SKRIVLUST

att rapportera egentligen.
Skolan har börjat igen, ungarna är tillbaka på sitt och dagarna vandrar på som de vill.
Står inte att hejda.
Även om man ibland skulle vilja.

Gudarna vet att jag vill det.
Vissa dagar värker det i hela mig av längtan efter att få trycka på stoppknappen.
Efter att få stanna klockan, kanske till och med kasta den i väggen så att urverket krossas, och bara få vara still.
Jag skulle så väl behöva få vara bara stilla,alldeles stilla och lugn.
Om jag kunde skulle jag då krypa in under täcken i sängen med barnen tätt,tätt intill och bara lyssna på dem,lukta på dem och fnissa med dem.Stanna där för alltid.
Aldrig komma fram igen.

                                
     
Och om jag skall vara helt ärlig (det vill jag ändå vara fastän jag oftast gömmer mig bakom det där glättliga och trevliga yttre.Det är så mycket enklare så bara, förlåt oss alla för våra masker vi visar upp för varandra.Förlåt oss och försök att se bakom dem ibland.) så skulle jag bra gärna ligga där alldeles själv också.
Tanken på att ligga ensam i min säng och se träden utanför mitt fönster sakta vaja i vinden, fåglarna leva sitt liv där bland dess grenar och himlen stilla mörkna, lockar mig oerhört.
Lockar och skrämmer.
Jag längtar,längtar efter att få ligga där i mörkret och inte tänka,inte prata, inte lyssna och inte röra mig ens.
Knappt finnas.
Men jag vet ändå att det vore farligt.
Jag skulle kanske inte orka resa mig upp när det var dags.
Kanske, kanske, skulle jag släppa taget om det där jag så krampaktigt klamrar mig fast vid.
Kanske skulle jag äntligen ge upp.Tappa greppet.

                                      
                       

Tänk att få göra det.
Tänk om det vore alldeles underbart, alldeles fantastiskt att göra det....
Något säger mig att det är en sådan befrielse, en sådan totalt självisk och ansvarlös sak , detta att släppa greppet.
Att det är det skönaste som finns att få sjunka ner under ytan, i värmen, i tystnaden i all den där stillheten.

Men nej.
Nej ,nej,det blir inte av. Det går inte an.
Man måste upp . ut ur täckets trygga grotta, upp ur sängen, upp och stå.
Stå och gå, prata och le. Ta hänsyn och ansvar. Ordna upp och ta tag i.

Kom igen nu,det klarar jag ju. Ingen konst.Bara gammal vana.Inövat mönster,automatiskt beteende.
Seså, ungarna längtar efter mig på dagis, väntar tålmodigt på mig hela dagen.
Lyser upp när jag kommer,klamrar sig fast och kramar med sina mjuka händer och kroppar.
Älskar mig och behöver mig.
Jag släpper dem aldrig.
Jag är en mor.Deras mor.



www.youtube.com/watch?v=_Rdu3ATevb8&feature=related

                                  

Jag har en hel del fint efter dessa högtider.
Först hade vi ju julafton med en hel del folk här hemma.
Min mormor och morfar och sambons hela familj åt kolossala mängder god mat ,
och tidigare på dagen var min kusin och hennes familj här på fika och paketutdelning.
I år hade vi riktig gran och mer pynt än förra året, men jag fick ändå dras med ljusslingan med de olikfärgade ,hysteriskt blinkande lamporna.
Både sambon och barnen propsade på att ha den kvar..Grrr :)

                           
Både mormor och morbrors fru hade bakat sju sorters kakor, så ett riktigt överdåd blev det allt!
       
                                                    

Snörpan fotade denna lilla tomtetjej,det senaste tillskottet i släkten.

Sambons familj fick ju se och känna en hel del snö under sina dagar här.
Det var snöbollskrig,spark och pulka-race och brottning för hela slanten.      
 
                                       

                             

                                                        

Vi hade mycket skoj och julen var verkligen lyckad,tycker jag.
Jag hade ju fått träffa pappa och styvmor just innan och visste att jag snart skulle få se övriga släkten i Märsta,
så det var ändå helt acceptabelt att vara långt ifrån dem för första gången någonsin en jul.
Denna vår första jul i Lillmörtsjön.
Nästkommande år hoppas jag att fler familjemedlemmar vill ansluta, rum finns ju och ganska säker snötillgång.

Det var egentligen bara en sak som fattades i år;
tomtebesöket.
Och märkligt nog är det ingen som klagat eller ens nämnt det!
Det pratades ju en hel del om honom innan jul,och jag tror att de fick en skymt av honom på dagis,
men här hemma hade vi för första året ingen påhälsning, och nu efteråt känner jag mig riktigt nöjd med det.
Visst minns jag hur roligt  och spännande jag själv tyckte att det var med tomten på julafton och jag kan inte helt säga när jag slutade tro att han verkligen fanns.
Jag har inget minne av att jag avslöjat honom och insett att det bara varit en utklädd vuxen släkting.
Kanske visste jag det hela tiden?
Jag tycker i alla fall att det blir litet knepigt nu,detta med tomte eller icke tomte.
Snörpan var inte gammal då hon undrade varför i hela världen tomten hade en mask för ansiktet när han kom,
och förra året konstaterade hon torrt att det minsann var morfar som "spelade tomte" .
Samtidigt kan eller vill hon ju inte helt avfärda tanken på att det kanske visst finns en riktig tomte någonstans i storskogen eller vid polcirkeln.Hon har ju liksom alltid matats med den bilden,via oss vuxna,radio,tv böcker osv.
Lillnöffe tror stenhårt på att tomten visst lever och frodas,men att han ju såklart inte kan fara runt i jordens alla stugor på julafton och att han därför har "låtsas tomtar" till sin hjälp.
Lilla Hoppsan är ju ännu så liten och har nog inte fått någon uppfattning om vad det egentligen är för en filur.
Nej, jag tycker liksom att det känns litet onödigt att dra på sig någon halvdan maskering och försöka lura i ungarna att det är tomten som kommit på besök.
Jag tror att man underskattar dem kraftigt om man tror att de inte ser att det är morfar som låtsas eller lägger märke till det sopiga bomullsskägget och lösnäsan.
Ändå vill jag ju ha julen så, traditionellt med spänningen och förväntan om den där tomten som man äntligen skall få träffa, just för att jag själv tyckte så mycket om det.
Men nu har jag mer eller mindre bestämt mig för att visst behålla tomten, fast mer som någon man talar om och som kommer hit på julen fast när ingen ser.
Kanske är det inte så dumt med den amerikanska varianten, där tomten klättrar in genom skorstenarna om natten.
Om man nu ändå skall lura ungarna, ljuga för dem rent ut sagt, så kan man ju göra det med mer stil.
Hädanefter skall nog mina barn slippa taskiga imitationer som snabbare än annars sätter P för tomtetron, och i stället bara veta att han visst varit där med paket och fixat och donat litet medan de sov.
Kanske något år att man kan hitta en riktigt bra, seriös och trovärdig farbror som kan knacka på och liva upp dem alldeles extra, men annars får det vara.

Fast visst är det litet knasigt ändå,när man tänker efter...
Varför inte bara fira julen tillsammans,se det som en högtid med nära och kära, mat och gåvor om man nu vill?
Fira Jesu födelse om man tror på sådant och annars bara ha det litet extra bra, helt enkelt.
Varför måste vi komplicera det hela med sagofigurer och gamla invecklade traditioner?
Fast å andra sidan är jag inte heller själv helt övertygad om att tomten inte finns på riktigt!
Jag lockas av och vill gärna tro på tomtar,troll,älvor och alla våra andra kära sagoväsen.
Och jag har väl kanske aldrig direkt sagt åt ungarna att de faktiskt finns,men nog att jag hopppas det och att vissa verkligen tror det.
Visst vore det väl härligt om det vore så?

                                           
                             Det är alltid trist att ta farväl.

När sambons familj farit hemåt kom nästa gäng;
hans gamla kompisar.
Det blev  bland annat slalom och snowboard på Getberget, casinobesök i Sundsvall och shopping i Birsta de dagarna de var här.
En av vännerna hade sin son med sig som Snörpan känner sedan tidigare,och alla ungar hade såklart mycket roligt  i snön.

                  


                                                              
        Det blev några vurpor också, i skidbacken ,men de har jag så klart inte tagit med:)

                
                Här grillas korv och kolbullar nere vid sjön med mina två kusiner och barnen.

                                              



Dagen innan nyår blev vi ensamma här på berget efter att ha haft besök här i två veckor.Och även om det kanske kändes en aning för stillsamt med middag,kortspel och tomtebloss på nyårsafton,så var det faktiskt rätt skönt också.

Jag har inga höga förväntningar på sådana här högtider, nuförtiden, men jag minns att jag hade det när jag var yngre.
Att jag sällan var nöjd med kvällen eftersom jag alltid förväntat mig på tok för mycket av den.Alltid tycktes det mig som om alla andra minsann upplevde de ultimata nyårsaftnarna med fest och spektakel och allt var det var.Jag jagade efter den där kvällen jag med,så ihärdigt att jag sällan uppskattade det jag hade.
Jag var liksom alltid en smula besviken dagen efter och sade till mig själv att "nästa år skall det bli så mycket bättre och roligare".
Vad fanken var det egentligen jag var ute efter?
Det är väl en kväll som alla andra?
Möjligtvis en symbol för avslutet på det gamla och början på det nya, om man vill se det så.
Och det vill man ju. Man hoppas och tror och önskar allt vad man har, att det nya året skall vara lyckosamt och föra med sig glädje och allt gott.Man lovar sig själv och andra guld och gröna skogar och sätter upp sina mål att uppnå.
I alla fall gör jag det. Inte officiellt och högt inför andra,men inom mig smider jag planer på förändring och förbättring,
fastän jag vet att jag antagligen åter blir besviken på mig själv.
Men i år har jag inte tagit i så hårt, jag skall nog kunna klara av dessa ambitioner...

                         
  Vi slapp raketer och bomber i år, här var det bara tomtebloss som lös upp så vackert i vinternatten.
                                                             

Dagen efter bar det iväg till Märsta.
Jag och barnen tog med oss hela den gigantiska kaninburen med innehåll till syster yster.
Numer bor Pelle alltså där i stället, vilket känns sorgligt och tomt men ändå bra för Pelles skull.
Vi hade så litet tid för honom, stackarn, och eftersom han aldrig kunde vara här nere på nedervåningen där vi alla oftast vistas, utan att bli hundmat, blev han ensam uppe en hel del.
Han är en så otroligt gosig och social liten krabat, och jag är så glad, om än en smula avundsjuk,över att han nu har det så bra och fritt i Märsta.
På detta sätt får vi ju i alla fall träffa honom i framtiden också:)

Och ni kan ju tro att ungarnas kusiner blev snopna och lyckliga när de kom hem från semester i Danmark och  hittade inte bara oss utan även en kanin hemma i sitt hus.
De kom nämligen hem sent kvällen efter min ankomst, så vi hade Rymdgatan för oss själva en natt och en dag också!
Ungarna var vilda av glädje då de fick bada badkar, vilket de ju inte gjort sedan vi flyttat till Mörtis.
(Jag håller så smått på och försöker få ordning på tvättstugan nu,men sedan är det badrummets tur,ett badkar skall få plats,om än ett litet,har jag bestämt)

                             


Så den lediga dagen hann jag med en tur till Roslagen och träffa pappa och styvmor.Lillnöffe var på isen med sin kära morfar, och Snörpan skall alltid bläddra i hans fågelbok när hon är där.
(I förrgår kom plötsligt ett stort paket från adlibris innehållandes bland annat en alldeles egen fågelbok till henne!)
På lördagen fick jag äntligen träffa min älskade faster och hennes fina man. Vi har ju inte setts sedan i somras,och båda är vi lika dåliga på att ringa varandra däremellan.
Det var härligt och välbehövligt att få vara så nära sina rötter, sin familj, människor man älskar och känner så väl.
Den största sorgen var bara att jag lyckades missa mina kusiner på pappas sida.De hade ju varit hemma över jul, men dragit sig hemåt igen.
Tänk att det skall vara så svårt att träffas fastän viljan så starkt finns!
Det är ju inte så att vi bor i olika länder,hundratals mil ifrån varandra.
Men ändå lunkar dagarna på och alla har vi fullt upp med vårt.
Nå,det är i alla fall lika underbart att träffas, när man väl gör det.

                           
                                                                   Fina,fina ni:)
                         
Ja, tiden gick fort i Märsta. Jag var ju bara där torsdag till söndag, det var ju litet fjuttigt förstås.
Men syster skulle ju jobba och dessutom avslutades sista kvällen med att Lilla Hoppsan kräktes en hel del.
Just som jag,syster och en vän satt och filosoferade som bäst över rödvinsglasen (åh, som jag längtat!) så vaknar ungen uppe i sängen och påstår att han har  "ont i täcket."
Magen var det ju förstås, så det var ju lika bra att vi reste hem dagen efter.
Resan gick bra, jag fruktade förstås att jag skulle bli tvungen att  stanna i varannan snödriva och bajsa, men det var inte förrens två nätter senare som jag drabbades.
Jag hade just lyckats intala mig själv om att ungen fått i sig något olämpligt, då magsjukan slog ut.Men en mild en, i år.Det räckte med en natts bedrövligheter, och nästa dag sovs det mest, och så var det bra.
Snörpan stod näst på tur,men kräktes bara tre fyra gånger en natt innan det tog slut.
Så ja, jag tycker att vi kom rätt lindrigt undan denna gång och hoppas verkligen att det är över .  

                                                                    
                                                                Fina kusinerna kramas.
                          

Vi har hållt oss hemma de två dagarna som egentligen var skoldagar denna vecka.För säkerhets skull.
Men på måndag börjar alvaret igen, och det känns ju litet märkligt. Nu har vi varit lediga så länge, så länge att man knappt fattar hur det skall gå att komma tillbaka till det där pressade tidsschemat igen.
Men på något sätt går det ju alltid.Man harvar på och vips så har ännu ett år tagit slut.

I dag har vi varit på Erikshjälpen och handlat ett par skridskor till Lillnöffe.
De åker ju skidor nu, de två stora, men skriller ska det också bli hoppas jag.
Jag tvivlar en aning på kvaliteten på de vi köpte för 26 kronor, men det känns ju dumt att köpa nya när han aldrig åkt förut.

Nu har Snörpan en vän här som skall sova över. Vi har blivit förvarnade om att det kan bli till att fara hem med henne mitt i natten, men den risken tar vi:)
Kusinen min och hennes små har också varit här och fikat en stund, vi har knappt sett röken av varandra  trots att vi ju är grannar!

Nu säger jag hej för i dag,jag skall passa på att spackla litet i tvättstugan när alla barn är upptagna med annat.