lät en aning tveksam till besöket igår när han förhörde sig om temperaturerna.:)



Här är dagens  "Gamla Goding". 
Jag, sambon och Snörpan hos pappa på landet sommaren 2002. 
Fint, tycker jag, trots att jag drar ihop munnen till den obligatoriska kortminen.