SKRIVLUST

            


Jag kunde ju inte skriva om det förut, men jag har varit i Malmö över helgen.
För att överraska min underbra kusin vitamin som fyllde 30 i torsdags och som alltså inget fick veta om resan.
Döm om hennes förvåning när hon kom hem från skolan alldeles less och trött, där hon suttit hela dagen och kvällen med en omtenta som måste göras, och fann en mystisk gäst i sin kökssoffa.
Jag nöjde mig nämligen inte med att bara sitta där livs levande i hennes lägenhet, utan kom i sista stund på att förstärka överraskningsmomentet ytterligare genom att gömma mig under en filt!
Min faster och andra kusin,alltså födelsedagsbarnets mamma och storasyster samt storasysters dotter på 14 år, huserade också i lägenheten i några dagar, och de hade med gemensamma krafter försökt få hem henne i tid till att mitt tåg anlände.
Meningen var att jag skulle stå i trapphuset med champange när hon öppnade dörren, men detta blev nog i alla fall roligare:)
Hon var minsann en aning sur när hon kom hem efter att ha blivit påringd och tjatad på flera gånger under kvällen, och kunde inte förstå varför det var så viktigt att hon kom hem, hon skulle ju ändå ut på krogen en stund senare.

                       
                                          Moster med sin lilla prins.

Hon berättade efteråt att hon erfor en mycket obehaglig känsla när hon uppmärksammade den här mystiske figuren i köket, och hennes mamma förkunnade att  "det här är din hemliga gäst!"
Jag hörde verkligen paniken och desperationen i hennes röst då hon frågade om det kanske kunde vara storasysters andra barn som inte varit med innan, som dykt upp.
"Jag vet inte varför, men det kom bara för mig att nu har de släpat hit något gamalt ex eller nåt!" Sade hon senare,
men jag hade ju inte ro att sitta kvar och vänta på gissningar, kunde inte hålla mig för skratt och fick verkligen andnöd där under filten, så jag hoppade snabbt fram i all min prakt! Ha ha ha.


Åh,det var lyckat, må ni tro.
Och aldrig hade hon kunnat gissa att det var jag som kurade där under filten, nej aldrig att jag som ringt och grattat dagen innan skulle åka alla de milen för att hälsa på.    

                           
                                                        Söta kusiner.

Så på det följde en härlig helg där jag först och främst efter att ha avnjutit en trerätters middag lagad av min äldre kusin, följde med min kära vitamin ut för att lyssna på ett band och dricka drinkar i Malmös nattliv.
Efter en sen och långdragen frukost dagen efter gav vi oss alla iväg till vitamins skola, där vi fick en guidad rundtur innan vi lämnade henne där och drog vidare ut på stadens gator.
Vi promenerade och shoppade, åt mat och bara tittade på folket runt omkring oss.
Vi är ju alla ena riktiga lantisar nuförtiden, faster utanför Vallentuna och kusinen med sin dotter utanför Örebro.
Det var bara vitamins underbara lilla skruttunge Louie som var världsvan och hemma bland alla bilar och människor i storstaden:)

                              
  Jag undrar så vad det skall bli av denna underbare lille herre.

På kvällen blev det mycket smarrigt att äta och vin till det, och så klart en himmelens massa prat.
Om ni bara visste hur välgörande och behövligt och viktigt det var för mig att få ligga där i soffan med mina älskade "tjejer" ( vi är en riktig tjejsläkt, med få killar i ) och prata om allt mellan himmel och jord.
Möjligtvis att kusinens "lilla" dotter  kanske fick höra litet mer än hon velat, ha ha, men hon överlever nog.

        

 Fy,det var tungt och sorgligt och jobbigt att bryta upp morgonen därpå och resa hemåt igen.
Jag kände mig bra ensam och eländig när jag lämnade den där varma trygga lägenheten innehållandes de där varma trygga männsikorna , i all hast eftersom jag som vanligt var sent ute.
Jag tänker ännu på dem och önskar av hela mitt hjärta att vi kunde träffas just sådär oftare.
Det är så sällan vi kan träffas tillsammans allihop, nu när vi bor så splittrat.
Men ändå är det så underbart och så...stärkande när vi väl gör det.
Ja, jag känner mig så stärkt och glad och lugn när jag har varit nära min familj, som om man får nya krafter och bättre syn.
På sig själv och på livet.
Framför allt känner jag tydligare än annars hur jäkla livsviktig min familj är för mig.Hur mycket jag älskar dem och behöver dem.
Ja, det var verkligen en jättefin helg och jag saknar dem alla oerhört mycket, men vet att vi snart skall få ses igen. 

                   
                                  Kära, kära faster

Och så saknade jag ju förstås de mina här hemma, när jag nu var ifrån dem.
Detta var ju första gången jag reste iväg själv sedan Lilla Hoppsans födelse.
De andra har ju varit ensamma med sin pappa en hel del, då jag reste i jobbet förr,
men den sista lilla bortskämda skrutten har ju minsann fått ha sin mamma nära, nära hela tiden.
Och nog för att jag misstänker att sambon skulle ha svårt att erkänna om det inte gjort det,
men allt hade förstås gått bara bra. =)

Lillskräpet hade vaknat tre gånger första natten och frågat efter mig,men snabbt somnat om, och annars hade de fullt upp mest hela tiden.
Snörpan hade kalas och dansskola och de andra hade så klart varit och lekt litet på "Drakens borg" nere i Birsta, vilket pojkarna tjatat länge om.
Det blev ju väldigt sent som vi kom hem på söngdagen efter att de hämtat upp mig på Sundsvalls station, så dagen efteråt fick barnen stanna hemma med mig och sova ut en aning.
Nåja, jag hade i alla fall hoppats på att få litet sovmorgon, men det blev väl inte riktigt som jag hade tänkt mig.
Vi var i alla fall bara hemma och tog det lungt hela dagen, och pussades som om vi inte setts på ett år =)

           

Så nu försöker jag få dagarna att hamna rätt igen, ibland kan det ta ett tag att varava ner efter att ha varit ute på "äventyr", tycker jag.
Jag har ju praktik nu, och är alltså inte i skolan på  tre veckor.
Jag lyckades efter mycket om och men tjata mig till en plats på Dagbladet, en av Sundsvalls två ledande tidningar. De har en avdelning just för Ånge kommun, och jag hade hoppats att jag kunde arbeta på den för att slippa åka ner till stan varenda dag, vilket skulle innebära mer än tio timmars dagis för ungarna.
Men här på kontoret oroade de sig för att inte ha särskilt mycket till jobb att erbjuda mig. Det är ju ett ganska litet område att bevaka, så de tyckte att jag gott kunde spåna på egna idèer och knåpa ihop litet vad jag ville...
Hm, kanske inte riktigt vad jag hade väntat mig, men eftersom jag hade några egna artiklar så har jag funnit mig i detta.
Och egentligen tycker jag att just detta sätt att arbeta på är LIVET!
Det är verkligen så här jag vill jobba i framtiden, om jag fick drömma som jag ville.
Om mornarna skjutsar jag barnen till dagis, och äter frukost när jag kommer hem igen.
Så sitter jag framför datorn och skriver så tangenterna glöder, för att sedan kanske avbryta för lunch.
Är vädret fint tar jag en tur på skidorna eller en promenad och fortsätter sedan att jobba när jag kommer tillbaka.Ringer och gör en telefonintervju eller åker kanske till något bokat möte och intervjuar och plåtar.
Hämtar sedan barnen litet tidigare än schemalagt och har mer tid med dem innan det skall sägas godnatt.
Ja, det är så här jag vill ha det, fritt och självständigt och koncentrerat.
Jag jobbar ensam och skickar materialet till redaktionen.
Visst förstår jag de som tycker att det är alldeles för ensamt, de som behöver fart och fläkt  och arbetskollegor för att trivas, men det är inte för mig.
Så här skulle jag vilja ha det varendaste dag!
Nu hoppas jag bara att jag kan knyta litet kontakter, skaffa mig möjligheter till framtida jobb.Som ju praktiken är till för.

Och jo, ni läste förresten alldels rätt;
jag har börjat åka skidor!
Ni vet ju alla hur totalt osportig jag är och alltid varit och hur sällan jag överhuvudtaget rör på min lekamen om jag inte nödvändigtvis måste ( Vilket ju i och för sej kan vara nog så ofta när man har småbarn förstås..)
Och ni vet ju alla att jag förmodligen är den enda i världen som aldrig sett insidan av ett gym, så jag förstår att ni har svårt att tro mig nu när jag säger att jag gått och blivit en riktig skidare!
Men jag har bildbevis, om än något dåligt, ha ha.

                   

Nej men skämt å sido, så är detta verkligen någonting helt utöver det vanliga,
att glida fram över gnistrande snö, att kämpa sig svettig uppför backar och njuta av vilan nerför i en sådan här oemotståndligt vacker natur som omger just mig.
Jag kan omöjligt beskriva känslan som kommer över mig där jag står högt uppe på en ås och ser ut över milsvid skog, sjö, myr och berg. Jag är helt ensam, och på toppen av världen, tänker jag då.
Ingen människa , inga hus, inga bilar, inga flygplan, ingenting som inte hör naturen till, finns inom synhåll
och jag ryser av ....vällust tror kanske att det är.
Nej, bilder kan inte göra det rättvisa, det går inte att beskriva för er hur det är att vara i det här ögonblicket, men jag lägger in några kort tagna förra veckan.

                         

Och just detta gjorde verkligen sitt till när jag kände mig förvirrad och liten och bortkommen på Stockholms central, där jag mellanlandade en timme på tågresan ner till Malmö i helgen.
Det var så märkligt att känna sig så hemma och bekant men samtidigt så främmande och ovan vid ett ställe som jag gjorde då.
För jag kände mig ju verkligen som hemma, jag har ju bott i Stockholm (Märsta) i hela mitt liv, och hittade så lätt och ledigt min favoritbänk där på centralen, och sittandes där var jag ändå helt hänförd och storögd över alla dessa myllrande människor så tätt inpå mig.
Och i Malmö sedan, med all trafik, alla ljud och all rörelse som hör en storstad till...
Mycket mycket märkligt och paradoxalt att befinna sig på två så totalt olika platser inom ett dygn.

Jag kommer med ganska stor säkerhet aldrig att kunna bo sådär mitt i en stad.
Men jag kan mycket väl känna att jag behöver besöka en oftare.
För roligt är det ju med allt att se på, och jag skulle ha velat haft en vecka minst i Malmö bara för att äta!
Just det kan jag sakna allra allra mest med att bo som jag gör;
utbudet av mat.
Thailändsk, kinesisk, koreansk, italiensk och indisk! Falafelgluggar i väggarna och kebabhak i hörnen.
Pizzasyltor och saluhallar fyllda med ostdiskar och konfektyr. Torgstånd med färska grönsaker och det bästa av allt ; bagerier att springa ned till om mornarana!

Trots att jag just nu känner mig en aning sorgsen och tom efter min mysiga helg med alla starka,vackra medlemmar i tjejmaffian, så är jag mycket glad och förväntansfull inför kommande helg.
Då skall jag nämligen få besök av min syster yster och hennes barn, samt en vän och hennes dotter som råkar vara Snörpans gamla bästis från Rymdgatan.
De kommer redan på torsdag och det skall bli sååå roligt.
Jag planerar redan inför mat och aktiviteter, även om jag har lovat att vi inte skall ha så många.
Mest skall vi bara slappa och njuta och pladdra förstås.
Men något grillat i det fria och loppisbesök lär det ju i alla fall bli.

              
     Min fina pappa hade skidorna med sig!

Förresten hade jag en alldeles strålande helg även innan denna!
Min kära pappa kom hit till alla hjärtans dag- helgen, med husbilen och min styvmor som tyvärr blev sjuk även denna gång!
Inte lika allvarligt som förra gången dock, nu var det antagligen influensan som spökade.
Kanske tål hon inte fjälluften, men det är ju i alla fall tur, sådana här gånger att de har sin husbil.
Då hon höll till där inne hela helgen skonade hon i alla fall oss andra från att smittas:)
Det var en lagom kall helg, det, med sol och snö och min mormor och morfar passade också på att komma upp för att träffas.
Vi besökte "Glacialen", den årliga festen nere på min skola, där man kunde beskåda uppträdanden av elever på artistlinjen och vackra isskulpturer. Det var marknad förstås, och de obligatoriska kolbullarna stektes på plats. Så fanns det litet andra aktivitetr både för stora och små, och det hela var väldigt lyckat i år, vad det verkar,med många besökare.

         
                   Isskulptur och morföräldrar

Men nej, nu har jag då rakt inte tid att sitta här längre.
Jag skall se till att göra mig i ordning för att åka ner till Snörpans skola där det är öppet hus i kväll. Det blir roligt att se vad de haft för sig denna termin, och det brukar bjudas på mycket gott dessutom:)

Det avslutas här med bilder på min vackra, trettioåriga kusin.
Och så tänkte jag vara tjatig och länka till en låt med Anthony and the Johnsons. " You are my sister", blir det serru.
I know, I know, men jag tycker att den är passande nu när min storasyster är på väg hit och när jag tänker på helgen som varit.

www.youtube.com/watch?v=S-NziGE6DVY

Puss och kram på er alla älskade!