Intet nytt
att rapportera egentligen.
Skolan har börjat igen, ungarna är tillbaka på sitt och dagarna vandrar på som de vill.
Står inte att hejda.
Även om man ibland skulle vilja.
Gudarna vet att jag vill det.
Vissa dagar värker det i hela mig av längtan efter att få trycka på stoppknappen.
Efter att få stanna klockan, kanske till och med kasta den i väggen så att urverket krossas, och bara få vara still.
Jag skulle så väl behöva få vara bara stilla,alldeles stilla och lugn.
Om jag kunde skulle jag då krypa in under täcken i sängen med barnen tätt,tätt intill och bara lyssna på dem,lukta på dem och fnissa med dem.Stanna där för alltid.
Aldrig komma fram igen.
Och om jag skall vara helt ärlig (det vill jag ändå vara fastän jag oftast gömmer mig bakom det där glättliga och trevliga yttre.Det är så mycket enklare så bara, förlåt oss alla för våra masker vi visar upp för varandra.Förlåt oss och försök att se bakom dem ibland.) så skulle jag bra gärna ligga där alldeles själv också.
Tanken på att ligga ensam i min säng och se träden utanför mitt fönster sakta vaja i vinden, fåglarna leva sitt liv där bland dess grenar och himlen stilla mörkna, lockar mig oerhört.
Lockar och skrämmer.
Jag längtar,längtar efter att få ligga där i mörkret och inte tänka,inte prata, inte lyssna och inte röra mig ens.
Knappt finnas.
Men jag vet ändå att det vore farligt.
Jag skulle kanske inte orka resa mig upp när det var dags.
Kanske, kanske, skulle jag släppa taget om det där jag så krampaktigt klamrar mig fast vid.
Kanske skulle jag äntligen ge upp.Tappa greppet.
Tänk att få göra det.
Tänk om det vore alldeles underbart, alldeles fantastiskt att göra det....
Något säger mig att det är en sådan befrielse, en sådan totalt självisk och ansvarlös sak , detta att släppa greppet.
Att det är det skönaste som finns att få sjunka ner under ytan, i värmen, i tystnaden i all den där stillheten.
Men nej.
Nej ,nej,det blir inte av. Det går inte an.
Man måste upp . ut ur täckets trygga grotta, upp ur sängen, upp och stå.
Stå och gå, prata och le. Ta hänsyn och ansvar. Ordna upp och ta tag i.
Kom igen nu,det klarar jag ju. Ingen konst.Bara gammal vana.Inövat mönster,automatiskt beteende.
Seså, ungarna längtar efter mig på dagis, väntar tålmodigt på mig hela dagen.
Lyser upp när jag kommer,klamrar sig fast och kramar med sina mjuka händer och kroppar.
Älskar mig och behöver mig.
Jag släpper dem aldrig.
Jag är en mor.Deras mor.
www.youtube.com/watch?v=_Rdu3ATevb8&feature=related
Skolan har börjat igen, ungarna är tillbaka på sitt och dagarna vandrar på som de vill.
Står inte att hejda.
Även om man ibland skulle vilja.
Gudarna vet att jag vill det.
Vissa dagar värker det i hela mig av längtan efter att få trycka på stoppknappen.
Efter att få stanna klockan, kanske till och med kasta den i väggen så att urverket krossas, och bara få vara still.
Jag skulle så väl behöva få vara bara stilla,alldeles stilla och lugn.
Om jag kunde skulle jag då krypa in under täcken i sängen med barnen tätt,tätt intill och bara lyssna på dem,lukta på dem och fnissa med dem.Stanna där för alltid.
Aldrig komma fram igen.
Och om jag skall vara helt ärlig (det vill jag ändå vara fastän jag oftast gömmer mig bakom det där glättliga och trevliga yttre.Det är så mycket enklare så bara, förlåt oss alla för våra masker vi visar upp för varandra.Förlåt oss och försök att se bakom dem ibland.) så skulle jag bra gärna ligga där alldeles själv också.
Tanken på att ligga ensam i min säng och se träden utanför mitt fönster sakta vaja i vinden, fåglarna leva sitt liv där bland dess grenar och himlen stilla mörkna, lockar mig oerhört.
Lockar och skrämmer.
Jag längtar,längtar efter att få ligga där i mörkret och inte tänka,inte prata, inte lyssna och inte röra mig ens.
Knappt finnas.
Men jag vet ändå att det vore farligt.
Jag skulle kanske inte orka resa mig upp när det var dags.
Kanske, kanske, skulle jag släppa taget om det där jag så krampaktigt klamrar mig fast vid.
Kanske skulle jag äntligen ge upp.Tappa greppet.
Tänk att få göra det.
Tänk om det vore alldeles underbart, alldeles fantastiskt att göra det....
Något säger mig att det är en sådan befrielse, en sådan totalt självisk och ansvarlös sak , detta att släppa greppet.
Att det är det skönaste som finns att få sjunka ner under ytan, i värmen, i tystnaden i all den där stillheten.
Men nej.
Nej ,nej,det blir inte av. Det går inte an.
Man måste upp . ut ur täckets trygga grotta, upp ur sängen, upp och stå.
Stå och gå, prata och le. Ta hänsyn och ansvar. Ordna upp och ta tag i.
Kom igen nu,det klarar jag ju. Ingen konst.Bara gammal vana.Inövat mönster,automatiskt beteende.
Seså, ungarna längtar efter mig på dagis, väntar tålmodigt på mig hela dagen.
Lyser upp när jag kommer,klamrar sig fast och kramar med sina mjuka händer och kroppar.
Älskar mig och behöver mig.
Jag släpper dem aldrig.
Jag är en mor.Deras mor.
www.youtube.com/watch?v=_Rdu3ATevb8&feature=related
Kommentarer
Trackback
