SKRIVLUST

            


Jag kunde ju inte skriva om det förut, men jag har varit i Malmö över helgen.
För att överraska min underbra kusin vitamin som fyllde 30 i torsdags och som alltså inget fick veta om resan.
Döm om hennes förvåning när hon kom hem från skolan alldeles less och trött, där hon suttit hela dagen och kvällen med en omtenta som måste göras, och fann en mystisk gäst i sin kökssoffa.
Jag nöjde mig nämligen inte med att bara sitta där livs levande i hennes lägenhet, utan kom i sista stund på att förstärka överraskningsmomentet ytterligare genom att gömma mig under en filt!
Min faster och andra kusin,alltså födelsedagsbarnets mamma och storasyster samt storasysters dotter på 14 år, huserade också i lägenheten i några dagar, och de hade med gemensamma krafter försökt få hem henne i tid till att mitt tåg anlände.
Meningen var att jag skulle stå i trapphuset med champange när hon öppnade dörren, men detta blev nog i alla fall roligare:)
Hon var minsann en aning sur när hon kom hem efter att ha blivit påringd och tjatad på flera gånger under kvällen, och kunde inte förstå varför det var så viktigt att hon kom hem, hon skulle ju ändå ut på krogen en stund senare.

                       
                                          Moster med sin lilla prins.

Hon berättade efteråt att hon erfor en mycket obehaglig känsla när hon uppmärksammade den här mystiske figuren i köket, och hennes mamma förkunnade att  "det här är din hemliga gäst!"
Jag hörde verkligen paniken och desperationen i hennes röst då hon frågade om det kanske kunde vara storasysters andra barn som inte varit med innan, som dykt upp.
"Jag vet inte varför, men det kom bara för mig att nu har de släpat hit något gamalt ex eller nåt!" Sade hon senare,
men jag hade ju inte ro att sitta kvar och vänta på gissningar, kunde inte hålla mig för skratt och fick verkligen andnöd där under filten, så jag hoppade snabbt fram i all min prakt! Ha ha ha.


Åh,det var lyckat, må ni tro.
Och aldrig hade hon kunnat gissa att det var jag som kurade där under filten, nej aldrig att jag som ringt och grattat dagen innan skulle åka alla de milen för att hälsa på.    

                           
                                                        Söta kusiner.

Så på det följde en härlig helg där jag först och främst efter att ha avnjutit en trerätters middag lagad av min äldre kusin, följde med min kära vitamin ut för att lyssna på ett band och dricka drinkar i Malmös nattliv.
Efter en sen och långdragen frukost dagen efter gav vi oss alla iväg till vitamins skola, där vi fick en guidad rundtur innan vi lämnade henne där och drog vidare ut på stadens gator.
Vi promenerade och shoppade, åt mat och bara tittade på folket runt omkring oss.
Vi är ju alla ena riktiga lantisar nuförtiden, faster utanför Vallentuna och kusinen med sin dotter utanför Örebro.
Det var bara vitamins underbara lilla skruttunge Louie som var världsvan och hemma bland alla bilar och människor i storstaden:)

                              
  Jag undrar så vad det skall bli av denna underbare lille herre.

På kvällen blev det mycket smarrigt att äta och vin till det, och så klart en himmelens massa prat.
Om ni bara visste hur välgörande och behövligt och viktigt det var för mig att få ligga där i soffan med mina älskade "tjejer" ( vi är en riktig tjejsläkt, med få killar i ) och prata om allt mellan himmel och jord.
Möjligtvis att kusinens "lilla" dotter  kanske fick höra litet mer än hon velat, ha ha, men hon överlever nog.

        

 Fy,det var tungt och sorgligt och jobbigt att bryta upp morgonen därpå och resa hemåt igen.
Jag kände mig bra ensam och eländig när jag lämnade den där varma trygga lägenheten innehållandes de där varma trygga männsikorna , i all hast eftersom jag som vanligt var sent ute.
Jag tänker ännu på dem och önskar av hela mitt hjärta att vi kunde träffas just sådär oftare.
Det är så sällan vi kan träffas tillsammans allihop, nu när vi bor så splittrat.
Men ändå är det så underbart och så...stärkande när vi väl gör det.
Ja, jag känner mig så stärkt och glad och lugn när jag har varit nära min familj, som om man får nya krafter och bättre syn.
På sig själv och på livet.
Framför allt känner jag tydligare än annars hur jäkla livsviktig min familj är för mig.Hur mycket jag älskar dem och behöver dem.
Ja, det var verkligen en jättefin helg och jag saknar dem alla oerhört mycket, men vet att vi snart skall få ses igen. 

                   
                                  Kära, kära faster

Och så saknade jag ju förstås de mina här hemma, när jag nu var ifrån dem.
Detta var ju första gången jag reste iväg själv sedan Lilla Hoppsans födelse.
De andra har ju varit ensamma med sin pappa en hel del, då jag reste i jobbet förr,
men den sista lilla bortskämda skrutten har ju minsann fått ha sin mamma nära, nära hela tiden.
Och nog för att jag misstänker att sambon skulle ha svårt att erkänna om det inte gjort det,
men allt hade förstås gått bara bra. =)

Lillskräpet hade vaknat tre gånger första natten och frågat efter mig,men snabbt somnat om, och annars hade de fullt upp mest hela tiden.
Snörpan hade kalas och dansskola och de andra hade så klart varit och lekt litet på "Drakens borg" nere i Birsta, vilket pojkarna tjatat länge om.
Det blev ju väldigt sent som vi kom hem på söngdagen efter att de hämtat upp mig på Sundsvalls station, så dagen efteråt fick barnen stanna hemma med mig och sova ut en aning.
Nåja, jag hade i alla fall hoppats på att få litet sovmorgon, men det blev väl inte riktigt som jag hade tänkt mig.
Vi var i alla fall bara hemma och tog det lungt hela dagen, och pussades som om vi inte setts på ett år =)

           

Så nu försöker jag få dagarna att hamna rätt igen, ibland kan det ta ett tag att varava ner efter att ha varit ute på "äventyr", tycker jag.
Jag har ju praktik nu, och är alltså inte i skolan på  tre veckor.
Jag lyckades efter mycket om och men tjata mig till en plats på Dagbladet, en av Sundsvalls två ledande tidningar. De har en avdelning just för Ånge kommun, och jag hade hoppats att jag kunde arbeta på den för att slippa åka ner till stan varenda dag, vilket skulle innebära mer än tio timmars dagis för ungarna.
Men här på kontoret oroade de sig för att inte ha särskilt mycket till jobb att erbjuda mig. Det är ju ett ganska litet område att bevaka, så de tyckte att jag gott kunde spåna på egna idèer och knåpa ihop litet vad jag ville...
Hm, kanske inte riktigt vad jag hade väntat mig, men eftersom jag hade några egna artiklar så har jag funnit mig i detta.
Och egentligen tycker jag att just detta sätt att arbeta på är LIVET!
Det är verkligen så här jag vill jobba i framtiden, om jag fick drömma som jag ville.
Om mornarna skjutsar jag barnen till dagis, och äter frukost när jag kommer hem igen.
Så sitter jag framför datorn och skriver så tangenterna glöder, för att sedan kanske avbryta för lunch.
Är vädret fint tar jag en tur på skidorna eller en promenad och fortsätter sedan att jobba när jag kommer tillbaka.Ringer och gör en telefonintervju eller åker kanske till något bokat möte och intervjuar och plåtar.
Hämtar sedan barnen litet tidigare än schemalagt och har mer tid med dem innan det skall sägas godnatt.
Ja, det är så här jag vill ha det, fritt och självständigt och koncentrerat.
Jag jobbar ensam och skickar materialet till redaktionen.
Visst förstår jag de som tycker att det är alldeles för ensamt, de som behöver fart och fläkt  och arbetskollegor för att trivas, men det är inte för mig.
Så här skulle jag vilja ha det varendaste dag!
Nu hoppas jag bara att jag kan knyta litet kontakter, skaffa mig möjligheter till framtida jobb.Som ju praktiken är till för.

Och jo, ni läste förresten alldels rätt;
jag har börjat åka skidor!
Ni vet ju alla hur totalt osportig jag är och alltid varit och hur sällan jag överhuvudtaget rör på min lekamen om jag inte nödvändigtvis måste ( Vilket ju i och för sej kan vara nog så ofta när man har småbarn förstås..)
Och ni vet ju alla att jag förmodligen är den enda i världen som aldrig sett insidan av ett gym, så jag förstår att ni har svårt att tro mig nu när jag säger att jag gått och blivit en riktig skidare!
Men jag har bildbevis, om än något dåligt, ha ha.

                   

Nej men skämt å sido, så är detta verkligen någonting helt utöver det vanliga,
att glida fram över gnistrande snö, att kämpa sig svettig uppför backar och njuta av vilan nerför i en sådan här oemotståndligt vacker natur som omger just mig.
Jag kan omöjligt beskriva känslan som kommer över mig där jag står högt uppe på en ås och ser ut över milsvid skog, sjö, myr och berg. Jag är helt ensam, och på toppen av världen, tänker jag då.
Ingen människa , inga hus, inga bilar, inga flygplan, ingenting som inte hör naturen till, finns inom synhåll
och jag ryser av ....vällust tror kanske att det är.
Nej, bilder kan inte göra det rättvisa, det går inte att beskriva för er hur det är att vara i det här ögonblicket, men jag lägger in några kort tagna förra veckan.

                         

Och just detta gjorde verkligen sitt till när jag kände mig förvirrad och liten och bortkommen på Stockholms central, där jag mellanlandade en timme på tågresan ner till Malmö i helgen.
Det var så märkligt att känna sig så hemma och bekant men samtidigt så främmande och ovan vid ett ställe som jag gjorde då.
För jag kände mig ju verkligen som hemma, jag har ju bott i Stockholm (Märsta) i hela mitt liv, och hittade så lätt och ledigt min favoritbänk där på centralen, och sittandes där var jag ändå helt hänförd och storögd över alla dessa myllrande människor så tätt inpå mig.
Och i Malmö sedan, med all trafik, alla ljud och all rörelse som hör en storstad till...
Mycket mycket märkligt och paradoxalt att befinna sig på två så totalt olika platser inom ett dygn.

Jag kommer med ganska stor säkerhet aldrig att kunna bo sådär mitt i en stad.
Men jag kan mycket väl känna att jag behöver besöka en oftare.
För roligt är det ju med allt att se på, och jag skulle ha velat haft en vecka minst i Malmö bara för att äta!
Just det kan jag sakna allra allra mest med att bo som jag gör;
utbudet av mat.
Thailändsk, kinesisk, koreansk, italiensk och indisk! Falafelgluggar i väggarna och kebabhak i hörnen.
Pizzasyltor och saluhallar fyllda med ostdiskar och konfektyr. Torgstånd med färska grönsaker och det bästa av allt ; bagerier att springa ned till om mornarana!

Trots att jag just nu känner mig en aning sorgsen och tom efter min mysiga helg med alla starka,vackra medlemmar i tjejmaffian, så är jag mycket glad och förväntansfull inför kommande helg.
Då skall jag nämligen få besök av min syster yster och hennes barn, samt en vän och hennes dotter som råkar vara Snörpans gamla bästis från Rymdgatan.
De kommer redan på torsdag och det skall bli sååå roligt.
Jag planerar redan inför mat och aktiviteter, även om jag har lovat att vi inte skall ha så många.
Mest skall vi bara slappa och njuta och pladdra förstås.
Men något grillat i det fria och loppisbesök lär det ju i alla fall bli.

              
     Min fina pappa hade skidorna med sig!

Förresten hade jag en alldeles strålande helg även innan denna!
Min kära pappa kom hit till alla hjärtans dag- helgen, med husbilen och min styvmor som tyvärr blev sjuk även denna gång!
Inte lika allvarligt som förra gången dock, nu var det antagligen influensan som spökade.
Kanske tål hon inte fjälluften, men det är ju i alla fall tur, sådana här gånger att de har sin husbil.
Då hon höll till där inne hela helgen skonade hon i alla fall oss andra från att smittas:)
Det var en lagom kall helg, det, med sol och snö och min mormor och morfar passade också på att komma upp för att träffas.
Vi besökte "Glacialen", den årliga festen nere på min skola, där man kunde beskåda uppträdanden av elever på artistlinjen och vackra isskulpturer. Det var marknad förstås, och de obligatoriska kolbullarna stektes på plats. Så fanns det litet andra aktivitetr både för stora och små, och det hela var väldigt lyckat i år, vad det verkar,med många besökare.

         
                   Isskulptur och morföräldrar

Men nej, nu har jag då rakt inte tid att sitta här längre.
Jag skall se till att göra mig i ordning för att åka ner till Snörpans skola där det är öppet hus i kväll. Det blir roligt att se vad de haft för sig denna termin, och det brukar bjudas på mycket gott dessutom:)

Det avslutas här med bilder på min vackra, trettioåriga kusin.
Och så tänkte jag vara tjatig och länka till en låt med Anthony and the Johnsons. " You are my sister", blir det serru.
I know, I know, men jag tycker att den är passande nu när min storasyster är på väg hit och när jag tänker på helgen som varit.

www.youtube.com/watch?v=S-NziGE6DVY

Puss och kram på er alla älskade!

                       

Vyn från farstubron idag.

                  
Sidensvansar och solstrålar.

Här sitter jag och försöka alstra litet värme, innan jag skall ut i snödrivorna igen.
Här uppe på Mörtis har vi bara minus 20 idag, men nere i byn är det alltid kallare.
Vårt hus är inte det bästa isolerade precis, så när minusgraderna kryper på är det inte alltför behagligt härinne heller,tyvärr.
Om nätterna sover vi alla tillsammans med många täcken och ett extra elelement ikopplat,med ordentligt stängd dörr.
Då har vi det varmt och skönt, men man får ju en smärre chock när man öppnar dörren och ger sig ut i köket om mornarna =D
 25 minus var det när jag lämnade av barnen på skola och dagis, så jag får väl anta att Snörpans skridskoåkning på idrotten blir inställd.

Jag var nere på skolan en sväng och pulade med mina kära texter, men gav upp och for hem för att ladda batteriet i kameren, som jag ju glömt att göra igår.
Idag skall jag nämligen äntligen besöka en kvinna i byn Naggen.
Jag har länge försökt få tag på någon i just den byn, som är en av de avlägsnaste och vackraste här i socknen.
Men ingen jag känner har kunnat tipsa mig om någon boende där, förens jag frågade grannfarbrorn.
Jag fick ett namn av honom, men han var osäker på om hon överhuvudtaget bodde kvar eller ens levde, hon är nämligen över 90 år.
Jag letade upp henne i telefonkatalogen och har nu alltså bokat in en träff.
Hon lät en aning förvånad när jag ringde förstås, det är inte så lätt att förklara vad mitt lilla arbete igentligen går ut på.
Men hon tyckte att det skulle bli roligt att få besök i alla fall, och har förstås mycket att berätta om byn,eftersom hon är född och uppvuxen där.
En aning skepsis gentemot att medverka i något som eventuellt skall komma att publiceras, anade jag också, men jag hoppas att jag kan övertala henne att vara med.
Jag har packat med mig semlor och en liten bukett tulpaner som muta, kanske det kan mjuka upp henne?:)

                   
     
              Ett litet urval av alla de vackra hus jag fantiserar om.


                              


Min favorit!

Trots kylan, vill man gärna vara ute en sådan här dag.
Det är så otroligt vackert med alla dessa myriarder grinstrande snökristaller och prismor som bländar.
Det har varit några sådana här dagar nu, och de har konstigt nog gjort mig så himla sorgsen på något vis.
Jag vet inte riktigt vad det är med mig,
men jag blir alldeles vemodig i allt det här vackra.
Det är litet si och så med skolan nu, då de flesta av mina klasskamrater gått på praktik är det ödsligt i klassrummen och en hel del dödtid, så det har hänt att jag åkt några rundor med bilen och snokat runt.
Tittat på alla fina hus som finns här i krokarna och drömt om att få bo i ett sådant en vacker dag, exepelvis.
Oftast har jag avslutat rundan uppe på Getberget med sin milsvida utsikt, där jag sitter i den varma bilen och äter godis,med Elvis på högsta volym.
Kanske är det just Elvis som gör mig nedstämd?
Fast nej, det kan jag ju inte tänka mig, han förgyller ju min tillvaro..
Men visst kan det ju vara så att han gör sitt till genom att liksom understryka mina känslor och förstärka dramatiken jag arbetar upp.
Men att sluta lyssna går bara inte, jag skall säga er att det är en alldeles magisk upplevelse att rulla ner för de snöklädda bergen här med  "It´s now or never"  vrålandes i högtalarna.
Och denna min nyupptäckta favorit;

www.youtube.com/watch?v=_5SX_EvRCe4    (Höj nu.)

                         
Familjen Elvis


Men idag känner jag mig på bra humör, och trots kylan tänker jag VÅR.
Tänk om den kanske är på väg ändå?
Dessa fina,fina kläder från www.rattvisabarn.blogspot.com/    gör mig alldeles våryr, och jag har väldigt god lust att köpa den här gröna jackan till någon av pojkarna. I vanlig praktisk ordning blir det väl i sådana fall Lillnöffe som får den ny och Lilla Hoppsan som får ärva. Snål som jag är.




                       


   Håll med om att de är glada och härliga. Jag har beställt kläder från Rättvisa barn förut och kan varmt rekomendera dem:)


Nej, nu skall jag nog bege mig ändå.Det tar ett tag att köra till Naggen, och jag har dessutom tänkt ta "genvägen" över skogen här.
Förhoppningsvis är den plogad, annars blir det längre.
Åtminstone i kilometer mätt, men man måste ju förstås köra saktare på skogsvägarna.
Det har ju kommit så löjligt mycket snö i helgen, över 40 cm på knappt två dygn, vilket har resulterat i ordentlig tränigsvärk i snöskottararmen. Tycker inte att vi gjort annat än att skotta hela helgen.

Här är några bilder på småttingarna, Gud nåde mig om jag glömmer att visa upp dem också;)


                    
                 Knasiga Storsnörpan snor mina läsglasögon titt som tätt och tycker att hon är väldans fin i dem.
                                 Här har hon lyckats lägga vantarna på ett läppglans dessutom.

                                                                   
                       Överexponerat men gulligt på Lilla Hoppsan och storasyster


                    
                         Vi har simmat i kusinens pool, vilket ju är väldigt uppskattat.
Dock är Lilla Hoppsan fortfarande lika larvig och vägrar å det bestämdaste att komma i.


                           
                     Med Lillnöffe är det motsatt problematik, det är inte lätt att få upp honom.

                       
                                              

I kväll är det kall öl och grillchips.
De ä gräjer dä! =)

Ursäkta dialekten, men jag tycker att det är så himla roligt och intrtessant med sådant.
Som ni ju vet.
Ni kan ju tänka er hur jag myser när jag har så många tillfällen att åhöra den ljuvliga,breda norrländskan här.
Som ju kan skilja sig väldigt mycket trots små geografiska skillnader.
Jag börjar få litet koll på det i alla fall, börjar kunna urskilja infödda Fränsta -bor från exempelvis Liiiiden- bor med sina fiiina iii´n som uttalas som om de vore från tjusigaste Djursholm.

Häromdagen satt jag hemma hos John 88 år, i Ljungaverk och nedtecknade hans livshistoria.
Åh, jag önskar att jag hade en bandspelare så att jag kunde lyssna på hans språk om och om igen!
Det går ju heller inte att skriva, riktigt, det vill sig inte.
Men det är verkligen fascinerande, att ett språk, i detta fall svenskan, kan låta så oerhört olika.
Och  denna variant som talas just här tycker jag nästan allra bäst om, dessutom.
Fast det kan vara svårt också, det är inte alltid man hänger med i svängarna.Men jag har blivit duktig på att fråga om det var något jag inte förstod och har på det viset berikat mitt ordförråd avsevärt, vill jag lova.
För att ta några små exempel;
här använder man på allvar, gammal som ung, ordet "stygg".
Ha ha,jag har haft svårt att hålla mig för skratt då och då, men man vänjer sig.
"Nä fy, ungen var så jädra stygg igår kväll, jag höll aldrig på att få ´n i säng" =)
Och här " tjusas " man i stället för att "gosa" eller kanske "kela".
"Man är ju inte så jätte sugen på att sitta och tjusas efter en lång dag på jobbet"

                                                     
Jag har kommit en bra bit på väg med mitt projekt nu, och har så smått börjat skriva ordentliga texter och utforma arbetet mer.Jag har bestämt mig för att skriva i reportageform,att alltså utelämna mina egna tankar, åsikter,ord och till och med beskrivelser helt och hållet.
Det blir jäkligt svårt, jag vill ju gärna brodera ut medkänslor och intryck.Ja, jag gör det ju nästan automatiskt när jag skriver.
Men meningen är nu att jag bara skall låta dessa mina "intervjuoffer"  tala.
Mitt jobb är att beskriva deras liv och leverne med deras egna ord.
Jag använder mig mycket av citat, som förvisso inte är helt exakta eftersom jag ju inte har någon bandare, men som ändå är innebörden i personen i frågas tal.
Nu har jag funderat litet grann på att kanske åtminstone i citaten skriva ut dialekten, men tror ändå att det blir för svårt..
Jag har ju redan format texterna ganska snävt, man märker när man läser dem skillnaden i språket, även om det inte handlar om dialekter.
I texten om John används orden "far och mor" , medan jag i Maria´s skriver "mamma och pappa".
Visst är det en viss åldersskillnad mellan dessa personer, men också andra.


                                        

                           Hemma hos John i det gamla baptistkapellet.

Åh, jag skulle kunna gå på om projektet hur länge som helst.Jag är alldeles uppfylld av det just nu.Det är så otroligt roligt och spännande på så många olika sätt.

För det första känns det som en stor ära och ynnest att få ta del av andra människors levnadsöden.
Så är det också så härligt att vi på det viset oundvikligen lär känna varandra ( det är ju inte så att jag sitter och intervjuar dessa personer rätt upp och ner, det är ett givande och tagande från båda sidor.) och det känns som om jag fått så många nya vänner.
Så känns det som om jag verkligen gör nytta,dessa människor är ofta så glada åt att någon vill ta del av det de har att dela med sig av. Många äldre besitter så mycket kunskap och praktisk erfarenhet som idag är på väg att glömmas bort.
De flesta vill så gärna berätta om gamla tider och metoder i hopp om att de inte skall falla helt i glömska.
Och kanske viktigast av allt;
jag misstänker att jag ställer en hel del på sin spets när jag kommer med mina frågor och mitt snokande.
Jag tror att många, vi alla egentligen, måste och behöver tänka dessa tankar och kanske ge ord åt dem, vilket annars inte skulle bli gjort.
Det händer ju allt som oftast att en fråga jag ställer blir obesvarad för tillfället, eftersom den kräver eftertanke och begrundande.
Då bli jag nöjd, men hoppas förstås att jag inte rör upp något obehagligt eller jobbigt för min vän.Utan att jag jag på något vis är henne/honom till hjälp på något knasigt vis. På något vis som ni kanske kan förstå, för jag vet inte riktigt hur jag skall beskriva det...

                        
                                                     Tänk att bo precis under storberget..

Jamen, nåja. Annars är dagarna fyllda av grafisk design, hämta barnen på dagis/fritids, matlagning, bolibompa ,läx -och sagoläsning och slutligen höga snarkningar.
Mycket mer än så hinns som bekant  inte med. Du vet väl hur det är.
En och annan skidträning kanske, de två stora har börjat i "Bamseklubben" och tycker att det är riktigt kul.
Skridsko är också poppis, men det blir mest på helgerna när man har aningens mer tid.
Men så här är det ju för alla tror jag.
Visst skydde jag "stressen" i storstaden, men detta med tider och rutiner att passa kommer man ju aldrig ifrån.
Sådant är livet just nu, i denna fas, och det är ju bara att gilla läget.
Ofta tänker man ju inte ens på det, man är bara så inne i karusellen.
Antagligen kommer jag om låt såga tio år, undra hur fasen jag orkade med allt jag gör nu.
Jag kommer att vara bekväm med stora självgående barn och inte förstå hur småbarnsföräldrar överhuvudtaget kan överleva.
Eller så minns jag kanske bara de bra stunderna, de ljusa med kramar, små mjuka händer och fina teckningar i överflöd. : )
Vi får väl se hur det blir.
 Just nu kan jag ibland känna att jag går på knäna, ja kanske att jag till och med kravlar runt på golvet då och då.
Men mantrat i de stunderna är ju just " det är bara några år kvar, snart, snart är den här krävande och kvävande cirkusen ...kanske inte slut, men i alla fall mycket lättare att hänga med i. Ha kontroll över. Åtminstone överblicka."

Och samtidigt, särskilt i sängen om natten när jag ligger vaken efter låååång urartad nattning ,då jag nästan fått tuppjuck för att ungarna vägrat somna, och nu hör dem snusa och knorra fridfullt i sömnen, känner jag ju precis tvärtom!
Åh, jag kan få sådan ångest över att det snart är nästan över,kontroller-och överblickbart. Den här tiden går ändå så försvinnande snabbt, och snart är de här skitungarna,stora och på väg ut ur mitt liv!
Ja,kanske inte så drastiskt, jag tror nog att jag kommer att finnas kvar någonstans i bakgrunden.
Kanske, om jag har tur kommer jag att vara den där öppna, varma famnen att alltid räkna med och komma till.
Men helt säkert kommer jag ju inom snar framtid vara en jäkla tjatmorsa och översittare och praktiskt taget förstööööra mina barns liv!


                         

  Storsnörpan är mycket svår att fånga på bild, denna gamla från alla helgons dag fångar inställningen till det bra:)




                          

                        Lillnöffe är en rätt glad unge, så stooor dessutom, enligt honom  själv.Kan allt faktiskt :)



Jag borde kalla honom "Stora Hoppsan". Min lilla bebis som inte alls är liten längre.....


Jahapp , nu avslutar jag redan, utan att ha gjort er mycket klokare. =)
Som vanligt finns så mycket jag vill svamla om, nu när jag väl sitter här och allt.
Men det tar ju tid.
Och tid, mina go´vänner är en bristvara här.

Inlägget avslutas märkligt nog med några bilder på ätbart...
Ja, visst är det knäppt, men det var vad jag hade i den tunna januari mappen. 

                                 
                        Klappgröt hos mormor och morfar är inte fy skam, inte. Du har väl ätit klappgröt?!

                                                                                                             
                                                                          

                          

                               
                                            

                                                                             Årets första semlor.